Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
undersökniDg af ändamålets vctbarhet skulle föra oss in på
etiken, hvarför vi lemna denna fråga öppen tills vidare och
endast antecipera ett liknande svar med det foregående
Hufvudfrågan var, huru erfarenheten kunde sägas vara
föremål för vetande i och genom det allmänna förnuftet,
som upptager allt innehåll utifrån. För att besvara denna
undersöktes den förmedlade definitionens och bevisets
möjlighet. Det visade sig dervid, att dessa voro möjliga genom
förutsättande af rena begrep}), som sammauföllo med sitt
föremål. Men organet för uppfattningen af principerna är
förnuftet’), som omedelbart begriper (»vidrör») dessa, utan
någon sammansättning, så att någon falskhet icke är möjlig’·1).
Deraf följer, att förnuftet sammanfaller med sitt innehåll.
I det, som är utan stoff, är det samma det, som tänker, och
det, som tänkes3). Om nu förnuftet är identiskt med sitt
innehåll principerna, följer, att det delar dessas karakter af att
vara på samma gång det allmänna — den rena möjligheten
— och det konkreta — verkligheten i sig sjelf. Det är
ren möjlighet, för så vidt det ingenting är annat än en
förutsättning för vetande öfverhufvud, men det är ren
verklighet, för så vidt det är identiskt med sitt innehåll, sä att
det i detta tänker sig sjelft. I det förra hänseendet är det
endast en form, som mottager allt innehåll4), i det senare i
’) An. post. II, 19. 100, b, 12. Sedan det blifvit framstäldt, att
erfarenhet miste gå före principerna, uppvisas, att förnuft »torde vara
af principerna»; jmfr Eth. Nic. VI, 11. 1143, a, 35.
2) De An. III, 6. 430, a, 26. »Tankandet (i? νόηοκ) af det
odelbara är af det, med afseende å hvilket falskhet är omöjlig». »Det,
som gör ett, är förnuftet i hvarje fall», b, 5; jmfr Met. IX, 10.
’) De An. III, 4. 430, a, 2; III. 7 i början; c. 6. 430, b, 25; Met
XII, 10 § 11.
4) De An. III, 8. 432, a, 3. »Om ej heller någontiDg tinnes, såsom
det tyckes, jemte de sinliga storheterna skildt, är det tänkbara i de
sinliga formerna».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
