Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potpurri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»I himmelen, barn. Det vet du.»
»Ja – ja, jag minns nog» – Adelaide tog sig förbryllad
om huvudet med de kloliknande fingrarna – »men vilken väg
ska jag gå, och vad ska jag säga? Var är himmelen?»
Jaquette strök sin dotters låga, bakåtsluttande panna
och det silkeslena, vågiga håret, samt svarade sakta,
skygg inför sin egen ovisfshet:
»Himmelen är högt, högt över oss. Men Gud ser från sin
himmelstron ner till oss, och alla hans saliga ser oss
också. När du lägger maskrosorna på söta fars grav,
tackar hans ande dig.»
Adelaide borrade ned den kantiga hakan mot bröstet
och satt inbitet stum, men Jaquette fortfor att tänka:
Var det så, att hennes Bengt blickade ned till henne
från sin salighet, och visste han, hur trofast hon vårdade
den kärlek, som de en gång haft gemensam? – Men om så
vore, om så vore, att han följde hennes levernesväg, då
vore ju icke hans lidande slut! Hon upprepade de rader ur
Spastaras död, vilka så ofta rört henne till tårar:
»Jag kan ej säll i himlen vara,
om där jag jordens klagan hör.»
Det var ej en enstaka gång dessa tankar och
spörsmål kommo för Jaquette Lidner. De marterade
hennes ensamhet med sina gisselslag, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
