Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Rakel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Din dröm skall sannas. Det kommer en tid,
då vi alltid skola vara tillsammans.
– Tror du det?
– Beror det ej av oss själva! Se havet, Rakel!
Det lyser purpurfärgat, och guldkantade skyar
spegla sig däri. Längtar du icke att sväva över dess
yta, buren av ett skepp, tusenfaldigt vackrare än
något av din faders? Jag skall föra dig till en ö,
som jag upptäckt där borta i väster, långt, långt
bakom synranden. De kalla henne Lycksalighetens.
Hon är en lämning av det i havet sjunkna Paradiset.
Där skola vi bo, jag och du.
– O, vad säger du? utbrast Rakel, vars barnsliga
obekantskap med världen gav Karmides tillfälle
att obesvärat giva luft åt sina hugskott. Men,
tillade Rakel betänksamt, icke kan jag lämna fader
och moder kvar här i Aten.
– De skola följa oss, Rakel. På Lycksalighetens ö
finnas omätliga förråd av den gula metall,
som är din faders lust. Han följer oss dit, samlar
en skeppslast guld och återvänder som den rikaste
människa på jorden för att återuppbygga ert tempel.
Vad säger du härom?
– Ack, det är ju härligt! Jag måste underrätta
min fader ... jag måste säga honom vad du ämnar
göra.
– Nej, nej, icke nu. Min plan måste hemlighållas,
liksom våra möten. Hör du det!
– Nå, som du vill.
Rakel hade i sin älsklings närvaro alldeles förgätit
den fruktan, som bemäktigat sig henne. Först
nu, då talet föll på att lämna Aten, påminde hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
