Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Regementsofficerstiden (1842-1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
understälde honom en plan, som erhöll hans
godkännande, hvarigenom, samtidigt med hans
andra dagen längs drottning Kristinas väg skeende
frontangrepp, en tredjedel af styrkan afsändes
för att öfver Ropsten och kadettbaracken falla
kronprinsen i högra flanken. Denna korps hade vida
längre väg att tåga än hufvudstyrkan, hvarför den
senare endast fick långsamt framrycka. Konungen
blef häröfver otålig och skickade flere bud för
att påskynda anfallet. Slutligen anlände öfverste
Lovén och tillkännagaf konungens misshag öfver den
långsamma framryckningen. Den eljest förträfflige
Silfverstolpe blef vid dylika tillfällen het och
orolig; jag såg ögonblicket, då han skulle yppa hela
vår plan, och grep derför hastigt ordet för att bedja
Lovén säga konungen, att anordningarna kräft tid,
men att vi ofördröjligen skulle börja anfallet. Så
skedde äfven. Kronprinsen, som hade försummat att
bevaka sin högra flank, nödgades under vår eld och
lifliga framryckande från två sidor hastigt göra
frontförändring bakåt och befann sig i en så vådlig
belägenhet, att konungen måste afbryta manövern. De
många medlemmar af diplomatiska korpsen och öfriga
främlingar, som blifvit utbjudna för att vara
närvarande vid kronprinsens första seger, blefvo nu
vitnen till hans grundliga nederlag. Kronprinsen Karl
tog saken lugnt och yttrade med sitt vanliga öppna
väsende: "I hafven piskat mig dugtigt." Konungen
deremot sade intet, men var under de återstående
dagarne af mötet mörk i hågen, hvadan äfven
Silfverstolpe blef mera ledsen än glad öfver den
vunna framgången.
Ett tredje tillfälle, då jag äfven var stabschef,
torde böra med ett par ord beröras, endast för
att lemna ett bevis på det enkla, okonstlade,
från allt hoftvång fria sätt, på hvilket konung
Oskar vid landtliga utflykter lefde med sina
barn. Trupperna hade sammandragits vid Drottningholm
och skulle derifrån utföra en längre manöver mot
låtsad fiende. Jag minnes ej, åt hvilken person
det enligt order var uppdraget att föra befälet, men
konungen gjorde det i verkligheten sjelf. Efter slutad
middagsmåltid befalde hans majestät mig anteckna, hvad
han ville sätta på orderna för påföljande dagarnes
manöver, med föreskrift att för honom uppläsa
konceptet, innan detsamma utskrefs. Arbetet var
temligen drygt, och jag kunde derför icke dermed
inställa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
