Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / Tillägg (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Tillägg.

Efter afskedstagandet, vid 83 års ålder, började förf. nedskrifvandet af sina lefnadsminnen, följde med lifligt intresse dagens frågor samt sysselsatte sig stundom äfven med målning i olja. Med undantag af hörseln, bibehöll han intill sista stunden i förundransvärd grad sina själsförmögenheter. Äfvenledes voro, intill sista året, kroppskrafterna ovanligt goda; att vid några och åttio års ålder gå en half mil, besvärade honom föga.

Bland förut omnämda hyllningar anse vi lämpligt att här upptaga en, det telegram som vid afskedstagandet kom honom tillhanda från chefen för danska telegrafverket, Faber, så lydande:

Jeg seer dig sidde som en hædret Gjest
imellem dem, der hjalp dig da Du naaede
at ordne snelt och snildt mod Øst og Vest
og Nord og Syd de tankesnare Traade.
De vilde prise höit hvad Du har skabt,
de vilde sige ömt, hvad de ha tabt.
Men hvert af deres Ord -- der om vi bede
betragt dem som de kom fra os hernede.

Jeg seer dig sidde som en elsket Ven,
fra hvem der ei er Talen om at skilles.
Nei tvertimod, nu kan Du gi’e dig hen
foruden Tvang, nu kan Din Längsel stilles,
Paa mangt et gammelt Spörgsmaal gier Du svar,
naar kjærligt Du enhver i Haanden taer.
Hvo vil min höire Haand til Gubbens lede
og skaffe mig et Tryk til os hernede.

I:175

Jeg seer Dig sidde som en Svenske Mand,
for hvem det Navn har meest dog at betyde,
der en gang blødte før sit Fødeland
og endnu vil for det en Landse bryde;
og dog Du gjerne lød Kong Oscars Bud,
dengang Han sagde til Dig: reis med Gud
og skaf mig over Sundet hist en Kjede,
der kan førbinde os med dem dernede.

Saalunde alt jeg seer, mit klare Blik
seer icke Høitid blot, men livlig Gläde,
Tak vare Herrerne, ved hvem jeg fik
mit Telegram betimeligt tilstede.
Lad det ei blive ved lidt Viin og Mad,
men gjør til sidste Time Gubben glad.
Gjør I det ei, faae I Vor Herres Vrede,
ogsaae -- en Smule Skjänd af os hernede.

Öfver den hädangångne lästes i Ny Illustr. Tidning för den 26 sept. 1868 följande vackra minnesruna:

"Karl Fredrik Akrell är död. En nära nittioårig lefnad är slutad, en sjuttiofemårig tjenstebana lagd till rygga, ständigt utmärkt, af den ovanliga duglighet och energi, som af en obemedlad och obemärkt gravör gjort en frejdad general, med adlig sköld, med tapperhetsmedalj och ordensstorkors, samt, hvad mera är, med ett både gammalt och stadgadt anseende inom fäderneslandet, der hans namn varit kändt från så många verksamhetsområden, att man ofta af honom velat göra två personer. Icke kunde man t. ex. tro, att gravören från 1794, hjelten från 1813, chefen för topografiska kåren af 1831, grundläggaren af våra telegrafer 1854 -- att allt detta skulle vara en och samma person! och likväl är det så. Dessa och många andra äro bland de gerningar, som följa honom efter och vitna om "dödan man" vid domen "som aldrig dör." -- Trettonårig då Gustaf III föll för lönnmördarens kula, fick Akrell under Reuterholmska regeringen sin första fullmakt, var redan kapten vid 1809 års statshvälfning, adlades för nästan ett halft sekel tillbaka, och ändå var det just denne gubbe, som under sistförflutna decennium

I:176

med rastlös ifver och ungdomlig kraft på mindre än fyra år öfverdrog Sverige med telegrafledningar och sålunda blef en förkämpe för vårt lands framsteg till delaktighet i den allra nyaste tidens utveckling. År 1853 förevistes en telegrafledning på Stockholms djurgård som en "kuriositet", herrar och damer telegraferade mellan tornen i djurgårdstivoli och funno det både intressant och "roligt" att så der omedelbart läsa en frånvarandes tankar -- men Stockholms börsförening hade, då strax förut deras utlåtande blifvit inhemtadt angående den nya uppfinningens värde, försäkrat k. m:t, att af den då ifrågasatta linien Stockholm--Göteborg skulle handeln icke hafva någon nytta! Hvem ser icke häri ett nytt bevis till de många, huru sällan "fackmän" förstå äfven de nyttigaste reformer inom eget fack, der vanan tryckt sin privilegiestämpel på tankegången. Det var nu en sjuttiofemårig general, som insåg handelns fördelar bättre än styresmännen af en börsförening, och innan halfva året 1854 hunnit förrinna, var telegrafnätet Upsala--Göteborg--Helsingborg färdigsträckt och allmänheten inbjuden att till en början telegrafera gratis för att desto hastigare inöfva tjenstemännen. -- Men från denna oss närmast liggande, storartade del af Akrells långa verksamhetsbana återvända vi till "kung Gustafs dagar", till den gamles första inträde i lifvet. Vetenskapsakademiens på sin tid namnkunnige gravör, Fredrik Akrell, som för jemt hundra år sedan vid afresan till akademien fått af sin mor den goda erinran, att "den som kan en konst, står på guldbotten" och derför lade sig på gravyren i stället för embetsexamina, hade 1777 gift sig med gravören Bergqvists dotter och såg 1779 den 13 januari familjen tillökt med en son. Det var den nu aflidne generalen, som då såg dagen. Tidigt lärde han sig faderns yrke och graverade redan före sitt första inträde i tjenst planscher till hvarjehanda då utkommande arbeten, hvarmed han sedan fortfor långt in i sin militära bana. Akrells kartor äro allmänt kända; icke så många torde veta, att han som aqvatinta-gravör en tid var den ende i landet och att öfver hundra planscher till Thersners Fordna och närvarande Sverige äro af honom graverade, liksom plan till Bergstedts Resa i Propontiden, till Klinckowströms Bref om Förenta Staterna m. fl., alla på sin tid framstående gravyrarbeten. Arbeten af Hermelin, Wahlenberg, Acharius m. fl.,

I:177

kartor till Sveriges sjöatlas, flera häften "principer i landskapsteckning", Akrells egna reskartor öfver Sverige m. m. vitna om den flit och skicklighet, hvarmed han fört sin grafstickel. Och dock se vi här endast frukten af "lediga stunders tidsfördrif", under hvilan från flerfaldiga tjänstebefattningar, hvilka ensamma skulle fullt upptagit en man af mindre arbetsdrift än Akrell. Inskrifven i landtmäterikontoret 1793, öfvergick han 1794 till kungl. fortifikationen och blef der 1795 officerskadett och den 1 februari 1796 konduktör. Som informationsofficer, adjutant, fortifikationsbefälhafvare på Vaxholm, Fredriksborg och Dalarö, deltagare i arbetena vid Trollhätte (gamla) kanal och slussverk, befästningsarbeten vid Stralsund m. m. var han under hela Gustaf IV Adolfs regering särdeles sysselsatt och tillvann sig redan nu det erkännande för duglighet och energi, som följde honom till hans död. Medlem af krigsvetenskapsakademien 1806, s. å. löjtnant vid den då upprättade fältmätningskåren, blef han 1807 kapten i armén och föreläste från detta år i tvänne decennier fortifikation vid krigsakademien på Carlberg. Den nya "sakernas ordning" ändrade intet i Akrells verksamhetsbana. 1812 major och ledamot af landtbruksakademiens statistiska klass, beordrades han vid arméns sammandragande om hösten samma år att vara öfveradjutant vid tredje arméfördelningens stab och förflyttades 1815 till tjenstgöring vid norra tyska arméns generalstab, då Karl Johan öfvertog befälet af denna här. I slagen vid Grossbeeren, Marzan, Dennewitz och Leipzig utmärkte han sig för tapperhet och hemförde från fälttåget öfverstelöjtnantsgrad, svärdsorden, wladimirsorden, tapperhetsmedaljen -- och en kula, som den 19 Oktober vid stormningen af Leipzig träffat honom i bröstet och sedan, lyckligt uttagen, följde honom till hans död, hängande vid hans pitschaft. Blessyren tvang honom emellertid att begära entledigande från generalstaben för att sköta helsan, under det armén gick hem för att tåga emot Norge, Ett besök vid Pyrmont gjorde dock tillfyllest, och han återvände snart till nya värf i fäderneslandet, för hvilket han nu ej mera skulle komma att kläda blodig skjorta. År 1819 upphöjd i adligt stånd, utan att ändra sitt "ofrälse"-namn (en förut adlad frände hade kallat sig af Acrel), fortsatte Akrell sina arbeten som informations- och ingeniörsofficer tills han, 1830 utnämd till öfverste i armén, blef

I:178

den 1831 organiserade Topografiska kårens förste chef, i denna befattning fortfarande att leda kårens verksamhet till 1856. Generalmajor 1843, generallöjtnant 1854 (vid sin död den äldste inom denna grad liksom hela generalitetets senior), erhöll han äfven höga ordensutmärkelser från Sverige, Norge och Danmark och blef ledamot af vetenskapsakademien 1840. Chef för Telegrafverket i riket 1854, utvecklade han här en särdeles berömlig verksamhet och följdes af allmän tillgifvenhet från den talrika tjenstemannapersonalen vid detta nyskapade, vidtomfattande civila embetsverk, då han 1862 öfverlemnade chefskapet i den nuvarande innehafvarens hand. Först då, åttiotreårig, men ännu kraftfull, drog han sig tillbaka ur det mera verksamma lif, som blifvit hans andra natur. Hans maka, som i mer än ett halft sekel varit med honom förenad, afled samma år och lemnade den gamle ensam i hemmet. Ännu i sex år vandrade han kry ibland oss, ett stycke lefvande historia, ärad af ung och gammal, och få hade hört att hans krafter under sista halfåret börjat försina förrän de nåddes af underrättelsen om hans den 11 september timade död. Alltifrån den första riksdag, som inföll efter det Akrell erhållit säte å Riddarhuset, eller 1823, och till och med 1853 års riksmöte intog Akrell sin plats, n:o 2,283, bland ridders- och adelsmän då rikets ständer voro tillsamman, samt syntes, efter tolfårig frånvaro, åter på riddarhusbänken, den minnesvärda 7 december 1865. Ytterst sällan deltog han dock i diskussion och endast vid tvänne riksdagar (1828, 1840) tillhörde han något utskott. Hans redbara karakter och upplysta åsigter ha dock äfven i adelns protokoll funnit ett uttryck: det första bruk han gjorde af sin riksdagsmannarätt, var att (den 7 mars 1823) protestera mot adelns egendomliga beslut, att ståndets öfverläggningar icke skulle vara offentliga."

Enligt den aflidnes i lifstiden uttalade önskan, försiggick general Akrells jordfästning i största enkelhet; han ligger begrafven å Solna kyrkogård.