Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / V. Regementsofficerstiden (1842-1851) (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

V.

Regementsofficerstiden.

(1842--1851.)

Förlofning. Bröllop. Sista årens tjenstgöring hos Karl Johan. Konungen väcker hos mig landshöfdingetankar. Karl Johans sjukdom och död. Grefve Magnus Brahe. Sändning till Wien. Besvärlig utresa. Svårighet att blifva kejsaren förestäld. Prins Gustafs af Vasa protest emot konung Oskars tronbestigning. Kejserlig middag. Metternichska huset. Sammanträffande med prinsen af Vasa. Leopoldsorden tilldelas mig. Hemresa. Utnämning till andre major. Framtidsutsigter. Befordran till öfverstelöjtnant. Resa till Ems. Min dotters födelse. Förberedelser till 1844 års riksdag. Första uppträdande på riddarhuset. Gatukravaller. Riksdagen 1847--1848. Arbete i statsutskottet. Första uppslaget i jernvägsfrågan. Mars-oroligheter. Riksdagen 1850--1851. Militära uppdrag. Prins Gustaf. Hans militäriska utbildning, hans väsende och hans död.

Till 1840--41 årens riksdag uttog jag visserligen pollett på riddarhuset, men följde icke synnerligen ifrigt dess öfverläggningar, emedan Anckarsvärdska oppositionen segrade vid elektorsval och utskottstillsättningar samt sedermera under hela riksdagen hade riddarhusets ledning i sina händer. Det var dessutom en mig personligen rörande anledning, som afhöll mig från verksamt deltagande i riksdagsgöromålen. Jag hade redan ett par år förut vunnit inträde i grefve C. J. von Hermanssons hus och började mer och mer finna behag af detta umgänge, i den mån jag lärde känna den äldsta dottrens öppna, milda och okonstlade väsende, hennes goda hufvud och redbara karakter. Vintrarne 1840 och 1841 besökte jag Hermanssonska huset, så ofta sådant utan att väcka uppseende kunde låta sig göra. Jag följde den unga fröken med uppmärksamhet både i hemmet och sällskapslifvet, och jag kom slutligen till den vissa öfvertygelsen, att den man, som lyckades vinna hennes hjerta, skulle i henne erhålla den förträffligaste maka, den angenämaste följeslagarinna genom lifvet. Det var dessa egenskaper jag, numera icke längre en yngling, företrädesvis borde söka. Den 8 juli anlände jag till Ferna, och ifrån den 9 i samma månad daterar sig min största jordiska lycka, ty det var då Sofia Lovisa von Hermansson lofvade att förena sitt öde med mitt.

II:69

Vi öfverenskommo dock, att förlofningen ej skulle offentliggöras förr än på hösten, emedan grefve von Hermansson under sommarens lopp skulle med sin dotter företaga en resa till Tyskland, och jag hade lofvat att såsom adjutant åtfölja generalmajoren friherre Hierta på de kavalleri-inspektionsresor han under eftersommaren hade att förrätta. Denne min trofaste gamle vän och gynnare anlände, efter slutade mönstringar, med mig till Ferna, hvarest förlofningen högtidligen afkunnades den 19 september. Under mellantiden gjorde jag besök på Älby hos min ömma moder, som der vistades hos sin syster och kände sig outsägligen lycklig, att ett af hennes barn nu hade funnit den lugna äktenskapliga hamnen, och som tillika genom ryktet visste, att det steg jag tagit skulle bereda min framtida sällhet. Likaså reste jag till min morbroder, baron Tamm på Österby, och till mina vänner Reuterskölds på Rånäs, för att meddela dem denna nyhet. Konungen, hos hvilken jag under november månad vaktgjorde, deltog med vanlig godhet i min lycka och lemnade mig, likasom flere gånger sedermera, vackra gåfvor till min fästmö. Att jag för öfrigt under detta år vistades på Ferna all den tid, hvaröfver jag kunde förfoga, är naturligt. Vintren 1842 var Sophie med sina föräldrar i Stockholm, och vi förde då der ett gladt lif såsom förlofvade.

Den 17 juli samma år firades med pomp och ståt, i närvaro af många inbjudna slägtingar och vänner, vårt bröllop på Ferna. Kort derefter afreste vi på någon tid till Stockholm, lade sista handen vid bosättningen och lefde för öfrigt i den första kärlekens lyckliga rus. Sedermera företogs en "weddingtrip" till Klerckers på Näsby, Hiertas på Mellingeholm, min moster och moder på Älby, Platens på Örbyhus, min morbroder Tamm på Österby, grefvinnan Brahe på Salsta, Sehmanns på Aske, och slutligen till Sophies morföräldrar, baron Liljehorns på Frötuna, hvarifrån kosan stäldes till det kära gamla hemmet på Ferna. Sedan reste vi till Stockholm och inflyttade i en rymlig och treflig våning vid Smålandsgatan, der vi förde ett angenämt hemlif, mellan det vi i fullt mått njöto af den stora verldens förströelser.

En till två månader tjenstgjorde jag årligen hos Karl Johan såsom adjutant, och ehuru hoflifvet i allmänhet icke för mig haft något behag och vaktgöringen hos den åldrige konungen var i

II:70

hög grad enformig, medförde dock vistandet i denne store mans närhet en själslyftning, som man ogerna ville försaka. Både till kropp och själ utvecklade konungen en spänstighet, som var förvånande. Han kunde till nära emot slutet af sin lefnad föra foten upp till ansigtet, och ännu den 5 februari 1843 bevistade han, då nära åttio år gammal, den börsbal, hvilken af Stockholms borgerskap gafs till firande af konungens 25-åriga regering. Mer och mer hade han dock upphört med de stora, förr så vanliga, söndagsmiddagarne för fruntimmer, men ville deremot alltid, att kungliga födelse- och andra bemärkelsedagar skulle högtidligen firas. Spektaklerna bevistade han numera aldrig, och torde det med anledning deraf tillåtas mig att berätta en liten tilldragelse, ingalunda derför att den i någon mån förtjenar att för efterverlden bevaras, men endast för att visa i hvilken hög grad Karl Johan egde förmåga att tjusa alla dem, som med honom kommo i beröring. Under maj månad 1843 tjenstgjorde jag såsom vakthafvande hos konungen. En utmärkt fransk skådespelaretrupp, tillhörande en af pariserteatrarna, hade kort förut anländt till Stockholm. Dess föreställningar gåfvos i operasalongen med mycket bifall och alltid för fullt hus. Före afresan gjorde truppen genom en deputation framställning att få uppvakta konungen, deras forne landsman, som icke närvarit vid någon af föreställningarna, och som de sålunda icke haft tillfälle att se. Hans majestät afböjde ett dylikt företräde. Då infunno sig en morgon hos grefve Brahe de begge primadonnorna, damer lika vackra som utsökta i sitt sätt att vara, och förklarade med vanlig fransysk liflighet, att den öfriga truppen gerna kunde hemresa, men att de för sin del beslutit att icke medfölja och att de ämnade qvarstanna i Stockholm, ända till dess det lyckats dem att få träffa konungen. Brahe, som kom upp, under det de vakthafvande hade sitt morgonföreträde, berättade detta yttrande för konungen, som småleende sade: "Eh bien! faites les venir, tous!" Tiden utsattes till kl. 4 eftermiddagen, före konungens vanliga utfärd i vagn. Karl Johan var vid sitt allra bästa lynne, och jag har sällan sett en så högt stegrad förtjusning som denna teaterpersonals, då konungen, omgifven af dem alla, under mer än en half timme hade ett förbindligt ord att säga åt en hvar, företrädesvis damerna, med hvilka han länge uppehöll sig.

II:71

Vid återkomsten från promenaden afskedades, såsom ofta hände, vakten. Jag skyndade på spektaklet, och under en mellanakt ned på scenen, der jag omringades af hela den franska personalen, hvilken i hänryckning öfver företrädet hos konungen nära nog hissat mig på sina axlar och som nu, sedan densamma lyckats genomdrifva sin önskan, nöjd och belåten mangrant återvände till Paris.

Karl Johans ordningssinne var förvånande. Ibland de många borden i hans sängkammare fans ett, på hvilket voro uppstaplade fyra till fem pappersbundtar, vanligen 1 1/2 fot höga. Uti en hvar af dem voro de till olika ämnen hörande handlingar fackvis försedda med omslag; och det slog nästan aldrig fel, att konungen, då han önskade se ett papper, kunde, liggande i sin säng, bestämdt angifva ej blott den pappersstapel, i hvilken man borde söka, utan äfven, inom denna, ordningsnumret, uppifrån räknadt, af den pappersbundt, i hvilken handlingen vore att finna. Jag hade mer än en gång tillfälle att härom öfvertyga mig, emedan konungen under min vaktgöring ofta sysselsatte mig med skrifveri. Än skulle jag för hans räkning taga afskrift af eller göra utdrag ur statsrådsprotokollen, än lemnades mig andra handlingar med åläggande att deröfver uppsätta och motivera mina tankar. En gång, jag tror år 1842, då jag framlemnade ett dylikt arbete, med hvilket hans majestät syntes belåten, sade han: "Ni bör blifva landshöfding, min vän!" Jag förklarade, att jag aldrig tänkt ditåt, men konungen fortsatte: "Det är mitt fulla allvar. Jag anser eder passa till en dylik plats." Dessa ord gjorde på mig ett starkt intryck, och mina tankar riktades ofta åt detta håll. År 1843 dog landshöfdingen i Gefleborgs län, grefve Erik Sparre, och erinrande konungen om hans förut fälda yttrande frågade jag, om hans majestät ansåg mig lämplig och skulle vilja anförtro mig detta län. Detsamma var likväl förut bortlofvadt åt t. f. landshöfdingen i Jemtland, Lagerheim, hvarför konungen yttrade att hvad han en gång sagt, det tänkte han fortfarande, men att jag var så ung, att jag väl kunde afbida framdeles kommande ledigheter; dock antydde hans majestät tillika, att derest jag önskade efter Lagerheim komma till Jemtland, ville han taga denna sak i öfvervägande. Jag undanbad mig genast ett sådant förtroende, förklarande att jag hvarken för egen del eller min

II:72

unga hustrus skull ville begrafva mig i ett så aflägset landskap. Emellertid var det Karl Johan sjelf, som först hos mig väckte tanken att gå in på den administrativa embetsmannabanan och söka en landshöfdingetjenst.

Året 1844 inträdde, detta i så många afseenden för brödrafolken och äfven för mig personligen betydelsefulla år. Den 1 januari emottog jag vaktgöringen hos konung Karl Johan, hvilken oaktadt sin höga ålder syntes vara vid den förträffligaste helsa. Allt var sig likt, som då jag föregående maj månad vaktgjorde. Sängkammar-föredragningar och statsråds-sammanträden försiggingo i regelmessig ordning. Enskilda uppvaktningar emottogos esomoftast. Föreskrifter gåfvos att såsom vanligt högtidlighålla Karlsdagen, den 28 januari, och excellencen Brahe meddelade mig på förhand, att ibland då inträffande befordringar jag skulle utnämnas till tjenstgörande kabinettskammarherre efter den till landshöfding nyss befordrade grefve Patrik Lewenhaupt. Med ett ord, ingenting gaf anledning att befara något sorgligt afbrott i den enformiga vaktmånaden. Den 26 januari, konungens födelsedag, emottog hans majestät i enskildt företräde 8 till 9 personer af dem, som under de senare dagarne sig dertill anmält. En del af dessa företräden räckte ganska länge, och konungen var ifrån 6 till 1/2 10 e. m. oafbrutet af dem upptagen. Vid utträdet från konungen i vaktrummet uttalade nästan samtliga dessa besökande sin förvåning öfver hans majestäts raskhet och liflighet; och vi vakthafvande kunde derför, då vi sent på aftonen åtskildes, med det fullkomligaste lugn gå till hvila. Denna blef dock icke lång. Något före 5 på morgonen väcktes jag af en garderoblakej, som från excellensen Brahe meddelade underrättelsen, att konungen häftigt insjuknat. Jag skyndade ned i vaktrummet och träffade der kabinettskammarherren baron Adolf Lovisin, som erhållit befallning att genast till slottet uppkalla det svenska statsrådets medlemmar, med föreskrift för mig att vidtaga enahanda åtgärd med det norska. Icke utan svårighet lyckades jag att sätta lif i den tungt sofvande tjenstepersonalen inom det norska ministerhotellet och att få statsminister Due väckt, hvilken med yttersta bestörtning förnam anledningen till mitt tidiga besök.

II:73

Innan kort voro på sådant sätt både svenska och norska statsråden församlade i vaktrummet, Gustaf III:s forna paradsängkammare. Der förblefvo de nu, i afvaktan på hvad som kunde inträffa, under flere dagar utan att våga aflägsna sig. Konungen hade nämligen drabbats af ett slaganfall, och man befarade, att döden kunde hvarje ögonblick inträffa. Mat och dryck fingo under denna tid herrar statsråd i öfverflöd och af bästa beskaffenhet, men annan hvila än den oroliga på soffor och stolar bestods dem deremot icke, så framt ej en eller annan lyckades att på en kort stund få vederqvicka sig i kammarherrens eller adjutantens rum.

Karl Johans fysik var dock för stark att genast duka under. Lifsverksamheten började småningom återvända, och konungen kunde den 1 februari underskrifva förordnande för kronprinsen att föra riksstyrelsen. Derigenom upphörde konseljledamöternas ofrivilliga instängning å kungliga slottet, och regeringsärendena återtogo sin vanliga gång.

Min vaktgöring slutade med januari månads utgång, och jag kunde då ett par dagar i eget hem hvila ut efter den ansträngning, som var en följd af konungens insjuknande; men jag var hela februari månad på bivakt och hade föga lugn att sysselsätta mig med annat, hvarför jag å slottet tillbragte min mesta tid ända till konungens den 8 mars inträffade död. Under dessa sju veckor af oro och spänning såg jag aldrig konungen. Det var först den 9 mars jag hade tillfälle att taga i betraktande den stora svarta fläck på yttre sidan af högra foten och smalbenet, den gangræna senilis, som vållade döden. Förutom drottningen, kronprinsen med gemål och läkarne, tilläts ingen, om ej undantagsvis, att under sjukdomen inkomma i sängkammaren.

Excellensen Brahe lemnade ej ett ögonblick sin konungslige väns sjuksäng och fick under hela denna långa tid aldrig njuta någon hvila. För Karl Johan hade Brahe länge varit oumbärlig; åt honom hade han egnat sitt lif, och vid hans dödsbädd ådrog han sig den plågsamma hektiska sjukdom, som ett halft år senare lade honom sjelf i grafven. Sällan har en konungslig gunstling haft ett större inflytande än Brahe; aldrig har ett sådant inflytande på ett ädlare sätt utöfvats. Karl Johans obekantskap med svenska språket gjorde en mellanlänk mellan honom och

II:74

allmänheten oundviklig. Till både konungens och folkets lycka anförtroddes detta medlarekall åt en person, så högsinnad, så ren, ädel, oegennyttig och sant ridderlig som Brahe. Han egde en märkvärdig förmåga att fullständigt återgifva konungens ofta långa yttranden till uppvaktande deputationer; men han hade derjemte den fina takt, att, då någon gång löften gåfvos, som syntes honom allt för bestämda, begagna sådana ordalag, hvarigenom desamma blefvo mindre bindande och för konungen mindre blottställande, än denne i sitt hjertas godhet dem uttalat. Att emellertid detta favoritvälde skulle under dess maktperiod af många högt ogillas var naturligt. Men aldrig kunde man emot detsamma framvisa en handling af egennytta eller af oren bevekelsegrund. Derför framstod alltid Brahes personlighet fläckfri, ehuru afundad, och derför förstummades äfven tadlet vid hans för tidiga graf.

En plägsed hofven emellan bjuder sedan gammalt, att en konungs död skall genom särskilda ambassader tillkännagifvas de förnämsta bland öfriga regerande furstar. Så skedde äfven nu. Generallöjtnanten friherre Hierta utsågs att vid det kejserliga hofvet i Wien anmäla konung Karl Johans frånfälle, och jag anbefaldes att, såsom f. d. adjutant hos den aflidne, vara Hierta följaktig. Utresan var till följd af årstiden och den föregående snödigra vintern, i många afseenden besvärlig. För den, som är van vid nuvarande snabba och beqväma fortskaffningssätt, är det svårt att förstå, huru vi kunde behöfva nitton dagar, 20 mars--7 april, för att komma från Stockholm till Wien, och detta utan att på något ställe uppehålla oss längre än nödigt var för förberedelserna till resans vidare fortsättning. Men många svårigheter mötte: genom Sverige sex dygns resa, hufvudsakligen i släde, och med ett så förfärligt yrväder mellan Åby och Helsingborg, att vi befarade att få tillbringa natten i snödrifvorna; oangenäma färder öfver Öresund och Bälterna, dels i isbåt, dels med små ångare; i Sleswig och Holstein ett så bottenlöst väglag, att ett starkt anspann af extrapost-hästar ej förmådde fortare än i gående fortskaffa vagnen å de feta lervägarne; ännu större svårigheter att komma från Dresden till Teplitz öfver Erzgebirge, oaktadt vi hade sex hästar och lika många karlar för att hålla vagnen uppe; samt slutligen i Böhmen sådana snömassor, att vi öfverallt färdades mellan 8 till 12 fot höga vallar. Dertill kom, att vi

II:75

endast på den korta sträckan mellan Braunschweig och Dresden hade hjelp af jernväg. Oaktadt dessa besvärligheter anlände vi dock friska och raska till Wien, hvarest vi togo in på "Erzherzog Carl", i en genom svenske chargé d’affaires Järta anskaffad, vacker och passande bostad. Österrikes sändebud i Stockholm, grefve Woyna, gammal vän till Hierta och äfven mycket bekant med mig, var denna tid på permission hemrest till Wien. Han besökte oss kort efter ankomsten och var under hela vistelsen i den österrikiska hufvudstaden med råd och dåd behjelplig samt sålunda för oss båda af lika mycken nytta som nöje. Han meddelade oss kort efter ankomsten en underrättelse, som, synnerligen för mig, var i hög grad nedslående. General Hierta, såsom innehafvare af särskildt kreditivbref, var nämligen fullt berättigad att uppvakta kejsar Ferdinand, men för mig fans, enligt det stränga hofceremonielet, ej någon möjlighet att blifva denne höge herre förestäld. Woyna tillade i förtroende, att orsaken hvarför man i så hög grad försvårade tillträdet till kejsarens person var, att man ej ville lemna honom, såsom något mindre vetande, tillfälle att komma i beröring med främlingar; och såsom bevis på strängheten af denna afspärrning åberopade han, att kort förut den i särskildt regeringsuppdrag anlände hannoveranske utrikesministern blifvit vägrad begärdt företräde. Då Woyna icke kunde i detta fall något uträtta, beslöt general Hierta att arbeta på egen hand. Vi ansågo nämligen båda i hög grad sårande, att jag, som i 14 år varit anstäld vid Karl Johans person och som närvarit vid hans sjukdom och död, icke skulle kunna bevärdigas med ett enkelt företräde hos kejsaren. Vi framstälde således begäran derom hos alla de högsta hoffunktionärerna. Man mottog oss öfverallt med den utsöktaste artighet, men beklagade att det stränga hofceremonielet omöjliggjorde uppfyllandet af en dylik önskan. Slutligen vände vi oss till statskansleren, furst Metternich, som fann framställningen mycket naturlig, men yttrade: "Jag hoppas, att ni, mina herrar, tron mig om att ega någon makt inom detta land. Så mäktig är jag dock ej, att jag med bästa vilja i verlden kan utverka Troils presentation för kejsaren. Det förmår ingen i Österrike. Dertill gifves blott ett sätt. Tag ni, general Hierta, major Troil med er och anmäl honom sjelf! Ni är ej bunden vid våra föreskrifter." Så skedde äfven, och på

II:76

detta sätt försiggick utan alla svårigheter presentation både för kejsare och kejsarinna.

Denna ihärdighet, som att börja med endast var en hedersfråga, visade sig sedermera hafva varit af verklig nytta, emedan den, som haft företräde hos kejsaren, var berättigad att utan omgång anmäla sig hos hvilken som helst af de öfriga kejserliga personerna. Vi besökte derför utan alla svårigheter enkekejsarinnan och samtliga erkehertigar, bland hvilka naturligtvis den gamle krigshjelten Karl ådrog sig min synnerliga uppmärksamhet.

General Hierta var under vårt vistande i Österrikes hufvudstad föremål för mycken uppmärksamhet. Dertill var hans lugna och värdiga hållning visserligen den egentliga orsaken. Men hvad som icke mindre dertill bidrog var den protest, som prins Gustaf af Vasa samtidigt med vår ankomst afsände till hofven i Europa emot konung Oskars uppstigande på tronen, och som denne senare furste kort derefter högsinnadt besvarade genom upphäfvande af förbudet emot gemenskap med f. d. konungafamiljen. Denna protest ogillades af österrikiska regeringen, och man ansåg sig ej tydligare kunna lägga denna åsigt i dagen än derigenom, att det svenska sändebudet inbjöds till middag vid det kejserliga hofvet. Af redan anförda skäl, och då kejsarens person så litet som möjligt fick visas, betraktades en dylik middag som en högst ovanlig tilldragelse, hvilken visserligen ej heller nu skulle hafva ifrågakommit, om icke på grund af nyss anförda politiska förhållanden. Vår vän Woyna underrättade på förhand härom, men tillade, att endast general Hierta skulle inbjudas, och bad mig ej misstycka, att jag blef utesluten. Jag svarade, att hvad jag fordrat var att såsom gammal adjutant hos Karl Johan anses berättigad att blifva förestäld för den kejserliga familjen, men att mina anspråk ingalunda sträckte sig till att blifva medbjuden till taffeln. Så mycket större blef derför öfverraskningen, då kort derefter en hoffurir aflemnade inbjudning till påföljande dag, icke blott för general Hierta, utan äfven för major von Troil. Den middag, i hvilken jag sålunda kom att oförmodadt deltaga, var den mest högförnäma jag någonsin bevistat. Förutom konferensministern grefve Kollowrath, den högste i Wien kommenderande generalspersonen grefve von Wimpffen och ett par hofembetsmän, bestod sällskapet af nio medlemmar af den kejserliga familjen,

II:77

Woyna, Hierta och jag. Svenske chargé d’affaires Järta kunde ej komma i fråga att i en dylik tillställning deltaga, och han försäkrade derjemte, att grefve C. G. Löwenhjelm under sin långa ministertid i Wien aldrig varit på en sådan mindre middag till kejsaren inbjuden. Efter maten samtalade alla de kejserliga personerna på det mest förekommande sätt med de båda främlingarne. Visserligen var hans kejserliga majestät "meget lidet begaved"; men då han hörde, att Jag förut varit i Wien, fortgick samtalet ganska obehindradt. Jag sökte naturligtvis att vara så obesvärad och älskvärd som möjligt, och måtte deruti någorlunda hafva lyckats, emedan min vän Woyna under hemfärden yttrade, att han beundrat mitt sätt att underhålla den för sin stolthet och stelhet kända kejsarinnan, hvilken han aldrig sett så länge och så lifligt språka med någon som denna eftermiddag med mig.

Middagen väckte ett oerhördt uppseende inom diplomatiska korpsen och utgjorde föremål för depescher till samtliga hofven. Sålunda kom äfven mitt obetydliga namn att denna gång i en dylik statshandling blifva synligt.

Den dubbelstjerna, omkring hvilken vid denna tid allt rörde sig inom den österrikiska hufvudstaden, var fursten och furstinnan Metternich. Det var derför naturligt, att general Hierta under den korta tiden af sin dervaro skulle ofta besöka deras hus. Jag medföljde alltid med glädje vid dessa tillfällen, emedan man der sammanträffade med ryktbarheterna både inom den högre embetsmannakretsen och inom diplomatiska korpsen. Furstinnans mottagningar egde rum nästan alla aftnar, men företrädesvis söndagar och onsdagar. I den starkt upplysta salongen, dit ej någon betjent fick inträda, och der furstinnan sjelf bjöd té, inkom man genom flera yttre rum, som befunno sig i fullkomligt halfdunkel. Enahanda var förhållandet med den innanför térummet varande salong, der fursten längre fram på aftonen afhandlade dagens frågor med en och annan af de närvarande diplomaterna. Huru mycket än en spejande blick kunde söka att genom den halföppna dörren dit intränga, var det omöjligt att upptäcka de samtalandes minspel eller att, till följd af de tjocka turkiska mattorna, sluta sig till stegens större eller mindre liflighet. Klockan 10 på aftonen samlades man. Sedan furstinnan en stund samtalat med herrarne, inträdde fursten, helsade förbindligt, satte

II:78

sig vid tébordet och gick kort derefter med något af de främmande sändebuden in i nyssnämda halfdunkla rum. Vid dörren till detsamma samlade sig alla de, som önskade företräde. En och annan fick sin förhoppning uppfyld, i det fursten vinkade honom till sig, men många måste låta sig nöja med det allmänna samtal, som egde rum efter furstens återinträde i térummet. Klockan omkring 1/2 12 satte sig i ett af de inre rummen det Metternichska paret till whistbordet med ett par närmare bekanta, och det stod nu öfriga gäster fritt att aflägsna sig eller underhålla sig med hvarandra.

Vår vistelse i Wien var för öfrigt i alla afseenden angenäm. Aftnarna tillbragtes ej sällan på spektaklet, der vi bland annat tjusades af Fanny Elslers intagande dans. Till middagarna voro vi för det mesta bortbjudna, och erinrar jag mig ibland dem en, till hvilken furst Metternich samlat alla i staden varande österrikare, hvilka innehade svenska ordenstecken, och hvarvid min bordsgranne, den gamle baron Ottenfels, förut sändebud i Konstantinopel, nu departementschef i utrikesministeriet, öfverraskade mig genom sin noggranna kännedom af Fredrika Bremers och Emilie Carléns arbeten, som denna tid voro synnerligen på modet inom den österrikiska hufvudstaden.

En dag öfvervoro vi en stor militärisk gudstjenst med defilering. För generalitetet var ett öppet tält upprest, i hvilket jag med general Hierta erhöll plats. Dervid fogade händelsen så, att jag, iklädd Karl Johans adjutantsuniform med den blå och gula plymen, nära en timmes tid befann mig på ett par alnars afstånd från prins Gustaf af Vasa, som noga betraktade mig, men med hvilken all närmare beröring under då varande förhållanden ej kunde komma i fråga. [1]

Vid afskedet från Wien underrättades jag, att kejsaren tilldelat mig den då för tiden sällsynta utmärkelsen att nämnas till

II:79

riddare af Leopolds-orden, hvilken likväl först efter hemkomsten tillstäldes mig genom utrikes-departementet.

Den 29 april afreste vi, efter förutgångna afskedsbesök hos de kejserliga m. fl. Vi behöfde nu ej skynda, och hemresan blef derför, under ett ständigt vårväder, lika angenäm som utfärden hade varit besvärlig. Från Berlin togs vägen genom Mecklenburg, med afläggande af besök på de Dewitzska och Malzahnska godsen Krumbeck, Sommerow och Iwenach till Stralsund, och derifrån sjöledes öfver Ystad till Stockholm, dit vi anlände den 11 maj.

Under min frånvaro hade jag den 10 april 1844, efter i tjensten aflidne J. G. Silfverstolpe, blifvit, med förbigående af äldste ryttmästaren Bergenstråle, befordrad till andre major, och gjorde jag i denna egenskap årets regementsmöte med dragonkorpsen. Hvarje militär mottager med glädje hvarje befordran, och så var äfven förhållandet mig. Men det var dock med ett visst vemod jag skildes vid min kära lifsqvadron, för hvilken jag i 14 år varit en allvarsam, men rättvis och välvillig chef, och af hvars tillgifvenhet jag visste mig vara i fullaste besittning. Det gjorde mig derför en sann glädje, då efter mötets slut, utan att jag derom hade den ringaste aning, en deputation af sqvadronen infann sig för att å underbefälets och manskapets vägnar till mig öfverlemna en silfverpokal, å hvilken Gustafvernas och Karlarnes bilder voro inristade och på hvars fot följande inskrift lästes: "Minne af Lif-esqvadronen vid Kongl. Lif-Regementets Dragon-Korps till Majoren och Riddaren S. G. von Troil -- 1844."

Regentombyten medföra vanligen rubbning i de personers ställning, som närmast omgifvit den aflidne konungen. Så skulle naturligtvis förhållandet blifva äfven med mig. Men jag tog detta lugnt, föresättande mig att söka, icke genom nåd, men genom duglighet vinna den befordran, som i framtiden kunde för mig yppa sig. Tvänne vägar stodo såsom medel dertill öppna: riksdagsmannens, för fortkomst på den administrativa banan, och den militära, på hvilken utsigterna icke voro för mig ogynsamma. Jag beslöt att fortfarande arbeta i båda dessa riktningar, och gjorde det äfven med full kraft under tiden 1844--1845, öfverlemnande åt ödet att afgöra, för hvilkendera jag slutligen skulle bestämma mig. Ett tredje medel till verksamhet och framtida

II:80

utkomst föresväfvade mig, ehuru, endast flyktigt, under en kort tid af dessa, om jag så må kalla dem, beredelseår. Min svärfader föreslog mig år 1847 att antingen på arrende eller såsom förvaltare öfvertaga den betydliga egendomen Frötuna, som han nyligen efter sin svärmoder erhållit. En bosättning vid Frötuna var dock oförenlig med min tjenstgöring vid dragonkorpsen. Jag inledde derför underhandlingar om tjenstebyte med öfverstelöjtnanten vid lifregementets dragonkorps Löwenborg, men då denne icke syntes villig att deruppå ingå och jag ej heller var synnerligen hågad att sätta mig i beroende af min svärfader, förföllo snart alla dylika planer.

Min hustru, som visste, hvilka förhoppningar Karl Johan sjelf ingifvit mig, och som befarade, att de numera skulle vara tillintetgjorda, framstälde i detta afseende till mig en skriftlig förfrågan. Jag svarade henne derpå genom bref af den 11 juli 1844 i ordalag, hvilka, äfven om de kunnat vara bättre sammankomna, likväl så sant uttrycka mitt sätt att se den nya tiden an, att jag icke tvekar att här afskrifva dem: "Hvad fortkomst beträffar, är det en chimère, hvaraf jag fordom kunde låta mig bländas men som jag nu helt och hållet lemnat ur sigte. Vill man söka mig -- välan! då är jag färdig -- men att söka, dertill är jag numera för stolt. Du må derför ej tro, att jag är missbelåten med de förhållanden, som nu inträffat. Tvärtom! Jag anar allt godt för fäderneslandet af den ädle furste, som styr dess öden, endast jag får se beslutsamhet och kraft. Men den, som så kände, så älskade den gamle, kan ej nedstiga för att sälla sig till svärmen af lycksökare omkring den uppgångna solen; och dock har jag allt skäl tro, att äfven den blickar vänligt på mig."

I denna senare förmodan irrade jag mig ej. Konung Oskar visade mig verkligen ganska mycken välvilja. Kort efter min återkomst från Wien anmodade han mig att uppgöra och till honom personligen öfverlemna förslag till trupprörelsers införande vid rytteriet; och den 11 juni 1845 utnämde han mig till öfverstelöjtnant och förste major vid dragonkorpsen, samtidigt med förre öfverstelöjtnanten D. L. Silfverstolpes befordran till chef. Konungen sjelf var den förste, som derom underrättade mig, då han samma dag på eftermiddagen kom ut till Drottningholm. Denna utnämning väckte ett visst uppseende, derför att den skett

II:81

i omedelbart sammanhang med chefsplatsens besättande; och sjelfve min gamle vän Silfverstolpe, ehuru angelägen att erhålla mig till sin närmaste man, uttalade det oaktadt sitt missnöje öfver, att man på sådant sätt betagit honom rättigheten att inkomma med förslag.

Under nu i fråga varande år 1844--1851 vistades min hustru, så ofta hon dertill var oförhindrad, sommarmånaderna hos sina föräldrar på Ferna, der äfven jag infann mig, då mina trägna sysselsättningar det medgåfvo. Vintrarne tillbragte vi i Stockholm och förde der, ehuru med hushållning och beräkning, ett för kamrater och vänner angenämt hus. I den stora verldens tillställningar deltogo vi äfven flitigt, och detta så mycket lättare, som de familjer, hvilka vid denna tid förde öppet hus, hvarken önskade eller fordrade några återbjudningar. De högst uppsatta embetsmännen, en del främmande makters sändebud och medlemmar af den rikare adeln hade vanligen mottagningar hvar eller hvarannan vecka, på förut bestämda dagar, vid hvilka alla deras umgängesvänner voro välkomna, och hvarvid man roade sig med dans, musik eller någon gång med sällskapsspektakel. Deremot voro de i vår tid så allmänna middagarne med deras öfverdåd i mat och dryck temligen sällsynta.

År 1845 företogo vi en resa till Ems. Bland minnena derifrån kan jag ej underlåta att nämna det lysande fyrverkeri, som konungen af Preussen under drottning Viktorias vistelse å det vackra slottet Stolzenfels lät till firande af hennes första besök i Rhentrakten afbränna från de många omgifvande höjderna och borgruinerna -- det praktfullaste jag i denna väg sett.

Vårt lif under alla dessa år var ganska angenämt. Den 3 oktober 1851 föddes till verlden vår enda dotter Anna.

Jag för min del åtnjöt under dessa år en ganska god helsa, med undantag endast af året 1851, då jag från slutet af februari till medlet af april var sängliggande af en allvarsam gastrisk feber, hvilket så mycket mera oroade mig, som jag deraf nödsakades att för någon tid öfvergifva mina då särdeles trägna göromål i statsutskottet. Vintern 1847 afled min forne chef och verklige vän samt nära anförvandt, generallöjtnanten friherre Hierta i Upsala. Jag ditreste genast för att vara enka och barn på ett eller annat sätt behjelplig samt insåg snart vid papperens

II:82

genomgående, att husets ekonomiska ställning var ganska bekymmersam. För att undvika konkurs fans intet annat medel än tillsättande af en administration, och jag lyckades förmå förste hofstallmästaren Braunerhjelm och auditör Gripensvärd att jemte mig i en sådan ingå. Detta bestyr gaf mig mycket att göra de påföljande åren, till dess boets egendomar kunnat försäljas. Men administratorerne hade dock den glädjen att, efter slutad utredning och sedan alla skulder blifvit till fullo guldna, kunna åt enkan öfverlemna ett återstående kapital af 36,000 riksdaler, hvilket, ehuru ej betydligt, var vida mer, än vi i början vågat hoppas.

Det var med statsekonomiska studier samt arbete i sådan riktning under och mellan riksdagarne, som jag dessa år hufvudsakligast sysselsatte mig. Under tiden mellan 1841 och 1844 årens riksmöte bildade en del unga, moderat liberala män ett centerparti, som sedermera på spe benämdes det grå. Vi samtalade ofta öfver de frågor, som ansågos komma att vid den stundande riksdagen intaga ett framstående rum. Bland detta sällskaps medlemmar torde förutom mig böra nämnas W. Tersmeden och F. Åkerman. Vigtigaste öfverläggningarna rörde uppgörandet af ett nytt representationsförslag, som skulle framläggas i stället för det vidunderliga betänkande, som 1840 års konstitutionsutskott lyckats, på grundlagsvidrigt sätt, få förklaradt hvilande till slutligt afgörande vid den stundande riksdagen. Ett sådant uppgjordes och inlemnades till konstitutionsutskottet i F. Åkermans namn.

Med full ifver kastade jag mig in i denna riksdags förhandlingar och arbetade dag och natt i dit hörande frågor, bland hvilka den om räntans frigifvande af mig lifligt understöddes. Den 28 augusti förekom det sedan föregående riksdag hvilande representationsförslaget. Jag uppträdde med ett väl öfvertänkt anförande, i hvilket icke blott förslaget, utan framför allt medlemmarne af 1840 års konstitutionsutskott skoningslöst gisslades. Jag hade visserligen förut yttrat mig på riddarhuset, men detta anförande var dock att betrakta såsom mitt "maiden-speech", och jag beredde mig derpå långt förut, efter föredöme af de unga debutanterna i engelska parlamentet. Talet var bra nog, dock ingalunda något mästerstycke, men det utfördes väl och af

II:83

en nybegynnare, som man icke var van att höra. Det rönte derför framgång och mottogs med stormande bifallsrop. Sedan jag slutat, omgafs jag af vänner och bekanta, som tryckte mina händer och på det hjertligaste lyckönskade mig. Sjelfve min icke lätt hänförde svärfader skref till sin hustru på Ferna: "Anförandet var mästerligt och väckte en riktig entusiasm. Då detta berättades för den döende excellensen Brahe, hade han rest sig i sängen och gråtit af förtjusning." Med ett ord, jag hade lyckats; och det är ofta på utgången af det första offentliga uppträdandet, som vidare framgång är beroende.

Gatukravaller, utförda af skrålande folkhopar, voro denna tid det medel, hvarigenom radikalerna sökte uttrycka sin missbelåtenhet med en eller annan politisk frågas afgörande. Dåliga tidningar spelade upp folkmassan, hemliga komitéer satte den i rörelse. Dessa demonstrationer inneburo visserligen ännu ingenting oroväckande. De voro lätt dämpade och afsågo egentligen endast att vara opinionsyttringar, men de bidrogo dock att länge hålla sinnena i jäsning. Så skedde äfven nu efter representationsfrågans förkastande. Natten mellan den 29 och 30 augusti utslogos fönsterna hos åtskilliga misshagliga personer. Äfven jag hörde till deras antal, som af den styrande komitén blifvit utsedda att näpsas för yttrandet på riddarhuset, och jag erhöll i hemlighet en vink att vara på min vakt. Med stängda dörrar och laddade pistoler vandrade jag derför större delen af denna natt fram och tillbaka i mina rum, beredd att möta våld med våld, och framför allt glad att min hustru var frånvarande på landet hos sina föräldrar. Men vare sig att man ej hade riktig kännedom om min bostad eller af annan anledning, utanför det hus jag bebodde var det hela natten tyst, och jag blef sedermera ej heller på annat sätt antastad.

Under denna riksdag deltog jag lifligt i förhandlingarna och yttrade mig 169 gånger till riddarhusets protokoll. Den 7 augusti 1848 afled vår oförgätlige Berzelius. Den 9 i samma månad väckte jag hos adeln motion om öfverflyttande på hans enka af den pension, stor 2,000 rdr bko, som år 1840 blifvit mannen af rikets ständer tilldelad, en framställning, hvilken utan motstånd af riksdagen godkändes. Det var dock icke inom ståndet, utan i statsutskottet, som det egentliga arbetet föreföll. Jag hade vid

II:84

riksdagens början blifvit derstädes insatt såsom andre man och tillika ordförande på riksgäldsafdelningen. Hvad som i synnerhet gaf intresse åt utskottets öfverläggningar var jernvägsfrågan, som då för första gången bragtes å bane inom Sverige. Till grund för dess upptagande förelågo två hos adeln väckta motioner, af friherre J. Alströmer och grefve Adolf Rosen, men de voro begge hållna i allmänna ordalag och afsågo hufvudsakligen aflåtande af en underdånig skrifvelse i ämnet. Från kunglig majestät anlände dock under riksdagens lopp till statsutskottet en remiss med Adolf Rosens kostnadsförslag och beräkningar; och, då deruti uttalades, att "kungl. maj:t öfverlemnade dessa handlingar, på det rikets ständer måtte komma i tillfälle att närmare öfverväga, hvad åtgärd å det allmännas sida, i afseende på detta för handeln och industrien särdeles vigtiga ämne kunde vara att vidtaga", beslöto några af utskottets medlemmar, deribland äfven jag, att taga detta kunglig majestäts yttrande till utgångspunkt för en möjligen blifvande framställning till riksstånden. Vi utgjorde endast en ringa minoritet, som, öfvertygad om vigten af järnvägars anläggning i Sverige, ifrade för att få denna fråga under riksdagens pröfning, men vi hade talrika enskilda öfverläggningar sinsemellan och med grefve Rosen samt öfverenskommo slutligen om ett utkast till betänkande, uti hvilket föreslogs, att svenska staten skulle förbinda sig att, så framt ett bolag bildades för byggande af en jernbana mellan Köping och Hult, garantera nämda bolag fyra procents ränta å den beräknade anläggningskostnaden 3,240,000 rdr bko.

Det var dock icke nog att hafva uppgjort ett förslag. Den stora svårigheten bestod i att kunna inom utskottet genomdrifva detsamma. Huru vi öfverräknade våra krafter, funnos nämligen af der varande 36 ledamöter icke flere än 12, som voro villiga att understödja förslaget. Vi måste således vinna åtminstone 7 af de öfriga för vår åsigt; och, skulle detta mål ernås, var det nödvändigt att handla med enhet och under anförande af en person, som hufvudsakligen skulle leda diskussionen. Detta uppdrag öfverlemnades enhälligt åt mig. Förtroendet var visserligen hedrande, men ej lätt att uppfylla, ty ibland motståndarne räknades Thomander, Schartau, Strindlund, alla mycket inflytelserika bland de ofrälse ståndens ledamöter samt tillika deras skickligaste

II:85

och fyndigaste talare. Lyckligtvis hade jag så mycket sett, läst och tänkt i jernvägsfrågan, att jag icke var alldeles oförberedd. Men detta behöfdes, ty under hela min långa parlamentariska bana har jag aldrig haft en svårare strid att utkämpa. Den upptog två för- och lika många eftermiddagar. Men segern blef dock slutligen vår, och förslaget antogs vid voteringen med ett par rösters öfvervigt. Här är ej stället att beskrifva det motstånd detta förslag sedermera mötte i riksstånden och dess slutliga genomdrifvande derstädes. Nog af -- jernvägsfrågan var en gång bragt å bane. Den har, såsom våra dagar kunnat bevitna, sedermera gått framåt med allt för snabba steg och allt för liten besinning.

Sedan alla de frågor, som tillhörde min utskottsafdelning, blifvit så väl i utskottets plenum som i riksstånden slutbehandlade, ansåg jag mig berättigad att nedlägga min befattning, för att hos min hustru på Ferna återhemta krafter efter det föregående ansträngande arbetet. Beklagligtvis lemnade äfven kort efter mig, till följd af enskilda angelägenheter, ordföranden i utskottet, friherre Vilhelm Tersmeden, det vigtiga uppdrag, som blifvit honom anförtrodt, utan att leda detsamma till slut. Presidenten friherre Jakob Cederström, träbenet kallad, insattes till ordförande efter Tersmeden. Cederström var visserligen en ärans man, men envis, hersklysten och utan ringaste förmåga att medla mellan olika meningar. Spänningen mellan de båda folkvalda stånden å ena sidan samt adel och prester å den andra hade redan förut varit stor, och det är mer än sannolikt, att en plan förefans till riksdagens sönderbrytande, för att derigenom framtvinga en förändring i statsrådets sammansättning. Cederström lyckades att inom loppet af ett par veckor bringa de stridiga åsigterna i uppenbar fejd. "Allt var inom utskottet eld och låga, och man kom icke det ringaste framåt." Så yttrade sig i bref till mig adelns ledande män. Jag "måste derför", påstodo de, "skyndsamt återvända för att i statsutskottet öfvertaga ordförandeskapet, hvilket Cederström vore beredd att genast nedlägga." Ogerna lemnade jag min landtliga fristad, men för allmänna angelägenheter måste enskild beqvämlighet vika -- och jag reste. Att återföra lugn inom utskottet var icke lätt; och det skulle troligen icke hafva lyckats mig att derstädes bringa ärendena

II:86

till slut, derest jag ej haft att påräkna biträde af representanten för Malmö, C. J. Kock. Med lika mycken sjelfständighet som politiskt mod uppträdde Kock emot de sönderbrytningsplaner, hvilka öfriga ledamöter af borgare- och bondestånden sökte genomdrifva och hvartill skatteförenklingsfrågan togs till närmaste förevändning.

Äfven i andra afseenden var denna riksdag stormig och oangenäm. Den allmänna jäsning i sinnena, som utmärkte året 1848, och som mångenstädes omstörtade troner, hade spridt sig äfven till den svenska hufvudstaden. Det var ropet på ståndsrepresentationens upphäfvande, som utgjorde de missnöjdas synliga föreningsband. Den representationskomité, som konungen på ständernas begäran efter sista riksdagen tillsatt, hade invecklat frågan i stället för att lösa den. Af denna anledning bildade sig i hufvudstaden ett så kalladt reformsällskap, i hvilket snart alla missnöjda och alla skiftningar af röda, från republikanen till radikalen, vunno inträde och inom kort öfverhand. Detta reformsällskap blef nu den härd, från hvilken omstörtningsplanerna emot den bestående ordningen utgingo, och vissa af dess ledamöter satte sig i beröring med massans anförare. En dag i mars månad firade sällskapet i de la Croix’ hotell vid Brunkebergstorg en, länge förut i tidningarna utpuffad, så kallad reformbankett. Mer och mindre upphetsande tal höllos vid detta tillfälle, under skrik och bifallsrop från en talrik genom budkaflar utanför hotellet hopbringad folksamling. En och annan af deltagarne i banketten lemnade middagsborden, för att gå ned på torget och tala till massan. Denna sattes äfven senare på aftonen i rörelse; och på sådant sätt började det bedröfliga ofog, som är allmänt bekant under namn af marsoroligheterna. Skrik, skoj, fönsterinslagningar och öfverfall af fredliga medborgare hörde då under flere dygn till ordningen för natten. Vildast huserade dessa otyglade hopar i storkyrkobrinken. Man ville der med våld intränga hos presidenten von Hartmansdorff, och troligen hade denne utmärkte man endast den starka, jernbeslagna gatuporten att tacka för räddning af lif och egendom. Den obegripliga svaghet, som myndigheterna under denna tid ådagalade, kan endast på det sätt förklaras, att man ej vågade förlita sig på garnisonens manskap, af hvilka många blifvit en längre tid på krogarna

II:87

bearbetade af de missnöjdas utskickade. Följden häraf blef, att en garnisonsförstärkning af lifregementets dragonkorps och närmast indelta infanteriregementen skyndsamt inkallades. Dessa trupper, som ingenting högre önskade än att få hugga in på orostiftarne, hade ej väl i hufvudstaden inryckt, förr än oordningarna sjelfmant upphörde. Dragonernas vistande i Stockholm räckte endast nio dygn, men under denna tid måste jag lemna mina sysselsättningar i statsutskottet, för att taga befäl öfver kommenderingen. För öfrigt måste jag afhålla mig från deltagande i detta års militäröfningar, men hade dock den glädjen att under regementsmötet få med kamraterna förena mig i en festlig middag för den forne, vördade kavalleriinspektören, excellensen Gustaf Löwenhjelm, som oaktadt sina 77 år, efter middagens slut, satt upp till häst och i spetsen för officerskorpsen red hem den långa vägen öfver ladugårdsgärdet och djurgården.

I 1850--51 årens riksdag deltog jag likaledes med mycken ifver. Jag var äfven då ledamot af statsutskottet och ordförande på inkomstafdelningen, hvarest den invecklade skatteförenklingsfrågan handlades och, för en tid åtminstone, bragtes till ett lyckligt slut.

Med undantag af ett eller annat riksdagsår, då jag nödgades afhålla mig från deltagande i regementets öfningar, fullgjorde jag under 1840-talet regelmessigt mina möten med dragonkorpsen, och hade dervid den glädjen att af mina förmän mottaga åtskilliga bevis på förtroende, hvilka läto mig förmoda att, om jag qvarstannat på den militära banan, min fortkomst derstädes ingalunda skulle hafva varit stängd. Sålunda sammanträffade jag en dag i början af år 1846 med då varande krigsministern, friherre Gustaf Peyron, som tog mig afsides och yttrade: "Vi hafva i dag mycket talat om dig i konseljen. Jag har nämligen önskat erhålla dig till chef för arméns kommandoexpedition efter min broder Edvard, som lemnar denna befattning för att afgå till sitt regemente i Skåne. Flertalet af statsrådets ledamöter var af min åsigt, men konungen ansåg det vara omöjligt, då du icke tillhörde generalstaben." Högst förvånad frågade jag Peyron, huru han kunnat bringa en dylik sak å bane, utan att på förhand derom underrätta mig, och tillade, att jag till alla delar instämde med konungen, samt att det aldrig kunnat falla mig in

II:88

att mottaga denna, den förnämsta stabschefsplatsen inom hären, då jag derigenom ovilkorligen skulle hafva ådragit mig samtliga generalstabsofficerares ovilja. Min gode vän och gynnare Peyron förklarade orsaken till denna tystnad hafva varit den, att han icke velat med mig tala i ämnet, förr än han visste, huruvida han kunde genomdrifva sin önskan. Emellertid blef -- och detta med rätta -- då varande öfverste Lovén utsedd till denna mig af krigsministern tillämnade plats.

Deremot kom jag tillfälligtvis att under dessa år tjenstgöra såsom stabschef vid åtskilliga af de smärre fältöfningar, hvilka konung Oskar, vanligen på 2 till 3 dagar, anordnade för garnisonen och de på ladugårdsgärdet lägrade trupperna. Vid en af dessa manövrer, som egde rum år 1846, var chefen för Svea lifgarde friherre Adolf Lovisin beordrad att föra befäl öfver den ena korpsen. Lovisin, som var en ganska klen taktikus, sökte öfvertala mig att blifva hans stabschef; men jag vägrade enständigt, emedan jag icke tilltrodde mig att utan ledning och hjelp af min högste befälhafvare kunna, såsom sig borde, fullgöra mina åligganden. Följande dag erhöll jag likväl ett besök af generalbefälhafvaren i 4:de militärdistriktet, friherre Karl Lovisin, som så enträget understödde sin broders begäran, att jag slutligen måste dertill lemna bifall. Det gick, såsom jag förmodat; af min chef hade jag ingen hjelp, utan måste med biträde af den utaf mig utsedde stabsadjutanten, löjtnant af Klint, nu generalbefälhafvare i första militärdistriktet, [2] sjelf anordna och leda hela manövern. Emellertid stod lyckan mig bi -- och allt gick väl, hvarför äfven konungen, som icke slösade med beröm, i nådiga ordalag förklarade mig sin synnerliga belåtenhet.

Ett dylikt godkännande kom mig deremot icke från honungens sida till del det påföljande året. Kronprinsen Karl kommenderade då för första gången den ena korpsen, öfverste Silfverstolpe den andra. Den på förhand uppgjorda planen innehöll, att kronprinsen första dagen skulle drifva Silfverstolpe tillbaka, denne derefter taga offensiven, och slutligen en större drabbning ega rum på ladugårdsgärdet, i hvilken kronprinsen skulle blifva segervinnare. Jag var Silfverstolpes stabschef och

II:89

understälde honom en plan, som erhöll hans godkännande, hvarigenom, samtidigt med hans andra dagen längs drottning Kristinas väg skeende frontangrepp, en tredjedel af styrkan afsändes för att öfver Ropsten och kadettbaracken falla kronprinsen i högra flanken. Denna korps hade vida längre väg att tåga än hufvudstyrkan, hvarför den senare endast fick långsamt framrycka. Konungen blef häröfver otålig och skickade flere bud för att påskynda anfallet. Slutligen anlände öfverste Lovén och tillkännagaf konungens misshag öfver den långsamma framryckningen. Den eljest förträfflige Silfverstolpe blef vid dylika tillfällen het och orolig; jag såg ögonblicket, då han skulle yppa hela vår plan, och grep derför hastigt ordet för att bedja Lovén säga konungen, att anordningarna kräft tid, men att vi ofördröjligen skulle börja anfallet. Så skedde äfven. Kronprinsen, som hade försummat att bevaka sin högra flank, nödgades under vår eld och lifliga framryckande från två sidor hastigt göra frontförändring bakåt och befann sig i en så vådlig belägenhet, att konungen måste afbryta manövern. De många medlemmar af diplomatiska korpsen och öfriga främlingar, som blifvit utbjudna för att vara närvarande vid kronprinsens första seger, blefvo nu vitnen till hans grundliga nederlag. Kronprinsen Karl tog saken lugnt och yttrade med sitt vanliga öppna väsende: "I hafven piskat mig dugtigt." Konungen deremot sade intet, men var under de återstående dagarne af mötet mörk i hågen, hvadan äfven Silfverstolpe blef mera ledsen än glad öfver den vunna framgången.

Ett tredje tillfälle, då jag äfven var stabschef, torde böra med ett par ord beröras, endast för att lemna ett bevis på det enkla, okonstlade, från allt hoftvång fria sätt, på hvilket konung Oskar vid landtliga utflykter lefde med sina barn. Trupperna hade sammandragits vid Drottningholm och skulle derifrån utföra en längre manöver mot låtsad fiende. Jag minnes ej, åt hvilken person det enligt order var uppdraget att föra befälet, men konungen gjorde det i verkligheten sjelf. Efter slutad middagsmåltid befalde hans majestät mig anteckna, hvad han ville sätta på orderna för påföljande dagarnes manöver, med föreskrift att för honom uppläsa konceptet, innan detsamma utskrefs. Arbetet var temligen drygt, och jag kunde derför icke dermed inställa

II:90

mig förr än under aftonmåltiden, efter hvars slut jag med konungen inträdde i sängkammaren och der erhöll hans godkännande. Det var prins Gustafs vanliga sofrum, der nu hans majestät sjelf jemte de båda prinsarne Gustaf och August inqvarterat sig, så godt omständigheterna det tilläto. Under uppläsningen af orderna hörde jag något prassla bakom mig, och kort derefter konungen yttra: "Lägg dig, du August, utan att bry dig om Troil!" då den unge prinsen, barfota och i blotta skjortan, hoppade upp i den framför mig på soffan för honom anordnade bädden.

Ett annat, äfven på sätt och vis militäriskt uppdrag af ganska angenäm beskaffenhet lemnades mig försommaren 1850. Kronprinsen Karl blef den 19 juni detta år förmäld med prinsessan Vilhelmina Lovisa af Nederländerna. Bruden jemte hennes föräldrar och syster afhemtades i Travemünde och hemfördes derifrån till Stockholm af en svensk ångbåtseskader, under befäl af amiral Gyllengranat. Jag anbefaldes att å tysk botten möta och att hos brudens fader, prins Fredrik af Nederländerna, såsom adjutant tjenstgöra under hans härvaro, samt åtföljde af sådan anledning eskadern från Karlskrona. Den höga familjen inrymdes jemte uppvaktning å ångkorvetten Gefle, som för sådant ändamål blifvit vederbörligen iordningstäld. Den första natten efter afresan från Travemünde vaknade jag och märkte, att ångmaskinen upphört att arbeta. Jag rusade upp på däcket för att få veta orsaken och erfor snart, att maskinens lager hade, såsom man kallade det, "gått varmt". Amiral Gyllengranat var i högsta grad orolig, att vi ej till utsatt tid skulle kunna anlända till Stockholm. Genom en maskinistofficers, löjtnant Janzons, outtröttliga arbete, som under många timmar i den mest obeqväma ställning låg hopkrupen under maskinen, för att med kallt vatten begjuta de heta lagren, lyckades man dock förekomma detta obehag; och vi ankommo på bestämdt klockslag till den vackra punkt å djurgården, der landstigningen skedde och hvarifrån det högtidliga tåget begaf sig till Haga, hvarest bruden skulle uppehålla sig dagarne före förmälningen. Om bröllopshögtidligheterna och derpå följande glada utfärder till de kungliga lustslotten är här ej tillfälle att orda. Jag vill endast omtala en enda tilldragelse under vistelsen vid Gripsholm, derför att den visar, huru mycket en,

II:91

då af oss ännu ej rätt uppskattad, svensk man var uppburen af främlingar. Konung Oskar anmodade mig en dag att visa prinsen det galleri af historiskt märkvärdiga personer, som finnes anordnadt i det stora tornrummet. Lyckligtvis hade jag denna tid min Fryxell i temligen godt minne och kunde derför i korthet redogöra för en hvar af dessa bekanta svenska män, på sätt som gaf prinsen anledning att inför konungen uttala sin förvåning öfver mina, såsom han allt för godhetsfullt kallade dem, ovanliga historiska kunskaper. Af alla dessa porträtt var det dock egentligen blott ett, som ådrog sig prinsens synnerliga uppmärksamhet: Emanuel Svedenborgs. Framför detta stannade han länge i stumt begrundande, och, då hans gemål kort derefter inträdde för att afhemta honom till middagen, var det endast Svedenborgs bild han ansåg sig böra visa henne. Detta porträtt jemte statens historiska antiqvitetsmuseum syntes af allt, hvad prinsen såg i Stockholm, vara det som mest intresserade honom.

Prins Fredrik var en enkel, rättfram, älskvärd personlighet, och min tjenstgöring hos honom var till följd deraf särdeles angenäm. Under de gemensamma vandringarna samtalade vi i olika ämnen, och det var han, som hos mig först inpräglade den i Holland af alla samhällsklasser, fattiga och rika, med fördel tillämpade grundsatsen att aldrig lefva upp årets hela inkomst, utan städse aflägga något för kommande tider. Vid afresan från Stockholm till Petersburg, som verkstäldes på en större rysk kronoångare, lemnade han mig såsom minne en dyrbar briljanterad gulddosa, försedd med hans namnchiffer.

Af hvad ofvan blifvit anfördt synes, att min militäriska tjenstgöring var i många afseenden behaglig. Min regementschefs förtroeende åtnjöt jag i fullaste mått, och, ehuru i tjensten noggrann och sträng, hade jag dock tillfredsställsen att finna mig vara af kamrater och underlydande aktad och afhållen. Exercistiderna voro derför verkliga glädjedagar. Ibland alla kära minnen från denna tid framstår dock intet så lifligt för mitt sinne, som prins Gustafs milda, älskliga gestalt.

Denne konungens andre son utnämdes 1843 till volontär vid dragonkorpsen och blef i sådan egenskap anstäld vid lifsqvadronen, under min särskilda uppsigt samt med uppdrag åt mig att inlära honom alla till tjensten hörande delar. Jag inöfvade

II:92

prinsen ganska noga i sabelhuggning, lansfäktning, pistolens handterande, gymnastik, flankering och sqvadronsexercis, med ett ord, i alla till en fullständig gradpassering hörande ämnen, och sedermera i bataljonsrörelser. Under första regementsmötet red prinsen såsom simpel karl på högra flygelns främsta led, det andra såsom underbefäl och det tredje såsom flygelofficer. Han erhöll på sådant sätt en ganska grundlig undervisning i rytteriyrket och hade derjemte fördelen af ett klangrikt och taktfullt kommandoord. År 1845 godkändes han, i närvaro af konungen och drottningen, i alla till tjensten hörande delar, samt befordrades derefter till underlöjtnant och påföljande år till ryttmästare. Underrättelsen derom meddelades af konungen sjelf, som på prinsens namnsdag den 6 juni vid Drottningholm inbjudit officerskorpsen till middag och derunder föreslog en skål för den nye ryttmästaren. Sedan förde prins Gustaf under 1850 års läger, i egenskap af öfverstelöjtnant, befäl öfver dragonkorpsen. Ända ifrån volontärutnämningen bevistade han alltid befäls- och regementsmötena och yttrade mången gång, att kamrat- och exercislifvet var hans käraste sysselsättning. Synnerligen trifdes han på befälsmötena, hvilka egde rum på det vackra Drottningholm. Der bebodde prinsen en mindre, nära slottet belägen flygel, hade sin egen lilla hushållning och samlade vanligen om aftnarna några kamrater hos sig. Under regementsmötena åt han deremot alltid med officerskorpsen. För dragonregementet hyste han den innerligaste tillgifvenhet och var af detsamma, synnerligen af officerskorpsen, uppriktigt älskad och afhållen. Enkel, välvillig, rättsinnig, anspråkslös, sedligt oförderfvad, återhållsam i sitt lefnadssätt, dock utan allt pedanteri, glad i sällskap, men så att denna glädje aldrig öfvergick till stojande munterhet, företedde prinsens person den sanna bilden af en "gentleman". Utan att någonsin söka att taga sin furstliga värdighet i akt, hade han i hela sitt väsende en hållning, som gjorde, att man ej glömde, att han var prins. Då till allt detta lägges uttrycket i de milda, blå, stundom melankoliska ögonen, samt hans ovanligt vackra röst och stora musikaliska förmåga, är det ej underligt, att han tjusade dem, som med honom kommo i närmare beröring.

Prins Gustafs anställning vid dragonkorpsen var för dess officerare äfven i andra afseenden nyttig och angenäm. Konung

II:93

Oskar brukade nämligen hvarje år under befälsmötet göra ett 2 till 3 dagars besök hos sin son, för att hemta hvila och vederqvickelse efter det trägna arbete i det allmännas tjenst, som han nästan allt för pligtmessigt pålade sig. Konungen bodde då alltid hos prinsen och i samma rum som han samt lärde vid dessa tillfällen ganska noga känna en hvar af officerarne. De äldre utgjorde vanligen hans sällskap och hade sin plats gifven vid den kungliga taffeln; de yngre voro åtminstone en afton inbjudna till konungen, och detta tvång verkade fördelaktigt på deras hållning.

Konungen företog för vårdande af sin helsa den 10 juli 1852 en resa till Kissingen och åtföljdes dervid af drottningen och prins Gustaf. Dagen före afresan besökte jag prinsen. Det var sista gången jag såg honom. Han var nedstämd till lynnet och befarade, att denna resa icke skulle hafva någon lycklig påföljd. Han hade dervid tanken riktad på den sjuks fadern, men försynen hade annorlunda beslutit, och det var sonen, som dukade under. Från Kissingen stäldes kosan till Norge. Under färden dit från Lübeck träffades det kungliga fartyget af en svår storm. Prinsen uppehöll sig på däck, förkylde sig och insjuknade häftigt efter ankomsten till Kristiania, der han afled den 24 september. För mig enskildt var detta dödsfall i hög grad påkostande. Jag hade varit hans militäriske mentor och af honom åtnjutit det fullaste förtroende samt var derför bättre än de flesta i tillfälle att bedöma hans ädla och vackra egenskaper. Hennes majestät drottningen kände mer än väl detta förhållande och lät derför af prinsens efterlemnade enkla qvarlåtenskap tilldela mig en med hans initialbokstäfver försedd silfversmörask med fat och knif, som af den bortgångne alltid begagnats, och som ur denna synpunkt var för mig särdeles kärkommen.

[1] Såsom ofvan blifvit anfördt, hade jag redan vid ett föregående tillfälle, år 1830 i Baden-Baden, haft tillfälle att se prinsen af Vasa. År 1874 sammanträffade vi för tredje gången i Marienbad. Då jag aldrig med honom samtalade, kan jag ej om hans person uttala ett bestämdt omdöme, men den yttre hållningen var stel, och en viss slöhet fans ständigt lägrad öfver de föga uttrycksfulla anletsdragen.

[2] Denne af mig högt värderade vän har, till allmän saknad, aflidit efter dessa "minnens" afslutande.