- Project Runeberg -  Sophie Adlersparre (Esselde). Ett liv och en livsgärning / II. /
224

(1922-23) Author: Sigrid Leijonhufvud
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

allt vad denna lilla kvinna hade verkat, det hade hon
drivit fram genom makten av sin begåvning och sin karaktär,
inte genom några yttre företräden.

Det enda hos henne, som bar vittne om hennes själs
skönhet och kraft, var hennes röst. Den var låg, men det
fanns en vacker klang i den. Varje ord uttalades mycket
tydligt, gärna litet myndigt, men också ofta med en
biklang av humor såsom av en, som vet med sig att hon
inte är så farlig, som det kunde låta.

Vad vi talade om? Efter de första självfallna
tacksam-hetsbetygelserna och förklaringarna kommo vi genast in på
skolfrågor. Esselde hade sedan 1885 varit medlem av
flick-skolekommittén, hon hade under året besiktigat en mängd
skolor, och hon begagnade tillfället att beriktiga och
utvidga sina kunskaper. Så såg det åtminstone ut, men Esselde
var en liten »uträknad» dam, och det kan hända, att hon
förde samtalet in på ett område, där jag borde känna mig
hemmastadd endast för att ge mig tid att övervinna min
blyghet.

Så snart frukosten var slut, skickade hon sin sekreterare
i ett ärende allra längst bort på Norrmalm, och jag fick
befallning att plocka fram vad jag hade med mig av andra
dikter än sonetter.

Det var ju ett ganska svårt ögonblick. Jag började
läsa ett av mina poem, utan att tänka på annat än att få
det hela snart överståndet, men om ett par ögonblick
sträckte min värdinna ut sin hand och lade den över
papperen.

»Har fröken hört hur det gick Tegnér, då han en gång
skulle läsa opp en dikt i Svenska akademien?»

Nej, det hade jag ju inte,

»Jo det sägs, att bäst som han läste, så lade biskop
Wallin sin hand över hans manuskript och drog det till
sig och läste sedan opp hans poem med sin lejonstämma.
Och då blev det annat av, då kommo de härliga orden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:11:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/asesselde/2/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free