Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Klemens och Eusebia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den andra delen av sitt ärende, nämligen det att straffa
Eusebia för hennes hårdhet mot slavinnorna, beslöt Klemens
att alldeles utelämna, ty under sitt samtal med prokonsulns
maka hade han börjat övertyga sig, att denna grymhet
endast vore förtal, ty den vore ju omöjlig hos en så from,
skön och välvillig kvinna.
Klemens hade således funnit, att Eusebia, utom fromhetens
och välviljans oskattbara egenskaper, även ägde skönhetens.
Men huru överraskad vart han ej över den förvandling, som
Eusebias väsen tycktes undergå, så snart han nämnde den
stackars slavinnan och den sönderslagna asken!
Vreden målade sig så tydligt i samma anletsdrag, där Klemens
nyss läst fromhet och välvilja. Hon tycktes knappt hava tålamod
nog att höra honom till punkt, och när han talat ut, steg hon
upp och stampade med den lilla foten i golvet.
Hon frågade den unge föreläsaren i häftig ton, huru han kunde
våga att taga en vårdslös och uppstudsig slavinna i försvar mot
hennes egen husmoder, samt förklarade, att hennes fel skulle
på det strängaste straffas, henne själv till skräck och det övriga
husfolket till varnagel.
När den första överraskningen var överstånden, lät Klemens icke
avväpna sig av Eusebias vrede. Det förundrade och smärtade honom,
att en kvinna, så känd för sin fromhet och kärlek till det gudomliga
ordet, kunde lämna herraväldet över sin själ åt en otyglad vrede,
då saken gällde, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
