Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Klemens och Eusebia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begrunda den, söka sammanhanget med det föregående och det efterföljande.
Med lutat huvud och sammanknäppta händer satt han försjunken i dimmiga
tankar, gripande i töcknet för att forma det till varaktiga gestalter. När så hans
huvud värkte av de fruktlösa ansträngningarna, tog han ånyo sin tillflykt till
brinnande böner, eller överväldigades han av sin inbillning och levde en stund
i prakten av de tavlor, som skildra kristendomens sista strid, världens förstöring
och yttersta domen.
Huru skakande måste icke dessa bilder inverka på hans sinne, när han trodde
sig leva mitt i den tid, som de skildrade, när han i varje dag emotsåg den
högtidliga och förfärliga, då det sista inseglet skall brytas och domen förkunnas
över världen!
Bland dessa bilder uppdök ånyo Eusebias. Kvinnan, som flydde för draken, hade
fått hennes drag. Klemens vaknade ur sina drömmar. Skymningen var redan inne.
Det var tid att begiva sig till henne. Klemens drog kåpan över huvudet och gick.
Bakporten till prokonsulns palats var öppen. Föreläsaren hann obemärkt och utan
alla äventyr Eusebias budoar.
Hon tycktes hava väntat honom. Glädjen strålade tydligt i hennes ögon, när
Klemens inträdde; hon hälsade honom förtroligt välkommen.
Eusebia var i afton svartklädd, och ett milt vemodigt allvar låg över hennes anlete.
Den blyghet Klemens kände i hennes grannskap försvann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
