Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Sinnessjukdomarnas palliativa behandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
OM ANSTALTSVÅRD AF SINNESSJUKA
Medgifvas måste dock, att det finnes en del fall, ehuru
i själfva värket ganska få, som man icke kommer till
rätta med på en vaksal, särskildt gäller detta män med
ovanligt stor kroppsstyrka. De som storma och skrika
oupphörligt, som ha en förstörelsedrift utan hvila, och som
vid minsta irritament bli hänsynslöst våldsamma, måste
för medpatienternas skull hållas afskilda från de öfriga.
Men de bli icke isolerade, det vill säga inlåsta i en cell
och så lämnade att sköta sig bäst de behaga, utan de
separeras, det vill säga de ligga för öppna eller under alla
omständigheter icke låsta dörrar och äro under ständig
uppsikt. Det är således i behandlingens bästa form fråga
om en bevakning i enskilda rum.
Af det föregående finna vi, att den modärna
behandlingen af de sinnessjukas oro söker hjälpa sig utan alla
mekaniska apparater. Det finnes dock omständigheter,
under hvilka bruket af dylika är tillåtet och nödvändigt.
Tvångsmedlen det är den tekniska termen för dylika
apparater ha i ett enda fall berättigande inom den.
moderna sinnessjukvården. Om nämligen den sjuke
tillfogat sig en skada ett sår, ett benbrott eller dylikt
-
–
och han icke håller sig i stillhet, då så erforderligt är,
eller icke låter förbandet vara i fred, så har man
skyldighet i förra fallet att fixera honom i sängen på ett
lämpligt sätt, i det senare att med enklaste medel göra allt
rifvande omöjligt.
Skulle nu sjukdomen gestalta sig så, att patienten ej
tillfrisknar utan förblir obotlig och oron icke lägger sig,
så blir hans lott att vistas på en hospitalsafdelning för
oroliga, tills döden kommer som befriare. Men som
utrymmet icke tillåter och det förrästen icke vore lämpligt
att under hela hans lif vårda honom sängliggande, får
han, då tydliga tecken till obotlighet uppträdt, stiga upp
och vistas tillsamman med öfriga oroliga sjuka på de
daglokaler, som tillhöra afdelningen. Vanligen får man nöja
sig med ett dagrum på 20-30 patienter, större bör gärna
icke en afdelning för oroliga vara, om ock
billighetshänsynen stundom tvingar till öfverskridandet af detta antal.
Om möjligt försöker man att sysselsätta den sjuke med
ett lätt arbete, något som icke så sällan visar sig
görligt. Det är ju naturligt att på daglokalerna för oroliga
sjuka utspelas understundom scener, som kunna göra ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
