Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Utrikes resa (1830-1831)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det kaotiska virrvarr, hvaruti arméorganisationen
sig då befann, utsatt sin mottagningstid till kl. 5
på morgonen, skenbarligen i afsigt att undvika alla
onödiga besök. Under sådana förhållanden ansåg jag mig
böra slå ur hågen hvarje tanke på att se Vincennes.
Tvänne dagar före min afresa från Paris var jag bjuden
på afskedsmiddag till excellensen Löwenhjelm. Efter
måltiden tillfrågades jag af honom, om jag hunnit i
Paris se allt hvad jag önskade. Frågan bejakades
med tillägg likväl, att jag saknade att ej i
Vincennes hafva fått taga kännedom om den franska
artillerimaterielen. "Men hvarför har ni då ej vändt
eder till mig?" yttrade Löwenhjelm. "Just derför att
jag visste, att äfven ett främmande lands sändebud
utan personligt besök hos krigsministern å dennes
tidiga mottagningstimme svårligen kunde hafva utverkat
en sådan tillåtelse." "Ja!" svarade Löwenhjelm, "nu
är det verkligen för sent, men jag skall i stället
skaffa eder tillåtelse att bese artilleriförråderna
i Strassburg."
Påföljande morgon, innan jag hunnit uppstiga,
tillstälde mig likväl portvakten en breflapp, skrifven
med blyertspenna af grefve Löwenhjelm, deruti han
meddelade, att han nyss kom från marskalk Gérard,
samt att tillåtelse att bese Vincennes skulle sändas
mig på förmiddagen. Försedd med detta tillståndsbref
ditreste jag och fick se allt hvad jag önskade,
äfven den slottsgraf, der hertigen af Enghien blef
skjuten, samt gjorde tillika bekantskap med den sedan
kejsartiden ryktbare kommendanten general Daumenil,
pariserbefolkningens gunstling, som allmänt var känd
under tillnamnet: "la jambe au bois".
Och med denna skildring af den svenske ministerns
aldrig tröttnande omsorg om resande landsmän och hans
godhet att klockan 5 på morgonen besöka den franske
krigsministern för att tjena en ung officer afslutar
jag mina pariserminnen.
Den 5 april 1831 tågade jag ändtligen af från
Paris. Tåga är i sanning rätta benämningen för
det sätt, hvarpå man vid denna tid färdades i
Frankrike. Alla de resande, som icke begagnade
extrapost, hade nämligen ingen annan utväg att fortskaffa
sig än förmedelst diligenser, tillhörande något af de stora
bolag, messageries, hvilka då uteslutande ombesörjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
