Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potpurri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allt, vad hon ägde att älska och vara till för var en
själlös varelse, som ömsom kröp för henne och kelade,
när hon i sin förvirring trodde sig ha begått något
orätt, ömsom stel och otillgänglig gömde sitt brustna
förnuft inom ett hårt, ogenomskådligt skal.
Och talade Jaquette om fadern, blev Adelaide
oftast ängslig eller hon började meningslöst och
sömngångaraktigt läsa upp inlärda poem. Och här
vid graven ville inte Jaquette höra den torra,
träiga rösten. Här upplevde hon det förflutna, och
när verklighetens ökenvind sedan genomisade henne,
önskade hon av hela sitt snyftande inre, att flickan
ägt ett hjärta, som förmått tala, en hand som smekt
och hugsvalat, en blick, där djupa och varma tankar
röjt sig.
Jaquette tänkte också bittert på andra åldrande
mödrar, vilkas döttrar gift sig med hederliga och
burgna män, som försörjde dem och sin svärmor
med. En sådan trygghet skulle aldrig förunnas
henne. Och plötsligt såg hon hårt på Adelaide,
vilken denna vår föreföll slöare än någonsin. För att
sysselsätta henne, föreslog Jaquette, att hon skulle
binda maskroskedjor, som de sedan kunde linda likt
guldtränsar omkring gravkullen.
»Det skulle glädja söta far, Adelaide.»
»Var är söta far?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
