Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läste fru Limnell en gång, innan Gösta Berling kom ut,
med elektriserande liv La cachucha ur Selma Lagerlöfs
manuskript, där föredrog hon själv, sista vintern Esselde
levde, inför ett betaget auditorium Margareta Fredkulla,
däiQberättade en gång konstnären Nils Forsberg sina
upplevelser från Paris’ belägring. Esseldes grannar i
ateljévåningen i samma hus, landskapsmålaren Reinhold
Norstedt och hans fru, voro alltid välkomna gäster vid sådana
tillfällen.
Så länge krafterna stodo bi, deltog Esselde också gärna
i bjudningar och samkväm, där hon hade utsikt att råka
personer, som intresserade henne. Men sista vintrarna blev
hon lätt trött av att ha många omkring sig. Vad hon ej
gärna försummade, särskilt vid julen, var dock en eller
annan utflykt till syskonhemmet i hörnhuset vid
Söder-malmstorg; då stodo unga brorsöner alltid till hands att
bära henne uppför trapporna till en ljus och inbjudande
hörnsalong, där utsikten åt segelleden var som en glimt av
örnboets.
Då Esselde efter en lantvistelse, sommaren 1892, för en
gammal vän bekände sin längtan att komma hem, tillägger
hon: »Många vigtiga angelägenheter och intressen vänta på
mig der, och du vet, det gör lifvet rikt. Faran är blott för
mig, att arbetstiden smulas bort mellan sammanträden,
besök och öfverläggningar... När man känner sin tid så
kort som jag, är det en förpligtelse att lemna mesta tid åt
arbetet.»
Ett av de intressen, som vid denna tid starkast upptogo
Esselde, var arbetet för en förbättrad sjukvård på
landsbygden. På sitt första förslag till program för
Fredrika-Bremer-Förbundet hade Esselde berett plats för detta
intresse, och ehuru det ej upptagits på det definitiva
programmet, hade en vädjan utifrån nu väckt tanken till nytt liv.
Det var förbundets ombud i Uppsala, fröken Ameline
Sterky, själv utexaminerad fältskär, som i slutet av år 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
