Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Pelarhelgonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Och tror du ej, frågade Klemens och
kastade en vemodig blick på marmorvårdarne, som
skymtade mellan lövmassor, tror du ej, att
Försonarens död skall räknas även dem till
rättfärdighet?
– Jag tror det, svarade biskopen. Då Kristus
efter döden nedsteg till underjorden, predikade han
där förlossning för hedningarnes själar.
– O Guds godhet! Han förskjuter intet av
sina barn. De förtappade få återvända till hans
faderssköte.
Ynglingen suckade djupt och tystnade. Petros
sade:
– Min son, du tänker måhända i detta
ögonblick på din jordiske fader, den okände, som gav
dig livet.
– Ja, du själv väckte den tanken, när du i afton
lät mig skriva mitt testamente.
– Du undrar utan tvivel, att jag manade dig
därtill.
– Ja, vad har jag att bortgiva? Jag
kommer ju med tomma händer från Antiokia, där din
faderliga godhet öppnade mig utväg att genom
studier bereda mig till mitt heliga kall. Det jag
äger har jag ju av dig. Du upptog mig, när jag
var ett hjälplöst, övergivet, åt hungersnöden utsatt
barn. O, min arma, arma moder!
Klemens överväldigades av tanken på denna
moder, som han icke kände, denna kvinna, som
varit i stånd att begå det onaturligaste och
rysligaste brott: att förskjuta sitt späda, hjälplösa barn.
Han stannade och brast i gråt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
