Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potpurri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gubben min. Och Herre min styver, som du sjunger och agerar!»
Hon säger plötsligt högt och med värme i rösten:
»Ja, si maken till Bellman, det får dom aldrig mer.»
Jaquette Lidner spritter häftigt till. Hon har suttit
och längtat sig tillbaka till förgångna vårar, då
marken hade gräs och blommor, och då hon hoppades på
ännu ljusare tider, ty till sist skulle ju den dag
upprinna, som med guld och ära höljde Lidner.
Hon svarar stolt:
»Nej, de största andarna har inga värdiga
efterföljare. Säg mig, kära syster, var finns Lidners
like? Hade han bara haft sitt säkra uppehälle, skulle
hans sol inte så fort gått ned. Ack, varför lever
han inte än?»
»Nå ja, dö ska vi alla utom de odödliga», genmäler
Lovisa Bellman, och nu nickar hon – inte mot eken,
ty den äro de redan förbi, utan mot hela den
människoböljande Slätten, där i detsamma tonerna
av en Fredmans epistel klingar till nyckelharpa och
fiol. Lidner, salig själen, har för visso fullbordat
sitt lopp, men Bellman och Djurgården, Bellman och
Haga, Bellman och allt det sjungande, kvintilerande
Stockholm, det lever det! Hon har känt det mångfaldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
