Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
i allmänhet äro lämpliga for ett ändamåls uppnående, hvilken
undersökning måste fortgå ända, tills man kommer till det,
som i det ifrågavarande fallet är lämpligt, hvilket då bildar
undersökningens slut — εσχαιον iv cft αναλύσει — och
handlingens början — πρώτον iv rfj γενέσει, ro nqaxcov, άρχη rrjg
πράξεωςλ). Om t. ex. helsan är ändamålet, måste något annat
förefinnas nemligen proportion mellan safterna, hvilket åter
förutsätter värme. Och så fortskrider man från ett led i
orsaksserien till ett annat, tills man kommer till ett yttersta, som
man sjelf kan förverkliga2). Derför kommer öfverläggningen
att få formen af en slutledning. »Öfverläggningen har nemligen
att bestämma, om detta eller detta bör göras. Och det är
nödvändigt att mäta dem (alternativen) genom ett mått»
(d. v. s. bedöma dem efter en allmän regel), »ty man väljer
det större» (d. v. s. det som mest öfverensstämmer med den
allmänna regeln). »Så att nian kan göra ett af flere
fan-tasmer»3). Den allmänna regeln är öfversatsen och
innehåller ändamålet, ty detta är slutledningens princip1), samt
de allmänna medlen för dettas förverkligande i
medeltermen 5); det särskilda fallet är undersatsen, hvars subjekt är το
εσχαιυν eller det särskilda, som bör göras6); ?.det ytterstas»
’) b, 23; VI, ll. 1143, a, 35; De An. III, 10. 433, a, 16.
J) Met. VII, 7 § 12.
3) De An. III, 1 1. 434, a, 7.
’) Eth. Nic. VI, 12. 1144, a, 31.
s) VI, 9. 1142, b, 22; se Kamsauer, t. d. st.
e) Man jemföre den teoretiska slutledningen, i hvilken
undersatsens subjekt är ό εοχατυς οροί, Anal. pr. I, 4. 25, b, 31. Just detta
uttryck användes i fråga om undersatsens subjekt i en praktisk
slutledning, Nic. Kth. VII, 3. 1147, b, 14. —Om undersatsens subjekt fattas
såsom »det yttersta» för öfverläggningen, förstår man, hvarför
Aristoteles kallar undersatsen princip för gerningarna (χιρία των πράξεων),
oaktadt den är i sig sjelf teoretisk, ty »det yttersta» kallas
annorstädes handlingens princip (De An. III, 10. 433, a, 16), emedan
handlingen alltid har afseende på det särskilda, ej det allmänna; Nic.
Eth. III, 1. 1110, b, 6 och VI, 7. 1141, b, 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
