Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potpurri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aj, aj, lilla vän, kommer hon av sig, tänker Adolf
och skyndar ridderligt sin rodnande och förvirrade
äkta hälft till hjälp:
»Menar du inte det skaldestycke, som heter
Till sin fru?» frågar han.
»Jo, jo visst!» Hon hade ingenting menat, ty hennes
hågkomst var totalt bortflugen, och gud skulle
veta, att hon inte frågade efter den gudsnådlige,
tilltrasslade skalden, men hjärtans gärna ville hon
fröjda den glåmiga, arma människan, som haft den
olyckan att vara gift med honom.
»Ja, deklamera det poemet, söta syster», uppmuntrar
också fru Lovisa med spekulation på att kunna följa
Adelaides exempel och få sig en liten lur, för både
luften och äggtoddyn sökte, minsann.
Jaquette förändras med ens. Hon blir inte rödblommig
och pigg i ögonen som fru Lovisa nyss, det är snarare
som om hon förvandlas och förandligas inför ett
osynligt altare. Det brinner en helig eld i de djupa,
vanligen så trötta ögonen, och redan, när hon säger:
»De verserna skrev han till mig i Finland», klingar
stämman, som om dess spruckna och hesa ljud ersatts
av en tillfällig tonstyrkas kraft.
Marie stirrar förundrad. Det förefaller henne
oförklarligt, men hon blir varm av intresse, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
