Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kort därpå kom sekreteraren in och anmälde, att
Friherrinnan alltjämt var sängliggande och inte heller i dag
kunde ta emot mig. Detta borde ju ha varit en
missräkning för mig, men jag fruktade för mötet med Esselde
såsom för en examen, och det var nog med lätt hjärta,
som jag skyndsamt satte på mig kappa och hatt och
vandrade ner till staden för att råka släktingar och vänner.
Jungfru Albertina, som troligen var van att agera försyn
för oerfarna skrivande, unga damer, gav mig anvisning på
hur jag skulle gå för att komma fram till Stadsgårdens
trappor, ty det var alldeles i närheten av dessa, som det
höga huset vid Fjällgatan reste sig. Och nedåt dessa trappor,
som med många avbrott slingrade utför den tvärbranta
bergväggen, vandrade jag till Stadsgården och Slussen,
där spårvagnen passerade. Det finns väl inte någon
gammal stockholmare, som inte kommer ihåg dessa trappor
som så äventyrligt hängde ut över branten, men få torde
de vara, som själva ha gått dem. Jag klättrade där nu
opp och ner under åtta dagars tid.
Även nästa morgon fann jag den vackra salongen tom
och fick återigen det beskedet, att jag inte skulle få råka
min värdinna denna dag. Men då jag på tredje dagens
morgon kom in där, satt en liten gammal dam i hörnsoffan
och sträckte ut händerna mot mig. Det var inte första
gången jag såg Esselde. Jag hade en gång sett henne stå
i en kateder och hålla en föreläsning, och då hade hon
förefallit mig ganska ståtlig och representativ. Nu i sitt
hem syntes hon mig vara en symbol av den gamla
hjälplösa kvinnotyp, som det hade varit hela hennes livs
strävan att förinta. Hennes händer voro små och mjuka, hennes
huvud omgavs än i dag av den romantiska tidsålderns
fladdrande lockar, hennes kropp var som om den alls inte hade
funnits. Hennes ansikte kunde på intet vis kallas vackert,
och nu efter sjukdomen voro till och med ögonen matta
och slocknade. Så mycket kunde man genast säga sig, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
