Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Potpurri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när Jaquette, glömsk av allt omkring sig, lever med
de ord hennes skrynkliga läppar uttala, börja stora,
klara tårar rinna ned för unga fruns kinder, och hon
smyger sin hand i Adolfs. Det fanns således människor,
som älskat varandra lika högt som de nu. Och visst
var Lidner en härlig skald. Hon hade blott icke lärt
känna honom förr.
Adolf trycker ömt den lilla heta handen. Också han
lyssnar och tänker en god människas blida, veka tankar
om lyckans beständiga växling och om dödens djupa
skuggor. Han har hört sin mor berätta, om de arma
Lidners, och skaldens tårdränkta ode frammanar för
hans fantasi bilder, som dystert illustrera dikten:
"Åt dig min sång jag helga bör,
Jag, som ej drar en suck, den icke dig tillhör. –
Det är uti dit trogna sköte
Mig dina blickar mana opp
At göra den förtryckta möte
Och lifwa den nedslagnes hopp.
Hwem war det, om ej du, när wåren marken prydde
Som spridde känslor, då jag skrek?
Du kom så öm och rörd; din blick mit hjärta lydde,
Och älskare och skald jag blef. –
Mins ömma Wän, när jag, gömd under höga lindar,
Med lyran i min hand sjönk i naturens sköt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
