Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
och äro såsom sådana så väl allmänna begrepp som
konkreta verkligheter: πρώιαι οναίαι. Frågan var, huru den
verkande orsaken till rörelsen och särskildt till den
organiska kroppens rörelse, d. v. s. själen, kan vara fattbar genom
definition och dermed äfven bevis, då den å ena sidan
tyckes vara blott en allmän form, som emottager intryck, å
andra sidan sjelf grunden till all bestämdhet hos kroppen.
Denna svårighet löses dermed, att det finnes ett rent
begrepp af själen såsom förutsättning för all psykologi, hvilket
omedelbart sammanfaller med sitt föremål. Denna lösning
är gifven dels genom hänvisning till Aristoteles lära om de
första substanserna, bland hvilka själen af honom
uttryckligen framhålles, dels hans lära om en vetenskaps principer1).
3:o) Här skulle behandlas möjligheten af kunskap om
ändamålet. Men »ändamålet är princip i handlingarna»2),
och handlingarna (al πράξεις) äro etikens objekt, så att en
Sålunda bevisar ban identitetslagen Met. IV, 4 genom att framställa
den såsom en förutsättning för allt talande och tänkande. Deremot
bestrider han på det bestämdaste det platonska antagandet af
medfödda idéer An. post. II, 19, 99, b, 20 fi. »Således är det nödvändigt
att hafva någon förmåga fast icke noggrannare än dessa —
principerna. Men det synes finnas en sådan hos alla djur, ty de hafva
... varseblifning». Af varseblifning blifver erfarenhet, framställes i det
efterföljande 100, a, 2. Dermed har Aristoteles klart och tydligt
uttalat, att principerna äro endast i erfarenheten. Utan erfarenhet
inga principer.
’) Det är att fasthålla, att själen tages af Aristoteles i 2
betydelser nemligen dels såsom hörande tillsammans med kroppen, dels
såsom ren från all materia och sålunda orörd. Jmfr De An. 403, a,
2, der själen skildras såsom oskiljaktig från kroppen och sålunda
lidande med 408, b, 13, der den sättes såsom upphöjd öfver all
rörelse och materialitet. Zeller framhåller sid. 596 och 597 denna
Aristoteles obestämdhet såsom en motsägelse. Men genom den i texten
gifna framställningen faller denna helt och hållet, då den lidande och
rörda själen fattas såsom den i erfarenheten gifna verkliga själen,
men den orörda såsom det rena begreppet själ, som är konkret och
förutsättning för psykologi öfverhufvud.
’) Eth. Nic. VII, 8. 1161, a, 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
