- Project Runeberg -  Sophie Adlersparre (Esselde). Ett liv och en livsgärning / I /
28

(1922-23) Author: Sigrid Leijonhufvud
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

28

ARBETSLIV I STOCKHOLM

står du», skriver Sophie i december 1849 till sin bror. »I
sådana tider som dessa gripes jag om möjligt ännu mer af
den tunga känslan af att vara ensam och icke ensam kunna
räcka till.»

Esselde talar i ett självbiografiskt utkast, där hon vidrört
sin innerliga känsla för systern, om att hon »till modern stod
i ett mera stridigt, dock i grunden djupt sympatiskt och
ytterst blott om kärlek kämpande förhållande». Det var
två starka viljor, två eldsjälar, som ibland förenades i en
flamma, ibland strävade var åt sitt håll.

Det förefaller som om modern med sitt överskattande av
dotterns musikaliska begåvning, sin bestämda tro att där
hade hon sitt egentliga område, till en början stått hindrande
i vägen för Sophie vid hennes strävan att komma till rätta
med sina anlag och sin livsuppgift. Mer och mer klarnade
det dock för den unga, att det glädjelösa arbetet med nålen
och musiklektionerna ej var vad hon hade att leva för, att
pennan för henne skulle öppna en ny värld.

Redan i skolan och under manhemstiden hade Sophie
mången gång givit vika för tjusningen att åt papperet
anförtro sina tankar och fantasier — hemliga försök som genast
brändes. Så stor var skräcken för att bli kallad blåstrumpa
att hon knappast ens för sin älskade syster vågade visa vad
hon skrev. Ännu så sent som 1849, då hon under
sommarresan till Skåne, mediterande på ångbåtsdäcket, gjorde sig
reda för de stridiga känslor som havets oändlighet väckte
inom henne, var hon angelägen att betona att sådana
ut-gjutelser endast voro ämnade för mors och systers blickar.
Hon måste vara viss om sympati för att kunna förmå sig
till att »gå in i det allra heligaste och taga af själens
vackraste tankar, klara och ljusa, af hjertats djupaste känslor,
varma och ljufva», för att citera hennes ord till bror Erik
ett av de första stockholmsåren på tal om brevskrivning.
»Detta är nog det käraste och bästa sättet, men jag har
glömt eller ock aldrig kunnat det», tillägger hon med en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:11:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/asesselde/1/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free