Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / III. Utrikes resa (1830-1831) (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

III.

Utrikes resa.

(1830-1831.)

Förberedelser. Afresa. Fortskaffningssätt. Würtemberg. Preussiskt läger vid Coblenz. Utflygter. Öfverste Blankenburg. Paris. Pensionslif. Ludvig Philip. Nationalgardet. Upplopp. L’école romantique. Madame Recamier. Grefvinnan Tascher de la Pagerie. General d’Erlon. Excellensen Gustaf Löwenhjelm. Afresa från Paris. München. Familjen Tascher de la Pagerie. Salzburg. Wien. Ministern grefve C. G. Löwenhjelm. Dresden. Berlin. Skåne. Stockholm.

Kort derefter företog jag min förut omtalade utländska resa. Ett dylikt företag var denna tid förenadt med långt större svårigheter och besvärligheter än i våra dagar. Jernvägar saknades; ångbåtskommunikationerna voro temligen ofullständiga; rese- och lefnadskostnader voro i främmande länder ojemförligt mycket dyrare än i det då billiga Sverige, och hågen var i allmänhet så litet riktad åt främmande staters företeelser, att det betraktades såsom en sällsynthet, om en ung man vågade sig utom

II:18

fäderneslandets gränser, derest han ej tillhörde en af dessa rika och förnäma ätter, hvilka understundom utsände sina söner, under ledning af en guvernör, för att fullborda deras uppfostran. Säkerligen hade ej heller jag, som var temligen medellös, tänkt derpå, om ej en af mina ungdomsvänner, löjtnanten vid lifregementets husarkorps Karl Cassel dertill öfvertalat mig. Redan i början af år 1839 gjorde han mig skriftligen ett förslag, att vi gemensamt skulle besöka de märkvärdigaste ställen i Europa. Jag svarade till en början bestämdt nej. Skriftvexlingen fortsattes dock, och jag började vackla, sedan jag fått tala och rådgöra med tvenne unge män af mina bekanta, baronerne Erik och Karl Sparre, hvilka föregående året gjort en längre färd, hufvudsakligen till fots, genom Europa, derunder sett mycket och det oaktadt lyckats så ordna resan, att den blifvit ganska billig. Anskaffande af medel medförde numera den största svårigheten. Jag egde intet utom min knappa lön; min fader var död; min moder var i så små omständigheter, att hon omöjligen kunde bispringa mig; slägtingar hvarken kunde eller ville jag anlita. Alltså återstod ingen annan utväg än att upptaga lån och som säkerhet derför erbjuda inteckning i mitt framdeles utfallande ackord. Med biträde af min vän och kamrat friherre W. Tersmeden lyckades jag slutligen ordna denna angelägenhet och tillskref derefter Cassel, att jag efter slutade möten vore beredd att göra honom sällskap, samt att jag till den ändan ämnade begära ett och ett halft års kunglig permission, att räkna ifrån den 1 juli 1830. Efter alla dessa förberedelser blef min öfverraskning stor, då Cassel svarade, att förhållanden inträffat, som numera för honom omöjliggjorde planens verkställande, och att han derför nödgades afstå från den tilltänkta resan. -- Hvad skulle jag nu göra? Utan Cassel hade denna plan aldrig hos mig uppstått; han hade föreslagit resan; hoppet om hans i så många afseenden angenäma sällskap hade i icke ringa grad bidragit till mitt beslut. Nu återstode intet annat än att resa ensam eller blifva hemma. Det senare hade jag troligen gjort, om jag ej för vänner och bekanta omtalat mina planer och nu blygdes att inför dem visa mig vacklande. Då dertill kommer, att det alltid varit min grundsats att stå fast vid ett en gång fattadt beslut, äfven om svårigheter möta, begaf jag mig å väg på den långa färden

II:19

den 2 juli 1830, och har sedermera mångfaldiga gånger haft skäl att deröfver lyckönska mig, emedan hvad jag på denna resa inhemtade varit mig till nytta under hela mitt påföljande lif.

Från Stockholm fans ingen sjölägenhet att tillgå. Deremot gick en gång i veckan norska ångfartyget Prins Karl från Kristiania till Köpenhamn, med anlöpande af Göteborg, och beslöt jag så mycket hellre att deraf begagna mig, som jag på sådant sätt fick bese en del af mitt eget, för mig temligen obekanta fädernesland. I en gammal schäskärra aftågade jag till följd häraf öfver Gripsholm och Kinnekulle till Göteborg, derifrån jag, efter ett kort uppehåll, med nämda ångfartyg fortsatte resan till Köpenhamn. -- Såsom bevis på, huru föga man denna tid sörjde för resandes beqvämlighet, må endast anmärkas, att ångbåten, i stället för att lägga till vid Göteborgs kajer, kastade ankar vid det en half mil aflägsna Klippan, dit en hvar, som önskade medfölja, måste begifva sig i öppen båt.

Efter en veckas uppehåll i Köpenhamn, stäldes kosan den 16 juli öfver Lübeck, Hannover, Hamburg, Cassel och Frankfurt till Mainz, dit ankomsten skedde den 1 augusti. Resan verkstäldes öfverallt i tunga, långsamt framskridande postvagnar eller diligenser. Synnerligen besvärlig var färden öfver Lüneburgerheden, der postvagnen med sina 4 tum breda hjul endast långsamt kunde framskrida på djupa sandvägar, eller rättare på den del af heden, som kusken för ögonblicket behagade välja, och der fortkomsten mångenstädes möjliggjordes endast derigenom, att de resande stego ut ur åkdonet och, vadande i sand, till fots tillryggalade långa sträckor af vägen. Den, som nu med ångans ilkraft eller på förträffliga chausséer färdas genom denna trakt och finner densamma temligen tätt bebygd, med odlade fält och vidsträckta skogsplanteringar, den kan i sanning icke föreställa sig, att heden 47 år tillbaka utgjorde ett vidsträckt sandhaf, sparsamt beväxt med ljung och saknande alla andra bostäder än de långt ifrån hvarandra liggande poststationerna.

En till två dagars uppehåll gjordes af mig i hvar och en af ofvannämda städer, med hufvudsakligen riktad uppmärksamhet på hvad de i militäriskt afseende hade att erbjuda. Utflygter gjordes i kringliggande bygder, der något af intresse var att se, exempelvis till Wilhelmshöhe, hvars härliga natur och

II:20

storartade vattenkonster på mitt unga sinne gjorde ett outplånligt intryck.

En annan utflygt, som äfven qvarlemnat ett angenämt minne, var den fotresa, som jag ifrån Mainz företog i det sköna Rheingau, i sällskap med en ung hannoveranare, hvilkens bekantskap jag gjort på resan till Cassel. Med ränsel på ryggen tågade vi öfver Biberich, Wiesbaden, Erbach, Johannisberg, Rüdesheim med flere ställen till Assmannshausen der Rhen öfverfors, samt på andra stranden öfver Rheinstein och Bingen åter till Mainz. Många gånger har jag sedermera på ångbåt berest denna del af Rhenfloden. Den är alltid högst intagande; men, vill man rätt njuta deraf, då bör man, såsom vi, resa till fots och göra en och annan afstickare i det omgifvande höglandet. Att vid en dylik färd de goda rhenvinerna icke skulle försmås, är naturligt. Tvärtom utgjorde det ett af resans ändamål att på stället grundligt studera dem. Vi gjorde derför halt vid hvarje vinberg och smakade så ofta af drufvans safter, att vi vanligen väl förplägade uppnådde nattqvarteret.

Från Mainz fortsattes resan med ångbåt till Mannheim och vidare landvägen till Carlsruhe. Derifrån besöktes Baden-Baden, hvarest jag för första gången fick se prins Gustaf Vasa, hvilkens uppsyn och hållning dock på mig gjorde ett föga anslående intryck. Här sammanträffade jag äfven med min så kallade kamrat, ryttmästaren baron Hogguer, och hade den glädjen att få biträda honom med uppsättandet af hans afskedsansökan.

I Stuttgart, dit jag den 18 augusti anlände, riktades uppmärksamheten hufvudsakligen på den då i Würtemberg högt uppdrifna ädla hästafveln; och besöktes för sådant ändamål de i närheten belägna stuterierna Weil, Scharnhausen och Hohenheim. Likaledes reste jag en dag ut till Esslingen, för att se der förlagda rytteri-regementes öfningar. Vädret var regnigt. Jag var derför iklädd en mycket tarflig resdrägt och höll mig på afstånd, emedan regementet exercerade för kavalleri-inspektören, general Ræder. Det sätt, hvarpå jag visste välja lämpligaste platsen att se hvarje rörelse, tycktes dock ådraga sig en viss uppmärksamhet, och under en anbefald hvila nalkades general Ræder, under yttrande: "Ni synes vara en verklig vän af rytteriet, min herre!" Begagnande tillfället, förestälde jag mig och

II:21

omfattades genast med all den välvilja, som är ett utmärkande drag hos sydtyskarne. En häst anskaffades; jag måste sitta upp för att följa den återstående delen af manövern, och slutligen inbjöds jag att med officerskorpsen intaga en gemensam middag i Esslingen. Denna tillfälliga bekantskap med kavalleri-inspektören var sedermera för mig af icke ringa fördel. General Ræder inbjöd mig nemligen till Ludvigsburg, hvarest den ej stora, men utmärkta würtembergska hären hufvudsakligen var förlagd. Begagnande mig häraf, tillbragte jag på detta ställe några för mig både lärorika och angenäma dagar. Jag besåg i Ludvigsburg såväl militärinrättningarna som de olika truppslagens öfningar, vid hvilka den högt uppdrifna militärgymnastiken väckte min synnerliga uppmärksamhet och gaf väckelsen till det gymnastikreglemente, som jag sedermera under Lings ledning för svenska krigshären utarbetade. Min egenskap af ordonnansofficer hos konung Karl Johan var för mig här såsom annorstädes en mycket verkande rekommendation; och det var troligen med anledning deraf, som för mig tillstäldes en större uppvisning af samtliga trupper med påföljande paradering. För öfrigt tillbragte jag min tid särdeles angenämt, dels i general Ræders hus, dels med de olika officerskorpserna, hvilka på det vänligaste sätt emottogo mig, och hos hvilka jag allmänt titulerades med den hjertliga benämningen: "Herr kamerad." Gerna skulle jag äfven hafva efterkommit den uppmaning, som allmänt stäldes till mig, att qvardröja ännu några dagar, för att öfvervara de manövrer och fälttjenstöfningar, hvilka würtembergska hären kort derefter skulle företaga; men, då jag oåterkalleligt beslutit att bevista den preussiska truppsammandragningen i Koblenz i början af september, nödgades jag afslå detta vänliga anbud.

Efter att hafva besett Heidelberg, dess härliga slott och sköna natur, samt färdats på den vackra "Bergstrasse" till Frankfurt och Mainz, fortsatte jag resan med ångbåt till Koblenz, dit ankomsten skedde den 1 september. Hvilket mäktigt intryck Rhenresan skulle på mig göra, behöfver jag ej säga. Jag hade då ännu så föga sett af verlden, att denna storartade natur, med dess många romantiska borgruiner, långt öfvergick den förväntan, jag derom gjort mig.

II:22

Vid ankomsten till Koblenz öfverraskades jag att se en mängd trupper inskeppa sig på de vid stranden förtöjda fartygen. Om anledningen härtill blef jag snart upplyst. Den jäsning i sinnena, som på så många ställen alstrats af den franska julirevolutionen, hade äfven i Rhenpreussen gifvit sig luft och i Köln och Aachen urartat till allvarsamma oroligheter. Alla till lägret sammandragna linietrupper afsändes derför skyndsamt till nyssnämnda städer, för oroligheternas stillande. Hela den qvarvarande, icke obetydliga styrkan utgjordes sålunda af endast landtvärn.

Manövrerna egde rum emellan den 2 och 8 september, till en början under befäl af generallöjtnant von Borstel, men ifrån och med den 5 september under ledning af konungens broder, prins Wilhelm, numera Tysklands kejsare.

Oaktadt jag ingalunda kan beklaga mig öfver det emottagande jag här rönte -- jag var inbjuden på middag en dag hos general Borstel och tvänne gånger hos prins Wilhelm -- så stack dock preussarnes stela, kalla höflighet bjert af emot den oskrymtade vänlighet mig visats i Würtemberg, och jag nästan ångrade att jag ej qvarstannat vid dervarande fältmanövrer, synnerligen då numera alla preussiska linjeregementen voro bortkommenderade.

Af generallöjtnanten grefve Magnus Björnstjerna hade jag erhållit ett rekommendationsbref till hans i Preussen varande broder, major och chef för en landtvärnsbataljon, och hoppades jag att ur dennes väl försedda stall få låna en ridhäst under manövrerna. Till min ledsnad fick jag dock genast höra, att Björnstjerna var i lägret arresterad för, såsom man påstod, "demagogische Umtriebe", och i sammanhang dermed fälda oförsigtiga yttranden. Jag lyckades dock få hyra en ganska användbar häst, som jag med fördel kunde begagna under dessa dagars ofta långa fältöfningar, om hvilka jag icke anser lämpligt att närmare uttala mig. Så mycket måste jag dock säga, att jag så väl vid besök å lägerplatsen hos de olika vapenslagen som genom aktgifvande på deras rörelser inhemtade mycket, som var förtjent af uppmärksamhet och som framdeles för mig blef af nytta.

Efter tvänne dagar återfick Björnstjerna friheten, och jag gjorde i honom en ganska angenäm bekantskap. I politiskt

II:23

hänseende var han troligen ej orätt bedömd; ty ibland hans närmaste vänner, och således äfven mina, voro öfverste Blankenburg och major von der Horst, begge under frihetskriget tjenstgörande hos den märkvärdige Schill, den förre i egenskap af befälhafvare öfver rytteriet. Med desse herrar tillbragte jag flere angenäma aftnar, hvarunder den skummande champagnen flödade ur silfverbägare, märkta med N. och en kejserlig krona, hvilka af Blankenburg hade blifvit tagna vid Waterloo och fordom tillhört Napoleon I:s fält-tross.

Ibland öfriga bekantskaper, som under lägret gjordes, torde särskildt böra nämnas löjtnanten vid kejsar Alexanders gardes-grenadierregemente i Berlin, Theodor Silfversköld, sedermera inträdd i svensk tjenst och anstäld vid lifbeväringsregementet. Han ämnade efter slutade manövrer se sig om i den vackra Rhendalen; sådan var äfven min afsigt, och vi beslöto derför att i denna trakt gemensamt företaga en fotresa. Till den ändan tågade vi den 10 september från Koblenz till Ems, som då endast var en ofullkomlig början till den sedermera ryktbar vordna badorten, besågo dess täcka omgifningar och fortsatte derifrån öfver Nassau till Braubach vid Rhen, hvarest natten tillbragtes. Följande dag besågos Marksburg, Lahnstein, Lahneck, samt det på motsatta rhenstranden belägna Stolzenfels, hvarifrån vi återvände till Coblenz.

Denna vandring hade för oss båda varit så angenäm, att vi kommo öfverens att å nyo företaga en dylik i den norr om Coblenz belägna Rhendalen. Vi afreste derför den 13 september med ångbåt till Königswinter. Härifrån bestegos "die Siebengebirge" och Drachenfels, hvarefter vi tillbragte natten å den romantiskt belägna ön Nonnenwerth. Påföljande morgon besågs Rolandseck, hvarifrån vi rodde till Bonn, togo en hastig öfverblick af denna stad och fortsatte derefter fotvandringen öfver Poppelsdorf, Godesberg och Remagen till Brohl, der vi, temligen uttröttade, hvilade öfver natten. Följande dag besågs den kanske mest intressanta trakt jag någonsin berest, en uteslutande vulkanisk formation, som äfven för den, hvilken saknade alla geologiska kunskaper, dock gaf en inblick i vår jords stora naturrevolutioner. Efter en vandring genom den lika vackra som märkvärdiga Brohldalen, anlände vi till Laachersjön, som har

II:24

ett djup af 200 fot och egentligen utgör kratern af en utbrunnen vulkan, vid hvars stränder svafvelångor ännu uppstiga ur en och annan fördjupning, tillräckligt starka för att döda de småfoglar, som komma i dess närhet. Efter att hafva kastat en blick på det vackra abbotstiftet Laach, besökte vi lava-stenbrotten vid Mendig, hvarifrån de beryktade rhenska qvarnstenarne hufvudsakligen erhållas. Den djupa lavan, hvilken under afsvalnandet genom sammandragning spruckit, framställer sig här i upprättstående pelare af 1 1/2 till 2 alnars tjocklek, åtskilda af remnor af till och med 1 tums bredd, hvilka i väsentlig mån underlätta brytningen. Ej utan saknad skildes vi från denna märkvärdiga trakt, hvarifrån vi gingo till det täcka Andernach, foro här öfver Rhen och togo nattqvarter i Neuwied. Vi hade under de föregående dagarne gjort så ansträngande fotvandringar, att vi i vagn fortsatte resan till Sayn, hvars storartade verkstäder och kanon-gjuterier besågos. Derifrån återvände vi till Coblenz.

Då jag nu i minnet återkallar dessa angenäma, flygtigt berörda fotresor, likasom dem jag det påföljande året företog, och dermed jemför nutidens sätt att på jernväg flyga ifrån det ena stället till det andra, måste jag obetingadt gifva företrädet åt det förra, åtminstone då den resande är en ung, kraftfull karl. Om det äfven är besvärligare och mera tröttande, lärer man sig dock på detta sätt att känna det land, hvarigenom man färdas. Man kommer i beröring med dess invånare, och man bibehåller i minnet hvad man sett.

Efter att ännu en gång hafva beskådat det nästan ointagliga Ehrenbreitstein jemte öfriga befästningar vid Coblenz, lemnade jag denna stad den 20 september. Det hade varit min afsigt att taga vägen öfver Bruxelles till Paris, och jag hade för sådant ändamål uppgjort ressällskap med en engelsman och en holländare, hvilka begge öfvervarit manövrerna och, likasom jag, sedermera användt några dagar att bese den omgifvande trakten. En ganska egendomlig händelse omintetgjorde dock denna plan. Öfverste Blankenburg, som för mig fattat ett särdeles tycke, sökte länge att på allt sätt ifrån densamma afråda, men, då han icke anförde några för mig fullt giltiga skäl, stod jag fast vid min föresats. Ett par dagar, innan resan skulle företagas, meddelade han mig, dock under tysthetslöfte, att han, som egde

II:25

försänkningar ibland de missnöjde i många länder, med säkerhet visste, att revolution skulle i Bruxelles utbryta, just under de dagar jag ämnade der uppehålla mig. "Hvad skall ni då göra der, min vän?" fortsatte han. "Ära kan ni ej skörda, men väl kan ni i den strid, som förestår, blifva sårad eller åtminstone plundrad på allt, hvad ni för med eder. Lyd derför mitt vänskapliga råd och res en annan väg till Paris!"

Så gjorde jag och sökte äfven att dertill förmå mina reskamrater, ehuru förgäfves, då jag ej egde rätt att för dem yppa orsaken till, mitt förändrade beslut. Blankenburgs förutsägelser besannades innan kort. Dagen efter dessa herrars ankomst till Bruxelles utbröt derstädes den revolution, som slutade med Belgiens afskiljande från Holland. Striden rasade som häftigast utanför det hotell vid stora torget, der de erhållit qvarter. De måste utrymma huset och förlorade samtliga sina medhafvande respersedlar; och samma öde skulle jag hafva undergått, om ej öfverste Blankenburgs kännedom om hvad som skulle inträffa derifrån räddat mig.

Kosan stäldes alltså till det genom urgamla ålderdomslemningar beryktade Trier, i hvars af kejsar Konstantin och kejsarinnan Helena grundlagda basilika katolska prester inbilla sina vidskepliga åhörare, att det under glas och ram förvarade klädesplagg, som vid högtidliga tillfällen förevisas, är den Frälsarens virkade rock, hvarom krigsknektarne kastade tärning. Jag for vidare till Metz, hvarest jag i anseende till den upplösning, hvaruti franska krigshären efter julirevolutionen befann sig, ej hade någonting synnerligt att i mitt yrke inhemta, och till Rheims, i hvars praktfulla domkyrka de franska konungarne fordom kröntes, samt slutligen till Paris, dit ankomsten skedde den 29 september.

Här i det glada Paris tillbragte jag mer än ett halft år -- tiden mellan den 29 september 1830 och 5 april 1831. Orsakerna voro flerehanda. Dels låg det i den en gång uppgjorda resplanen att använda den vackra årstiden till resor, vintern deremot till grundligt inhemtande af det franska språket och till en inblick i det franska sällskapslifvet, dels erbjöd Paris så mycket sevärdt, att det var svårt att slita sig derifrån, och slutligen hade jag lyckats så ställa för mig, att mitt vistande i verldsstaden icke blef allt för dyrt -- något hvarpå jag måste fästa ett

II:26

hufvudsakligt afseende. Det är sant, att jag derigenom mindre kunde roa mig än de flesta, som med späckad börs kasta sig in i förströelsernas hvirfvel, men ändamålet med resan var i första rummet att inhemta och lära -- i det andra endast att söka nöjen. Äfven de senare försummade jag emellertid icke, men deras antal och beskaffenhet måste dock rättas efter tillgångarne.

Efter att några dagar hafva bott på hotell, lyckades jag erhålla anvisning på en ansedd pension belägen nära "Rue de la paix", alltså i medelpunkten af Paris. För ett pris af 200 francs i månaden erhöll jag här, visserligen något högt uppe i rymden, ett vackert rum med två fönster samt ganska god kost och uppassning. Värdinnans egen bostad jemte matsal, förmak och ekonomirum var belägen i den 4:de, pensionärernas sofkamrar i den 5:te våningen. Men i Paris och med unga ben fäster man dervid föga afseende. Sällskapet i denna pension var af värdinnan omsorgsfullt valdt, och icke utan svårighet kunde man der vinna inträde. Det bestod af engelska och franska familjer. Alla voro bildade och angenäma. En f. d. major vid gardet, som genom revolutionen förlorat sin plats och nu var nödsakad att hålla sig dold undan folkets raseri, ådrog sig, jemte hans älskvärda hustru, från första början min uppmärksamhet. -- Våra gemensamma frukostar och middagar voro glada, aftonunderhållningarna i salongen lediga och angenäma. Man sysselsatte sig der med samtal och musik, någon gång med kortspel. Tre unga engelska damer bidrogo ej litet att lifva sinnesstämningen. Ibland dessa fans en, den 19-åriga Harriet Scott, som var en fullkomlig skönhet och som, hvar helst hon uppträdt, skulle, ej blott för sitt utseende men äfven för sitt älskvärda väsende, hafva ådragit sig en synnerlig uppmärksamhet. Naturligtvis utöfvade hon äfven på mig en viss dragningskraft och bidrog utan tvifvel icke så litet att hålla mig hemma i pensionssalongen. Jag var den ende unge karl, som å stället vunnit inträde, och jag lyckades snart att komma på god fot med hela sällskapet. Jag togs till skiljedomare vid de små meningsolikheter, som emellanåt uppstodo; och, då jag alltid afgaf mitt domslut utan afseende till person, kallades jag af de unga damerna: monsieur le juste. Med ett ord, vistandet i denna pension var rätt behagligt, och jag trifdes så väl, att jag der stannade under hela den tid jag qvarblef i Paris.

II:27

Sedan jag förskaffat mig en "professeur de la langue française", som vissa dagar i veckan besökte mig för att samspråka och öfverse mina skriftliga öfningar, indelades tiden så, att jag vanligen arbetade till klockan 12, derefter besåg stadens märkvärdigheter till middagstimmen klockan 5, sedermera åter arbetade eller brefvexlade till 1/2 8, då jag, med undantag af spektakel- eller balaftnar, begaf mig till värdinnans salong. Längre fram under vintern, då jag hunnit göra bekantskaper, deltog jag emellanåt i sällskapslifvet.

Naturligtvis var det i främsta rummet Sveriges i Paris varande sändebud, grefve Gustaf Löwenhjelm, som förskaffade mig tillfälle att kasta en inblick i pariserlifvet. Löwenhjelms outtröttliga omvårdnad om landsmän, hans beredvillighet att gagna dem och den välvilja, med hvilken han sökte efterkomma deras billiga önskningar, äro allt för väl kända för att af mig behöfva vitsordas. Icke nog med att han ofta såg dem vid sitt gästfria bord och att han på högtidsdagar, t. ex. julaftonen, hos sig församlade alla både resande och i Paris bosatta svenskar; han sökte derjemte förskaffa dem ibland de förre, som dertill kunde komma i fråga, tillträde till större offentliga och enskilda tillställningar. I sådant hänseende var dock Paris denna vinter särdeles vanlottadt. Den nyligen timade julirevolutionen och alla de hvälfningar, som deraf voro en följd, hade störtat en mängd slägter i sorg. Högadeln, likasom embetsmannaskaran, kunde naturligtvis icke godkänna medborgarekonungen Ludvig Filip. Dessa samhällsklasser hade derför dragit sig tillbaka till sina gods på landet eller lefde de ett tyst och indraget lif i Paris. Det var således i de diplomatiska kretsarne, likasom hos en och annan rik bankir, excellensen Löwenhjelm kunde skaffa mig inträde. Men detta var dock tillräckligt för att få kännedom om lefnadssättet, och jag fann, att här såsom annorstädes den största yppigheten, om äfven icke den smakfullaste, utvecklades af börsmatadorerna.

Som Tuillerierummen under revolutionsdagarne blifvit betydligt skadade och till följd deraf tarfvade en större reparation, begagnade konung Ludvig Filip denna vinter sin gamla bostad i palais royal. På en af de baler, som derstädes gåfvos, var jag närvarande. Dessa baler benämdes spefullt: "les bals des épaulettes de laine", och de gjorde i sanning skäl för namnet, ty, med

II:28

undantag af diplomater och främlingar, var nästan hela den manliga personalen iklädd nationalgardets uniform, till hvilken hörde epåletter med stora fransar af rödt ullgarn. Sällskapet föreföll visserligen något blandadt, men balen var i öfrigt väl anordnad, med sittande aftonmåltid i flere rum och i tvenne omgångar. Vid balens början skedde en hastig föreställning för konungen, drottningen och deras barn. Den uppmärksamhet, som man visade dessa senare, var ej synnerligen stor. Under aftonmåltiden kom den sextonårige hertigen af Nemours ned i matsalen för att äta, men ingen syntes hågad att lemna honom plats vid bordet, så att det slutligen blef jag, den främmande officern, som stod upp och, efter mycket krusande å prinsens sida, nödgade honom att sätta sig på min plats.

Att nationalgardets uniform å denna bal, likasom å alla andra offentliga tillställningar under vintern 1830-31, så allmänt begagnades, bör icke förvåna. Denna sedan 1789 års revolution för det franska folket kära inrättning hade under den äldre bourbonska grenens regeringstid varit förbjuden. Förgäfves hade många rop höjts för dess återinförande. Karl X och hans ministrar vägrade enständigt att dertill lemna bifall. Då inträdde dagarne den 28, 29 och 30 juli. Gardena blefvo upplösta, och de i Paris varande linjeregementen försändes till andra garnisoner. Nationalgardet kallades till lif med uppgift att vaka öfver ordningen, och den åldrige general Lafayette trädde i spetsen för detsamma. Som genom ett trollslag skyndade den manliga befolkningen att låta inskrifva sig. Det blef en modsak och tillika ett politiskt försigtighetsmått, att ingen, som tillhörde de bättre och förmögnare samhällsklasserna, fick undandraga sig. Prinsar, ministrar, högre och lägre embetsmän, kapitalister, handlande, läto alla upptaga sig i nationalgardets rullor och anlade alla dess uniform. Men icke nog dermed, den ojemförligt största delen deltog äfven i de ofta förekommande öfningarna, och jag erkänner öppet, att jag med verklig beundran var vitne till de oerhörda uppoffringar af tid och penningar, som nationalgardestrupperna af samtliga vapnen denna tid underkastade sig för att vinna öfning och skicklighet i sitt nya yrke -- och detta utan ersättning af staten. De lyckades äfven att inom kort tid ernå en färdighet, som var förvånande; och en dag på efterhösten såg jag 80.000

II:29

nationalgardister på marsfältet manövrera och paradera för general Lafayette med rätt mycken hållning och säkerhet.

Det var dock ej endast exercisfärdighet, som af nationalgardet fordrades. Den mest ansträngande delen af dess tjenstgöring var bestridandet af vakter och patrulleringar -- och detta under en tid, då jäsningen bland folket var allmän och upplopp esomoftast förekommo. Dessa senare tilldragelser voro i sanning högst lifvande. Trumman rördes å alla gator, nationalgardet samlades å sina larmplatser, starka patruller utgingo i olika riktningar, den stora massan af nyfikna var på benen, och då aftonen inbröt, upptändes öfverallt på bulevarderna och de öppna platserna stora bivuakeldar, kring hvilka alla till annan tjenstgöring ej beordrade nationalgardestrupper lägrade sig.

Ett bland de våldsammaste uppträden af detta slag inträffade i början af år 1831, då pöbelmassan först våldförde sig på Auxerrois, derefter i grund utplundrade erkebiskopspalatset, kastade möblerna i Seineströmmen, uppref med rötterna träden i trädgården och sönderslog trappor, panelningar och dylikt samt derefter anföll åtskilliga andra offentliga bygnader. Nu såsom alltid vid dylika tillfällen sammanträffade jag med min vän, kapten Gustaf von Platen vid Vermlands fältjägareregemente, den ende resande svensk, som jemte mig tillbragte denna vinter i Paris. Vi togo våra pass i fickan för den händelse, att man skulle vilja häkta oss, och så bar det af, så fort benen förmådde, till de ställen, der tumultet pågick. Olyckligtvis kommo vi nästan alltid för sent, emedan i en så vidsträckt stad som Paris "emeuterna" sällan fortgingo länge på en punkt, utan hastigt förflyttade sig från ställe till ställe. Deremot blefvo vi mer än en gång vitnen till den lifliga upphetsningen, liksom vi i första hand fingo beskåda de föröfvade sköflingarna.

Ibland mina bekanta inom nationalgardet var en ung, mycket hygglig man, herr Deschamps, hvilken jemte sin hustru tillhörande vår värdinnas umgänge, ofta intog sina middagar i pensionen. Han var literatör och tillhörde den så kallade "nya skolan" (l’école romantique). Genom hans bemedling blef jag införd i denna intressanta krets, bland hvars medlemmar räknades Victor Hugo, Casimir de la Vigne, Alfred de Vigny, med flere, hvilkas namn jag nu ej erinrar mig. De aftnar jag tillbragte

II:30

med dessa herrar i sällskap med deras älskvärda hustrur voro i hög grad angenäma. Turvis samlades man hvarje vecka hos en af medlemmarne. Tillställningen var ytterst enkel. Upplysningen bestod af en sprakande spiseld samt en eller två lampor, anrättningen af en kopp té med små smörgåsar, så kallade "tartines", -- se der allt. Deremot var själsnjutningen så mycket större. Sedan man en stund samspråkat, framträdde till spiseln en af herrarne för att ur minnet föredraga något, som han under veckans lopp sammanskrifvit, derefter en annan, o. s. v. All afund syntes dervid fullkomligt bannlyst. Nybegynnaren uppmuntrades, den redan erkända skickligheten helsades med lifliga bifallsrop. Det syntes, att alla voro genomträngda af den öfvertygelse, att hvarje enskilds framgång grundlade hela skolans ära och anseende. -- Sedan den literära afdelningen slutat, satte sig en af de unga fruarna till pianot, och under muntert glam svängde man om i dansen. Deremellan njöt man af ett samtal, så lifvande och så underhållande som endast fransyskor förmå att bringa å bane. Hade någon af dessa unga literatörer författat en teaterpjes, som snart skulle gå öfver tiljan, då öfverlades om bästa sättet att försäkra dess framgång; och mer än en gång erhöll jag af dessa mina nya vänner en af de fribiljetter, som tilldelades dem i egenskap af författare, under den tysta förutsättning att jag skulle göra mitt bästa för att hålla stycket uppe.

En på sitt sätt märkvärdig bekantskap, som jag gjorde i Paris, var madame Recamier, denna genom skönhet och behag lysande qvinna, som under direktorii tid, jemte madame Tallien, förde spiran i snillets och sällskapslifvets verld och som ännu år 1814 åtnjöt det anseende, att den ridderlige kejsar Alexander hos henne aflade ett besök. Sedan gammalt bekant med franska revolutionens mera framstående män, hade hon fått veta, att en ung ordonnansofficer hos hennes forne vän Bernadotte, numera konungen af Sverige, vistades i Paris och lät genom en af våra gemensamma bekanta, monsieur Lefevre, underrätta mig, att jag skulle skänka henne ett stort nöje, om jag ville en viss dag göra henne ett besök, så att hon genom mig kunde erhålla några upplysningar om konung Karl Johan. I madame Recamiers hus, dit jag ganska riktigt af herr Lefevre infördes, fann jag denna afton församlade 20 till 30 personer, större delen utmärktheter i

II:31

den lärda och politiska verlden, såsom Chateaubriand och den nyligen ur sitt långa och grymma fängelse å Spielberg utsluppne Silvio Pellico, hvilken senare med italiensk liflighet för sällskapet skildrade sina sorgliga öden.

Madame Recamier mottog sina gäster liggande och iklädd en nattdrägt, hvilken, likasom sängens alla tillbehör, var ytterst dyrbar och smakfull. Äfven jag hade en stund förmånen att få intaga hedersplatsen vid hennes fötter och måste erkänna, att jag sällan träffat en qvinna, som bättre än hon förstod att fängsla genom ett underhållande samtal. Denna afton var således i hög grad minnesvärd. Det föreföll mig dock, såsom om jag i detta sällskap spelade rollen af sparfven i en tranedans, och af denna anledning kom jag aldrig mera tillbaka i madame Recamiers hus, ehuru mycket jag efteråt ångrat en sådan försummelse.

Grefvinnan Tascher de la Pagerie, nära anförvandt till drottning Desideria, med henne anländ till Stockholm år 1823, och i flere år derstädes tjenstgörande såsom högstdensammas hofmästarinna, hade nu lemnat denna befattning och var sedan några år åter bosatt i Paris. I hennes inskränkta, men utsökta familjekrets tillbragte jag några angenäma aftnar. Omfattande mig med mycken godhet, föreslog hon mig att blifva kammarherre hos drottning Desideria, för hvilket ändamål hon ville hos denna sin höga väninna använda allt sitt inflytande. Då jag nyligen blifvit upptagen i konungens, hennes gemåls, "famille militaire", såsom Karl Johan kallade sin stab, afböjde jag detta hedrande anbud, men antog i stället med tacksamhet förslaget att, vid min afresa från Paris, få medföra rekommendationsbref till grefvinnans i München bosatte svåger, generalen grefve Tascher de la Pagerie, en godhet, hvaraf jag sedermera skördade lika mycken nytta som nöje.

Generalen grefve d’Erlon, densamme som i slaget vid Waterloo förde befäl öfver en af Napoleons armékorpser, hade nyss med sin enda dotter återvändt till Paris, efter den landsflykt han under bourbonska tiden varit underkastad. Min bekantskap med hans i svensk tjenst varande son förskaffade mig det välvilligaste emottagande af den älsklige gamle mannen; och ehuru han, ännu utan all anställning, lefde på en mycket indragen fot, inbjöd han mig dock jemte några vänner på en angenäm middag, vid

II:32

hvilken jag på allt sätt omhuldades, och som egentligen framställer sig för min hågkomst till följd af en något ovanlig öfverraskning, i hvilken jag kom att spela hufvudpersonen.

Då nämligen efter intaget kaffe likör kringbars, förbigick man mig, som jag trodde af glömska. Dermed var jag dock ingalunda missbelåten, emedan jag ännu hade qvar smaken efter de förträffliga fontainebleaudrufvor, hvarmed middagen afslutats. Fröken d’Erlon nalkades dock i samma ögonblick med en bricka och ett fyldt glas med de orden: "M:r Troil! ceci est exprès pour vous." Att fatta glaset, att dricka den älskvärda Hebes skål och att tömma det i botten var ett ögonblicks verk. Min förvåning då jag märkte, att jag fått en sup vanligt svenskt bränvin, står ej att beskrifva; men huru vedervärdig densamma utan allt tilltugg föreföll efter den utsökta desserten, lyckades jag dock bibehålla fattningen och tackade fröken på det förbindligaste. Detta qvi pro qvo förklaras deraf, att sonen d’Erlon nyligen gjort ett besök hos sin fader och då medhaft en resväska med deruti inneslutna bränvinsflaskor. Hans syster trodde nu, att den största artighet hon kunde visa mig var att på fransk botten låta mig smaka mitt hemlands nektar.

Ännu åtskilliga berättelser från mitt pariserlif kunde väl vara att omnämna, men de äro i allmänhet af allt för enskild beskaffenhet, för att ibland efterlemnade minnen erhålla en plats. Emellertid nalkades tiden för min afresa. Jag hade sett Paris’ museer, samlingar och öfriga märkvärdigheter; jag hade åhört förhandlingarna i deputeradekammaren liksom öfverläggningarna i processen emot Karl X:s ministrar; jag hade närvarit vid S:t Simonisternas egendomliga sammankomster. Det var blott ett enda ställe, der det ej lyckats mig vinna inträde, nämligen Vincennes, hvarest under dessa oroliga tider största delen af Frankrikes artillerimateriel och vapenförråd fans förvarad. Det var i Vincennes som Polignac och hans olyckskamrater sutto häktade, och för att förekomma hvarje möjlighet att underlätta deras flykt var inträdet inom fästet strängeligen förbjudet. Jag hade blifvit underrättad, att enda möjligheten att der intränga berodde på ett skriftligt tillåtelsebref af krigsministern, marskalk Gérard, hvilket måste utverkas genom personligt besök; samt att Gérard, öfverväldigad af göromål för att bringa reda i

II:33

det kaotiska virrvarr, hvaruti arméorganisationen sig då befann, utsatt sin mottagningstid till kl. 5 på morgonen, skenbarligen i afsigt att undvika alla onödiga besök. Under sådana förhållanden ansåg jag mig böra slå ur hågen hvarje tanke på att se Vincennes.

Tvänne dagar före min afresa från Paris var jag bjuden på afskedsmiddag till excellensen Löwenhjelm. Efter måltiden tillfrågades jag af honom, om jag hunnit i Paris se allt hvad jag önskade. Frågan bejakades med tillägg likväl, att jag saknade att ej i Vincennes hafva fått taga kännedom om den franska artillerimaterielen. "Men hvarför har ni då ej vändt eder till mig?" yttrade Löwenhjelm. "Just derför att jag visste, att äfven ett främmande lands sändebud utan personligt besök hos krigsministern å dennes tidiga mottagningstimme svårligen kunde hafva utverkat en sådan tillåtelse." "Ja!" svarade Löwenhjelm, "nu är det verkligen för sent, men jag skall i stället skaffa eder tillåtelse att bese artilleriförråderna i Strassburg."

Påföljande morgon, innan jag hunnit uppstiga, tillstälde mig likväl portvakten en breflapp, skrifven med blyertspenna af grefve Löwenhjelm, deruti han meddelade, att han nyss kom från marskalk Gérard, samt att tillåtelse att bese Vincennes skulle sändas mig på förmiddagen. Försedd med detta tillståndsbref ditreste jag och fick se allt hvad jag önskade, äfven den slottsgraf, der hertigen af Enghien blef skjuten, samt gjorde tillika bekantskap med den sedan kejsartiden ryktbare kommendanten general Daumenil, pariserbefolkningens gunstling, som allmänt var känd under tillnamnet: "la jambe au bois".

Och med denna skildring af den svenske ministerns aldrig tröttnande omsorg om resande landsmän och hans godhet att klockan 5 på morgonen besöka den franske krigsministern för att tjena en ung officer afslutar jag mina pariserminnen.

Den 5 april 1831 tågade jag ändtligen af från Paris. Tåga är i sanning rätta benämningen för det sätt, hvarpå man vid denna tid färdades i Frankrike. Alla de resande, som icke begagnade extrapost, hade nämligen ingen annan utväg att fortskaffa sig än förmedelst diligenser, tillhörande något af de stora bolag, messageries, hvilka då uteslutande ombesörjde

II:34

förflyttningen af resande och deras saker. Dessa diligenser voro nära nog af en vanlig jernvägsvagns storlek. De innehöllo tre afdelningar: den mellersta, interiören, för 6; den eftersta, rotundan, äfven för 6; samt den främre, kupén, för 3 personer, hvartill kom ofvantill den så kallade kabrioletten, äfven för 3 personer. På taket uppstaplades allt resgods samt emot särskild betalning äfven fraktgods. Härtill kom, att en och annan landtman tilläts att kortare vägsträckor derstädes taga plats, oaktadt passagerarnes till 18 bestämda antal härigenom ofta uppbragtes till 20 à 22. Hjulen till dessa jettevagnar voro naturligtvis mycket klumpiga och försedda med grofva jernringar af ända till sex tums bredd. Anspannet bestod af 5 eller 6 hästar; och ehuru dessa i allmänhet voro starka, erfordrades dock 75 till 80 timmar för vägen mellan Paris och Strassburg. Ej blott för att göra resan mindre tröttande, utan äfven för att aflägga ett besök hos den i Nancy bosatta familjen Adelsvärd, beslöt jag att i sistnämda stad uppehålla mig en dag. Det senare ändamålet vans väl endast ofullständigt, i anseende till baron Adelsvärds tillfälliga frånvaro på landet, men deremot hade jag godt tillfälle att taga i skärskådande den forna, vackra hufvudstaden i Lothringen.

Den 9 april skedde ankomsten till Strassburg, hvarest jag qvarstannade tre dagar för att taga kännedom om militärinrättningarna, kanongjuteriet, fästningsverken m. m., saker hvilka alla längesedan fallit ur mitt minne, hvaremot jag aldrig kan förgäta Ervin von Steinbachs storverk: Strassburger-münster.

Resan fortsattes till Freiburg i Breisgau. Den vackra vägen vid sluttningen af Schwarzwald, det rika väl odlade landet, de välmående byarna med deras vänliga invånare -- allt detta gjorde på mig det mest angenäma intryck.

I Freiburg besågs naturligtvis katedralkyrkan -- Ervin von Steinbachs andra mästerstycke -- samt stadens storartade omgifningar. För att riktigt kunna taga kännedom om den i så många afseenden märkvärdiga Schwarzwaldertrakten, reste jag från Freiburg med enspännare-extrapost genom den vilda, efter Moreaus återtåg år 1800 ryktbar vordna helvetesdalen till Schaffhausen. Efter att hafva besett det beryktade vattenfallet fortsatte jag färden längs Rhenfloden och södra stranden af Bodensjön till Constanz. Hela denna resa, först genom det vilda och storartade

II:35

Schwarzwald och derefter utmed de leende stränderna af Rhen och Bodensjön med deras många ruiner och villor efterlemnade hos mig ett outplånligt intryck.

Jag hade hittills försökt många olika fortskaffningssätt. Ett återstod dock, färdandet i "Miethwagen", med hvilket jag nu skulle göra bekantskap och som i sanning ej hade någon annan fördel än den att vara billigt. Sedan formannen lyckats få samtliga platser i vagnen besatta, tågade man af i sakta mak utan hästombyte, antingen resan räckte en eller två dagar. Sällskapet var vanligen mycket blandadt, hvilket visserligen kunde medföra intresse för den, som ville studera folklifvet, men för öfrigt hade sina obehag. Ifrån Constanz till Augsburg lyckades jag erhålla plats i en postvagn, men ifrån sistnämda stad till München föll det mig in att begagna det ofvan beskrifna fortskaffningsmedlet.

I München tillbragte jag dagarne mellan den 22 april och 2 maj. Denna stad har såsom väl är bekant, så mycket sevärdt att för främlingen uppvisa, att denna tid ingalunda blef för lång, så framt jag ville taga kännedom om dess många konstskatter och storartade bygnader. Om allt detta står dock så mycket att läsa i hvarje resebok, att jag nu, lika litet som å andra af mig besökta ställen, vill med någon beskrifning deröfver trötta dem, som komma att läsa dessa rader. Endast i afseende å militärväsendet må anföras, att år 1831 föga var att inhemta i München. Konung Ludvig I var allt för mycket konstälskare, allt för mycket artist och byggmästare för att egna tid och penningar åt det militära; och derför stod denna gren af förvaltningen på en vida lägre ståndpunkt i Bayern än i det närgränsande lilla konungariket Würtemberg.

Grefvinnan Tascher de la Pagerie hade i Paris lemnat mig rekommendationsbref till hennes i München bosatte svåger, generalen grefve Tascher de la Pagerie; och jag gjorde derför kort efter min ankomst till staden ett besök hos honom samt blef på det mest förekommande sätt mottagen. Grefve Tascher, slägting och adjutant hos hertig Eugène af Leuchtenberg, ankom efter Napoleons fall med denne sin vän och beskyddare till München, der han sedermera såsom hertiginnans hofchef förblef bosatt. Det var denne grefve Tascher, som år 1823 förde kronprinsen Oskars brud, den 16-åriga Josefina, till Stockholm. Grefvens gemål, född

II:36

prinsessa von Leyen, och deras sex barn, hvaribland tvänne utmärkt vackra tvillingsystrar, omfattade mig med stor välvilja; och i denna älskvärda krets tillbragte jag flere angenäma dagar under mitt vistande i München. Då jag så önskade, hade jag en plats vid deras middagsbord, likasom jag om aftnarna fick med dem och i deras teaterloge göra bekantskap med några af Tysklands förnämsta skådespelare.

I anseende till enkehertiginnans af Leuchtenberg frånvaro i Eichstedt lyckades det mig icke att, enligt önskan, få hos henne aflägga min uppvaktning, hvaremot jag gjorde bekantskap med hennes son, den unge, sedermera allt för tidigt bortgångne prins Max af Leuchtenberg, hvilken för fortsättande af sina studier då vistades i München.

Dagen före min afresa hade jag tillfälle se, huru äfven i dessa trakter vårens ankomst firas såsom en folkfest. En gammal plägsed bjuder nämligen, att natten mellan den sista april och första maj det bästa öl, som i Bayern tillverkas, skall i de stora sammanhängande så kallade bockskällarne mot lindrig betalning tillhandahållas befolkningen till huru stor mängd som helst. Vid denna fest, det så kallade bocksölet, kan man erhålla kännedom om sydtyskarnes förmåga att förtära deras älsklingsdryck; 10, 12 till 14 Schoppen (= ett halfstop) är för en bayrare icke ovanligt. Men följderna äro äfven bedröfliga. Ölet lifvar och berusar ej såsom vin eller bränvin; det döfvar -- och emot slutet af natten såg man derför dryckeskämparne likasom septemberflugor ligga domnade längs väggarna af de stora källarrummen.

Den 2 maj afreste jag med så kallad Eilwagen från München till det romantiska Salzburg. Under alla mina föregående färder både i Tyskland och Frankrike hade alltid min ej stora kappsäck fått medfölja å samma vagn, i hvilken jag sjelf åkte. Jag hoppades att äfven nu så skulle ske, begick derför den oförsigtigheten att i kappsäcken inlägga min af guldmynt bestående reskassa och tog endast på mig så stor del deraf, som kunde vara behöflig för att komma fram till Salzburg. Denna enda gång hade jag dock det missödet, att kappsäcken kastades på en "beiwagen", hvilken hvarken vid min ankomst till Salzburg eller påföljande morgon hunnit anlända. Händelsen var så mycket

II:37

obehagligare, som tillfälle att fortsätta resan till Wien endast förefans tvänne gånger i veckan. Jag måste alltså lemna Salzburg den 5 maj eller besluta mig för att derstädes qvarstanna ända till den 8:de. Det förra öfverensstämde med den uppgjorda resplanen; men huru skulle jag i sådant hinna verkställa de många intressanta utflykterna omkring Salzburg, då min kassa endast bestod af 6 1/2 gulden? Min belägenhet var sorglig, men följande den gamla regeln "bättre brödlös än rådlös", beslöt jag att gå till fots i stället för att åka samt svälta, om så behöfdes, men icke försumma att se någon af traktens märkvärdigheter.

Tidigt på morgonen den 3 maj började jag min vandring, besåg först Salzburgs närmaste omgifningar och fortsatte derefter till den vid Salzachfloden belägna staden Hallein, hvars märkvärdiga saltgrufva till en början utgjorde vandringens mål. Jag har sedermera med min hustru och dotter besett saltgrufvorna vid Berchtesgaden, som äfven äro mycket beryktade, men dessa efterlemna på långt när ej det storartade intryck som Halleins, ehuru de såsom mindre besvärliga oftare besökas af resande. Vid Hallein inträder man vid saltbergets spets i grufvan, och man utkommer vid foten deraf tätt invid floden. En vägvisare skulle föra mig upp till ingången. Han frågade, om jag ville och vågade gå genaste vägen, hvilket naturligtvis bejakades, hvarefter vandringen anträddes på en träränna, 9 tum i fyrkant, som begagnades att från grufvan nedföra saltlösningen till de i staden anlagda kokerierna. I början gick det temligen lätt, men snart befans rännan anlagd dels öfver bråddjup, dels invid lodräta bergväggar. Något val fans dock numera ej öfrigt. Man kunde ej gå tillbaka; man måste derför gå framåt -- och allt aflopp lyckligt, ehuru jag erkänner, att jag aldrig i mitt lif gjort en så nervpröfvande vandring, ej ens då jag en månad tidigare besteg Strassburger-münster på den smala vindeltrappan, som utvändigt anbragt omkring den synålslika kyrkspiran förer till dennas högsta punkt.

Att beskrifva den bergsdrägt man iföres före inträdet i grufvan, dennas 14 gallerier eller våningar, den underjordiska sjö man på färja öfverfar och å hvars af mångfaldiga ljus upplysta väggar tusentals saltkristaller skimra likasom stjernor, det egendomliga sätt, hvarpå man, åkande på sin egen bakdel, hastigt

II:38

glider ned på de bonade träbanorna från galleri till galleri och slutligen den jernvägsfärd i bergets innandöme, som för den resande ut till Salzachflodens strand -- detta allt skulle föra mig för långt utom ämnet för dessa rader; men visst är, att en dylik färd aldrig förgätes. Vid utgången ur grufvan inträdde det kritiska ögonblicket. Man hade sagt mig, att en färd, sådan som den jag nyss tillryggalagt, betalades med minst en dukat; men då jag samlade alla mina småmynt, egde jag knappast detta belopp. Med tvärsäker uppsyn lemnade jag på försök tre gulden åt mina vägvisare. De sågo förvånade ut, men yttrade dock ingenting. Glad och lycklig skyndade jag derför åter till staden. Nu kunde jag våga att derstädes taga ett nattqvarter; jag kunde äta ett ordentligt mål (förut hade jag denna dag på en simpel krog förtärt endast en bit ost och bröd), och jag kunde slutligen våga att påföljande morgon i vagn återvända öfver Aigen till Salzburg, hvarest jag återfick min kappsäck med deruti inneslutna reskassa och således såg mig i tillfälle att utan pantsättning af guldur kunna betala min skjuts från Golling.

Wien, dit jag efter ett dygns uppehåll i Linz den 8 maj anlände, erbjuder så mycket att se för den, som första gången derstädes gör sitt inträde, att de tre och en half veckor, hvilka jag derstädes tillbragte, ganska hastigt förflögo. Jag bodde till en början på hotell, men lyckades innan kort erhålla en enkel, men välbelägen enskild bostad, ej långt aflägsen från svenska sändebudets hem, i förstaden Josephstadt. Wien, numera ett af de dyraste ställen i Europa, var år 1831 särdeles billigt, hvarpå såsom bevis kan anföras, att denna min nya, visserligen anspråkslösa, men snygga och en trappa upp åt glacisen belägna bostad, bestående af skrifrum och sängkammare, den senare dock utan fönster, betalades med 6 gulden i månaden.

Mitt första besök gälde naturligtvis svenske ministern grefve Karl Gustaf Löwenhjelm, som jag föga kände, men hvilken för mig blifvit utmålad såsom sträf och högdragen. Så mycket mera öfverraskades jag derför af det välvilliga sätt, hvarpå jag genast blef af honom mottagen. Denna vänlighet härledde sig troligen från ett bref, hvilket, såsom jag sedermera erfor, han nyligen erhållit från grefve Tascher de la Pagerie, och hvaruti denne på ett godhetsfullt sätt omtalat mitt uppträdande i München. Vare

II:39

dermed huru som helst, grefve Löwenhjelm visade sig under hela den tid, som jag qvarstannade i Wien, mot mig vara en så verklig vän och beskyddare, att detsamma ej kan nog erkännas. Från första början förklarade han, att närhelst jag ville deraf begagna mig, en plats stod för mig dukad vid hans bord; och på grund deraf intog jag 3 till 4 gånger i veckan hos honom min middag i sällskap med mina gamla bekanta, legationssekreterarne Gyldenstolpe och Wedel-Jarlsberg. Till de många utflykter, stundom under loppet af flere dagar, som företogos i Wiens vackra omgifningar, lemnades mig alltid en ridhäst ur Löwenhjelms stall; och hans förord skaffade mig tillträde till åtskilliga märkvärdigheter, som eljest ej utan svårighet visades för främlingar.

Jag lyckades på sådant sätt temligen fullständigt bese Wiens många och rikhaltiga samlingar, muséer, militärinrättningar af alla slag, trupper och kaserner, samt framför allt dess sköna omgifningar, nu klädda i deri härligaste vårdrägt. En del af dessa senare utflykter -- de mera närbelägna företog jag på egen hand -- verkstäldes vanligen till häst med grefve Löwenhjelm och de vid hans legation anstälda herrar. Bland dessa erinrar jag mig särskildt en mycket angenäm tur, hvarunder vi i sällskap med spanske ministern Campozano, alltså 5 personer förutom ridknektar, under loppet af 2:ne dagar besågo Burg Lichtenstein, den romantiska Brieldalen, Baden med erkehertig Karls slott Weilburg och Laxenburg med dess riddarborg.

Att under sådana förhållanden vistelsen i Wien skulle blifva för mig angenäm, låter lätt tänka sig. Det sista beviset på gästfrihet lemnade mig Löwenhjelm dagen före min afresa. Han kom hem till mig på morgonen och förklarade, att det varit hans önskan att med mig tillbringa de sista timmarne af min dervaro, men att han ej kunnat undandraga sig en större diplomatisk inbjudning och derför uppdragit åt sina herrar att för mig anordna afskedsmiddag på ett utvärdshus i Pratern. Den på tre man hand intagna läckra måltiden förjagade snart hvarje sorglig afskedstanke, och allas glädje likasom min tacksamhet och förvåning stegrades ytterligare, då under middagens lopp Löwenhjelm på en kort stund infann sig för att ännu en gång säga farväl och i skummande champagne föreslå den lyckliga fortsättningen af min resa.

II:40

Den 31 maj lemnade jag med verklig saknad Wien och anlände efter något mera än ett dygns uppehåll i Prag en 3 juni till Dresden.

I denna angenäma stad, nordens Atén, uppehöll jag mig ända till den 19 juni, sysselsatt med att se och åter se dess i så många hänseenden märkvärdiga konstskatter och den vexlande naturen af dess sköna omgifningar. Jag hade från en pensionskamrat i Paris, herr Geissler, medfört bref till en af hans i Dresden bosatta vänner, baron Camille von Seebach; och ehuruväl både denne sjelf, hans föräldrar och öfriga medlemmar af familjen voro ytterst förekommande, ehuru jag i deras hus tillbragte mer än en angenäm afton, och de för öfrigt sökte att i flere afseenden vara mig till nytta, så var det dock icke dessa omständigheter, utan natur- och konstnjutning, som så länge qvarhöll mig i Dresden.

Utflykter gjordes i mängd i den kringliggande nejden, af hvilka jag dock endast tror mig böra omnämna en fyra dagars fotvandring till Königstein och sachsiska Schweiz, emedan den utgjorde glanspunkten af hvad jag då sett af dylika naturbildningar.

Resan stäldes först till Schandau, der jag öfverfor Elben, hvarefter jag försedd med en, icke utan svårighet af krigsministern anskaffad kunglig tillståndsresolution, anmälde mig vid Königsteins fästningsport, mottogs der på militäriskt sätt, uppfördes till kommendanten och besåg, ledsagad af hans adjutant, den i visst afseende märkvärdiga bergfästningen. Härefter skulle, enligt ceremonielet, åter ett besök afläggas hos kommendanten, generallöjtnant von Nostitz. Denne, som vid Wagram med sachsiska hären stått under dåvarande franske marskalken Bernadottes befäl och fortfarande för honom bibehållit en varm tillgifvenhet, hade under tiden af mitt visitkort erfarit, att jag var ordonnansofficer hos hans forne chef, och fordrade nu ovilkorligen, att jag skulle qvarstanna till middagen, till hvilken han inbjudit hela den i Pirna garnisonerande officerskorpsen. Fogande mig efter hans uttalade önskan hade jag allt skäl att vara belåten med detta beslut. Under loppet af den lifvade middagen föreslog Nostitz i varma ordalag konungens af Sverige skål, för hvilken jag tackade med en skål för sachsiska hären och särskildt för den

II:41

åldrige veteran, nu Königsteins kommendant, som vid Wagram tappert kämpat under Karl Johans befäl. Det var första gången jag sålunda offentligen uppträdde, och detta på ett främmande språk, men både ämnet och vinet lifvade mig, så att mina ord slogo an och jag allmänt helsades med hurrarop. Med möda kunde jag efter slutad måltid slita mig från den älsklige gamle Nostitz och det öfriga sällskapet. Så måste dock ske, och med renseln på ryggen tågade jag ned för det branta berget, derunder från fästningens vallar många gånger helsad med genom språkrör ljudligt uttalade "Lebe wohl!".

Åter öfverskreds Elben, och efter en mödosam vandring upp och ned för det branta Lilienstein hamnade jag på aftonen i Schandau och hvilade der godt ut efter dagens ansträngningar. Påföljande morgon började jag med stärkta krafter vandringen genom sachsiska Schweiz. Att denna var grundlig, då den upptog trenne hela dagar, torde ej behöfva erinras, men på sådant sätt hann jag väl och noggrant beskåda hvarje del af denna sköna nejd.

De återsående dagarne af vistandet i Dresden användes att taga farväl af familjen Seebach samt att ännu en gång kasta ett öga på stadens rika samlingar, hvarefter resan fortsattes till Berlin, dit jag den 20 juni anlände.

Redan vid inträdet på det preussiska området märker man, att man befinner sig inom en militäriskt ordnad stat. Detta intryck ökas, då man anländer till Berlin, och ännu mera då man derifrån gör en utfärd till Potsdam. Man kan ej neka sin beundran åt den ordning, som i alla riktningar är rådande, men å andra sidan finner eller rättare fann man sig denna tid obehagligt berörd af den kalla och afmätta höflighet, hvarmed man bemötes, och som sticker så bjert af emot den öppenhet och vänlighet, hvarmed främlingen öfver allt i Sydtyskland omfattas. Sådant var åtminstone det intryck, som jag erfor af mitt besök i Rhenpreussen år 1830 och af vistelsen i Berlin år 1831 -- och detta oaktadt jag redan på förhand hade en mycket hög tanke om den preussiska militärorganisationen och använde största delen af mitt uppehåll i Berlin att studera densamma till alla dess delar. Jag hade för sådant ändamål rekommendationsbref till öfversten i generalstaben von Peucker samt till kaptenerna vid

II:42

artilleriet Du Vigneau och Meyer. De mottogo mig alla med vänlighet. Den förstnämde hade till och med den godheten att för mig anordna en större middag, och i hans vagn företog jag angenäma utflykter i Berlins omgifningar. Genom dessa herrars bemedling gjorde jag bekantskap med en del af garnisonens officerare; jag besåg exercisen, besökte tyghus och kaserner samt intog flere gånger min middag i officersmesserna, alltid derstädes med artighet emottagen. Men det oaktadt kände jag aldrig der den verkliga trefnad, som städse gjort sig gällande vid umgänget med de sydtyska och sachsiska officerarne -- törhända derför att i den preussiska militärens sätt att vara redan då framskymtade ett visst öfversitteri, ett inre medvetande om egen öfverlägsenhet. Jag lyckades emellertid att temligen väl sätta mig in i alla militära förhållanden, framför allt i den förträffliga värnepligtsinrättningen, då tillämpad i intet annat land än Preussen.

Att för öfrigt staden Berlin med dess offentliga monument och dess i närheten genom konst tillvägabragta anläggningar vid Sans-souci, Glienicke, Charlottenburg med flere ställen togos i skärskådande, faller af sig sjelft. Men Berlin saknade vid denna tid ej blott en betydlig del af de monumentala bygnader, som numera gifva ett storartadt utseende åt det tyska rikets hufvudstad, utan äfven de täcka, i villastil uppförda förstäder, som de senare åren uppstått, synnerligen i närheten af Thiergarten. Det må derför ej förefalla besynnerligt, att det intryck, som jag hemförde af Preussens hufvudstad med dess breda, af sandstoft besvärade gator, icke var synnerligen angenämt.

På återväg till fäderneslandet tog jag vägen från Berlin till Greifswald. Denna resa var den förfärligaste jag någonsin gjort. Den så kallade postvagnen var bygd på stolpar utan alla fjedrar; vägen utgjordes för det mesta af "pflaster" -- en af grofva stenar sammansatt ojemn gata -- och hela tillställningen föreföll ytterst antiqvarisk. Man hade i Berlin sagt mig, att jag svårligen kunde färdas med denna lägenhet, men ingen annan utväg fans att komma till Greifswald, och jag beslöt derför att våga försöket. Detta lyckades visserligen, men qvarlemnade dock ett högst obehagligt minne. Utan sömn kastad af och an i vagnen och tvungen att oupphörligt stödja mig på händerna, för att icke skakas alldeles förderfvad, färdades jag 47 timmar i detta

II:43

tortyrinstrument, mot hvilket våra gammaldags svenska bondkärror voro ytterst beqväma, och anlände frisk men mörbultad den 9 juli till Greifswald, der jag gick om bord å postjakten, som påföljande dag aflevererade mig vid bryggan i Ystad.

Om jag kanske allt för utförligt beskrifvit fortskaffningsväsendet mellan Berlin och Greifswald, likasom äfven alla de öfriga, olika och ofta besvärliga sätt, hvarpå jag färdades inom Frankrike och Tyskland, har sådant skett hufvudsakligen för att gifva en föreställning om de svårigheter, hvarmed sådana resande, hvilka ej voro i tillfälle att begagna extrapost, för 45 till 50 år tillbaka hade att kämpa.

Inom det kära fäderneslandet var denna tid ej mycket bättre stäldt för resandes fortkomst, ehuru legan vid begagnande af gästgifvareskjuts var ytterligt låg. Det ansågs för ett stort framsteg, att en postdiligens nyligen satts i gång mellan Ystad och Stockholm; men denna afgick blott en gång i veckan, och å densamma funnos endast tre platser för resande, den ena bredvid kusken och de två andra inuti. Dagen efter min ankomst var bestämd för diligensens afgång; men som samtliga platser då voro upptagna, nödgades jag vänta ännu en vecka för att kunna å densamma medfölja. Jag beslöt derför att använda denna tid till att se mig om i Skåne, föga anande att denna härliga provins, inom hvilken jag då för första gången inträdde, skulle blifva mitt framtida hem och fältet för min mångåriga verksamhet.

Hofmarskalken grefve Barck erbjöd sig välvilligt att till en början blifva min vägvisare, och i hans sällskap färdades jag öfver Bollerup, Näsbyholm, Börringe och Torup till Malmö. Här skildes våra vägar åt, och jag fortsatte ensam till Helsingborg och Ramlösa. Denna senare brunnsort var på 1830-talet en mycket omtyckt samlingsplats för den skånska adeln. Utrikes badresor hörde denna tid till de sällsynta undantagen. Deremot älskade provinsens stora godsegare så mycket mera att under juli månad stämma möte vid Ramlösa. Dit medförde de sina familjer och sina ståtliga körspann. Dit samlades äfven många af de skånska kavalleriregementenas officerare. Det lif, som der fördes, var gladt och muntert: om dagarne lustvandrades, om aftnarna dansades, och den, som så önskade, kunde pröfva lyckan vid en

II:44

spelbank, med hvars tillvaro myndigheterna något för släpphändt öfversågo.

Till Ramlösa stälde jag derför min kosa för att få kasta en inblick i dervarande sällskapslif och göra bekantskap med en och annan af provinsens mera kända personligheter. Denna afsigt underlättades derigenom, att jag sammanträffade med en af mina forna regementskamrater, den glada kammarherre Teodor Ankarcrona, som öfver sommaren bebodde sin närbelägna egendom Bosarp och nu med familj derifrån anländt till Ramlösa. Ankarcrona mottog mig på det hjertligaste och anordnade ett par dagar efter min ankomst en större middag på Bosarp för mig och samtliga i orten varande kavalleriofficerare. Här skulle naturligtvis den främmande unge ryttmästaren i botten tömma det stora välkomsthornet, tryckas af alla sina vapenbröder och, om möjligt, drickas under bordet. Striden var skarp, men jag kämpade manligt och lyckades behålla segern, till icke ringa fröjd för mig sjelf, till stor missräkning för mina många nya vänner.

Efter några angenäma dagar, tillbragta vid Ramlösa, återvände jag till Ystad, intog der min bestälda plats i postvagnen och företog i densamma resan öfver Kristianstad till Jönköping. Här uppehöll jag mig några dagar, hvarunder de vackra omgifningarna och Husqvarna gevärsfabrik noga besågos, och färdades sedan långsamt genom de för mig obekanta provinserna Östergötland och Södermanland till Stockholm, dit jag den 5 augusti 1831 återkom efter en frånvaro af något mer än fjorton månader. Jag hade under denna resa mycket sett, mycket inhemtat, och dock hade jag den glädjen finna, att densamma, alla utgifter sammanräknade, kunnat verkställas för den billiga summan af 5,520 riksdaler riksmynt.