Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Regementsofficerstiden (1842-1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid återkomsten från promenaden afskedades, såsom ofta
hände, vakten. Jag skyndade på spektaklet, och under
en mellanakt ned på scenen, der jag omringades af
hela den franska personalen, hvilken i hänryckning
öfver företrädet hos konungen nära nog hissat mig
på sina axlar och som nu, sedan densamma lyckats
genomdrifva sin önskan, nöjd och belåten mangrant
återvände till Paris.
Karl Johans ordningssinne var förvånande. Ibland de
många borden i hans sängkammare fans ett, på hvilket
voro uppstaplade fyra till fem pappersbundtar,
vanligen 1 1/2 fot höga. Uti en hvar af dem voro
de till olika ämnen hörande handlingar fackvis
försedda med omslag; och det slog nästan aldrig fel,
att konungen, då han önskade se ett papper, kunde,
liggande i sin säng, bestämdt angifva ej blott den
pappersstapel, i hvilken man borde söka, utan äfven,
inom denna, ordningsnumret, uppifrån räknadt, af den
pappersbundt, i hvilken handlingen vore att finna. Jag
hade mer än en gång tillfälle att härom öfvertyga mig,
emedan konungen under min vaktgöring ofta sysselsatte
mig med skrifveri. Än skulle jag för hans räkning taga
afskrift af eller göra utdrag ur statsrådsprotokollen,
än lemnades mig andra handlingar med åläggande att
deröfver uppsätta och motivera mina tankar. En gång,
jag tror år 1842, då jag framlemnade ett dylikt
arbete, med hvilket hans majestät syntes belåten,
sade han: "Ni bör blifva landshöfding, min vän!" Jag
förklarade, att jag aldrig tänkt ditåt, men konungen
fortsatte: "Det är mitt fulla allvar. Jag anser eder
passa till en dylik plats." Dessa ord gjorde på
mig ett starkt intryck, och mina tankar riktades
ofta åt detta håll. År 1843 dog landshöfdingen i
Gefleborgs län, grefve Erik Sparre, och erinrande
konungen om hans förut fälda yttrande frågade jag,
om hans majestät ansåg mig lämplig och skulle vilja
anförtro mig detta län. Detsamma var likväl förut
bortlofvadt åt t. f. landshöfdingen i Jemtland,
Lagerheim, hvarför konungen yttrade att hvad han en
gång sagt, det tänkte han fortfarande, men att jag var
så ung, att jag väl kunde afbida framdeles kommande
ledigheter; dock antydde hans majestät tillika,
att derest jag önskade efter Lagerheim komma till
Jemtland, ville han taga denna sak i öfvervägande. Jag
undanbad mig genast ett sådant förtroende, förklarande
att jag hvarken för egen del eller min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
