att här och där ute i gårdarne det spinnes och väfves i mindre skala. Det är endast under den förutsättning, att det finnes tillgänglig arbetskraft, hvilken annars skulle vara utan sysselsättning, som sådant nu för tiden kan anses vinstgifvande. Om t. ex. en landtbrukare har flera döttrar, hvilka gå och göra ingenting, därför att det i hemmet intet fins att beställa, så är det både nyttigt och inkomstbringande, att de sysselsättas med husslöjd, men i stort sett är det naturligen mera vinstgifvande för hela landet, att det som behöfves tillvärkas på fabriken, ty där kan det tillvärkas med uppoffring af så litet arbete, och i allmänhet så ringa kostnad som möjligt. Denna inbesparing af samhällets produktionskrafter skall i det följande ytterligare belysas. Jag har här endast velat framhålla den inskränkning af antalet maskiner af alla slag, som arbetsdelning medför. Klart är nämligen — för att endast hålla oss till exemplet om väfverier och spinnerier — att antalet väfstolar behöfver vara oändligt mycket mindre, då arbetet bedrifves i ett eller par väfverier, som äro i gång hela året, än då klädet väfves i olika hem under endast kortare tider. Det riktiga användandet af ett lands naturliga tillgångar betingas äfven i betydlig grad af en långt drifven arbetsdelning. Det är naturligen först sedan människorna kommit så långt i social utveckling, att icke hvarje individ måste arbeta på att skaffa sig föda och kläder genom att själf jaga, sköta boskap eller odla jord, som det blir möjligt t. ex. att upptaga en grufva. Det måste finnas rikligt tillfälle till utbyte af olika produkter, för att sådant skall vara möjligt. Jordbrukaren måste erhålla mera kött, säd m. m. än han själf behöfver, klädesfabrikanten och skräddaren måste åstadkomma mera kläder än för dem själfva är erforderligt, och det måste finnas möjlighet för att dessa produkter genom byte eller köp komma i grufbrytarnes händer, för att grufbrytning skall kunna förekomma. Om sådana vilkor icke äro uppfylda, ligga de naturliga tillgångar, som ett land äger i sina malmtillgångar, obrukade, detta tydligen till skada för landets hela välmåga. Likartadt blir förhållandet på andra områden. Först när arbetet är delat, och det fins möjlighet att afsätta varor till en talrik arbetande befolkning, kan ett folk mera fullständigt tillvarataga de fördelar, som vattenfall, skogar,