Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karmides och Rakel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då han ingenting såg, och allt var tyst omkring
honom. Sårades hon av mitt dröjsmål eller
förskräcktes hon för mörkret och ensligheten? Dess
bättre! Men nej, jag får icke låta behaga mig, att
det nödvändiga uppskjutes, hur oangenämt det än må
vara. Är hon nu borta, så måste jag i morgon söka
ett annat tillfälle till förklaring. Vad som skall
ske, bör ske snart. Hon underhåller en oupphörlig
oro i min själ. Detta tillstånd måste brytas.
Karmides ropade med dämpad röst Rakels namn.
I nästa ögonblick hörde han ett prasslande i sitt
grannskap och upptäckte en skepnad i skuggan av
pilträden.
Det var Rakel.
Karmides kände, då han fattade flickans hand, att
hon darrade.
– Har du väntat mig länge? frågade han.
– Jag vet icke, svarade Rakel, men det är väl, att
det är du. Jag satt i mina tankar, då jag såg din
gestalt. Jag tyckte i mörkret, att det var min fader.
– Du fryser, Rakel, sade Karmides. Jag känner, att
du darrar. Låt mig svepa min mantel kring dig.
– Nej, nattvindens köld är behaglig. Den kommer icke
ifrån ett kallt och otroget hjärta. För övrigt vad bryr
du dig om att jag är sjuk, att jag snart skall dö?
– Rakel, huru kan du fråga mig så?
– Det är du ... du Karmides ... som ger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
