| II:310 |
Det gifves ögonblick i nationernas lif, då likgiltigheten skulle vara ett oförlåtligt fel, tystnaden en svaghet, och då hvarje god medborgare, synnerligast om han förut mera verksamt deltagit i det allmännas angelägenheter, måste uppträda för att med öppet visir uttala sin mening. Ett sådant ögonblick är det närvarande, då den utan tvifvel vigtigaste fråga, som under ett halft århundrade varit R. St:rs pröfning understäld, kommer att af eder afgöras. Äfven jag har derför, ehuru frånvarande under föregående delen af riksdagen och främmande för de bearbetningar, som från ena eller andra sidan egt rum, äfven jag har ansett mig pligtig att vid detta tillfälle infinna mig, för att med eder dela det ansvar, som afgörandet af denna fråga kommer att medföra, och jag har begärt ordet, icke för att ingå i en fullständig utveckling af detta ämne, som för eder alla, mina hrr, bör vara nogsamt bekant, utan endast för att angifva de skäl, hvarpå jag grundar mitt blifvande votum.
Mina hrr! Vi befinna oss här i den ställning, att vi obetingadt måste rösta för eller emot. Någon medelväg gifves icke, någon förändring i detta förslag kan icke vid denna riksdag tillvägabringas. Hvar och en måste derför noga pröfva, huruvida de betänkligheter, han emot förslaget hyser, äro af den beskaffenhet, att han måste förkasta detsamma, eller om de icke i mer än ett afseende uppvägas af förslagets förtjenster. Jag har så samvetsgrant sorn möjligt verkstält en dylik pröfning, och följden är, att jag kommer att rösta för förslaget.
| II:311 |
Jag vill dermed icke hafva sagt, att jag är blind för de brister detta förslag kan innehålla, och att icke äfven jag skulle hafva önskat, att detsamma i ett eller annat hänseende hade varit annorlunda uppgjordt. Jag tror, att det skulle hafva varit nyttigt och äfven för förslagets många motståndare betryggande om den första kammaren, i stället att bildas uteslutande af landstingen och de större städerna, fått till någon del i sig inrymma ledamöter, utsedde af de högst beskattade inom landets olika delar, samt att det likaledes skulle varit fördelaktigt, om skilnaden i ledamöternas antal i första och andra kammaren icke varit så betydlig som den i förslaget bestämda: men, mina hrr, jag hemställer till eder: hade det väl varit möjligt eller ens tänkbart, uti ett förslag, så omfattande som detta, skulle kunnat framläggas, emot hvilket man icke haft några anmärkningar att göra, synnerligast då förslaget måste vara så beskaffadt, att det egde utsigt att kunna antagas af fyra kamrar med så skiljaktig sammansättning som våra riksstånd? Och måste icke den nya riksriksdagsordningen af denna anledning antaga egenskapen af ett förmedlingsförslag? Måste icke hvarje riksstånd och hvarje dess ledamot i afgörandets stund besinna, att, så framt reformen utan allt för stora skakningar skall genomföras, blifver det en ovilkorlig pligt att icke allt för strängt hålla på egna åsigter, utan, så vidt det med fäderneslandets väl är förenligt, låta dessa vika för det allmänna bästa?
För min del anser jag en sådan eftergifvenhet vara en medborgerlig pligt, och jag har så mycket mindre kunnat tveka att lägga mina betänkligheter å sido, som det hvilande förslaget med alla dess möjliga brister likväl i min tanke innebär en långt sannare och långt rättvisare representation af det svenska folket än den riksd:s-ordning, under hvilken vi nu arbeta.
Redan 1809 års Konst. Utskott erkände ståndsfördelningens olämplighet och uttalade den grundsats, att alla svenska medborgare, utan hänseende till stånd, yrke eller hemvist, borde ega rätt att deltaga i val af riksdagsmän. Men huru har väl denna grundsats sedermera gjort sig gällande? Vid de flesta riksdagar, som efter denna tid hållits, hafva frågor om mer eller mindre genomgripande förändringar i representationssättet utgjort föremål för R. St:rs eller åtminstone deras Konst. Utskotts
| II:312 |
Det är mig icke obekant, hvilket motstånd detta förslag röner från den sida af detta Hus, inom hvars leder jag under mera än 10 riksdagar räknat så många både politiska och enskilda vänner; men, då jag nu nödgas emot dem uppträda, vet jag att de liksom jag inse, att för representantens handlingssätt får det icke gifvas någon annan bevekelsegrund än hans åsigt om hvad som är sant, rätt och för fosterlandet gagnande.
En mindre nation, synnerligast då den är omgifven af mägtiga grannar, är mera än någon annan i behof af samdrägt och enighet. Det är den, som skall gifva henne kraft att emotstå yttre våld; det är den, som i farans stund skall värna hennes sjelfständighet. Det är denna samdrägt, denna enighet, denna ömsesidiga tilltro mellan folket, dess representanter och dess styrelse, som jag tror skola blifva en följd af förslagets antagande.
Men, om detta faller, hvad kommer väl då att inträffa? Utan tvifvel en lång tid af split, tvedrägt och bitterhet. Det kan icke förnekas, att en stor, kanske öfvervägande del af svenska
| II:313 |
Af dessa anledningar utbeder jag mig, att till R. o. Ad:s protokoll
få förklara, att jag kommer att rösta för det hvilande förslagets
antagande, icke derför att jag i allo gillar detsamma, utan derför att
jag tror, att mitt fäderneslands välfärd och lugn skulle sättas på
spel, om det förkastades, derför att jag tror, att R. o. Ad:s eget
välförstådda intresse manar att nu, just nu, antaga detsamma, derför
att jag tror, att då detta förslag, sådant det är, blifvit af
Kongl. Maj:t framlagdt, är det äfven det bästa möjliga, som kan ega
hopp om framgång, och slutligen derför att jag befarar, att, om detta
förslag nu skjutes å sido, vi kanske inom en icke aflägsen framtid af
omständigheternas magt blifva nödsakad att ansluta oss till ett annat,
vida sämre och vida mindre betryggande.
