Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
att bilda sådana for »ondska»· och »illistighet». Vi ha nn att
undersöka dessa sidor af själen och dervid särskildt
redogöra for Aristoteles uppfattning af viljan och viljans frihet.
Den gemensamma forutsättningen for dygd och ondska
är först och främst en begärets rigtning på ett ändamål
vare sig af naturen eller genom vana. Men begäret
såsom rigtadt på ett ändamål kallas af Aristoteles vilja i
inskränkt mening, (Ιονλησιςl). Vi ha redan framstält, att
begäret aldrig är rigtadt på ett allmänt ändamål i och för sig,
titan endast på förverkligande af detsamma i ett gifvet fall,
hvarför »viljan» i allmänhet kan bestämmas såsom begär
af ett allmänt ändamål, godt eller ondt, i särskilda fall. —
Vi ha nu att undersöka, hvarigenom denna vilja kan hos
olika menniskor erhålla olika rigtningar, nemligen till dygd
och ondska, och om menniskan kan anses sjelf ega frihet
att välja mellan det goda och det onda ändamålet. I ett
hänseende är alltid viljans rigtning beroende på den som
vill, for så vidt han öfverhufvud är medveten. Han är
nemligen alltid sjelf princip for sitt viljande, hvilket vi
uppvisat innebära, att han är bestämd af lust och smärta, hvilka
äro rent inre principer, nemligen känslor af lifsenergiens
höjande eller sänkande. Men detta innebär endast i
allmänhet frivillighet (ro ixovaiov), men icke valfrihet.
Huruvida en sådan finnes i fråga om viljan af ändamålet hos
Aristoteles, är icke lätt att afgöra. A ena sidan tyckes han
förneka det, då han säger, att intet, som af naturen har en.
viss rigtning, kan vänjas till en motsatt, t. ex. stenen kan
icke genom att kastas uppåt vänjas vid att falla uppåt2),,
och att det, som tillhör naturen, icke beror på oss, utan
genom någon gudomlig skickelse finnes hos de sant lyck-
’) III, 4 i början.
*) II, 1. 1103, a, 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
