Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Regementsofficerstiden (1842-1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bearbetade af de missnöjdas utskickade. Följden häraf
blef, att en garnisonsförstärkning af lifregementets
dragonkorps och närmast indelta infanteriregementen
skyndsamt inkallades. Dessa trupper, som ingenting
högre önskade än att få hugga in på orostiftarne, hade
ej väl i hufvudstaden inryckt, förr än oordningarna
sjelfmant upphörde. Dragonernas vistande i Stockholm
räckte endast nio dygn, men under denna tid måste
jag lemna mina sysselsättningar i statsutskottet,
för att taga befäl öfver kommenderingen. För öfrigt
måste jag afhålla mig från deltagande i detta års
militäröfningar, men hade dock den glädjen att
under regementsmötet få med kamraterna förena
mig i en festlig middag för den forne, vördade
kavalleriinspektören, excellensen Gustaf Löwenhjelm,
som oaktadt sina 77 år, efter middagens slut, satt upp
till häst och i spetsen för officerskorpsen red hem
den långa vägen öfver ladugårdsgärdet och djurgården.
I 1850–51 årens riksdag deltog jag likaledes
med mycken ifver. Jag var äfven då ledamot af
statsutskottet och ordförande på inkomstafdelningen,
hvarest den invecklade skatteförenklingsfrågan
handlades och, för en tid åtminstone, bragtes till
ett lyckligt slut.
Med undantag af ett eller annat riksdagsår, då jag
nödgades afhålla mig från deltagande i regementets
öfningar, fullgjorde jag under 1840-talet regelmessigt
mina möten med dragonkorpsen, och hade dervid den
glädjen att af mina förmän mottaga åtskilliga bevis
på förtroende, hvilka läto mig förmoda att, om jag
qvarstannat på den militära banan, min fortkomst
derstädes ingalunda skulle hafva varit stängd. Sålunda
sammanträffade jag en dag i början af år 1846 med då
varande krigsministern, friherre Gustaf Peyron, som
tog mig afsides och yttrade: "Vi hafva i dag mycket
talat om dig i konseljen. Jag har nämligen önskat
erhålla dig till chef för arméns kommandoexpedition
efter min broder Edvard, som lemnar denna befattning
för att afgå till sitt regemente i Skåne. Flertalet af
statsrådets ledamöter var af min åsigt, men konungen
ansåg det vara omöjligt, då du icke tillhörde
generalstaben." Högst förvånad frågade jag Peyron,
huru han kunnat bringa en dylik sak å bane, utan
att på förhand derom underrätta mig, och tillade,
att jag till alla delar instämde med konungen, samt
att det aldrig kunnat falla mig in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
