Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Klemens och Eusebia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjönko bön vid sidan av varandra
och att, i övermåttet av deras känslorus, deras läppar möttes, Klemens visste
icke huru, i en kyss. De rodnade båda, men de framviskade orden broder
och syster vittnade ju så tydligt, att det var syskonkyssen, den
bland kristianerna övliga, oskyldiga och tillåtna, det sköna tecknet av andlig kärlek.
Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det måste legat
något av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller någonting än mäktigare,
ty hans verkan ville icke upphöra, utan stegrades genom minnet och inbillningskraften.
När Klemens nästa gång besökte Eusebia, var hans blick lik en svärmisk älskares, och
han längtade efter den hänryckningens stund, då andakten och de översvallande
känslorna ånyo med kraften hos en naturmakt skulle nödga dem till den ögonblickliga,
ljuva föreningen.
Och ju oftare de förnyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare tid lät
detta hänryckningens ögonblick vänta sig. Det var som om övningen medverkat att
framkalla det. Slutligen infann det sig före bönen och liksom invigde denna. Klemens
stod knappt i Eusebias budoar, förrän hon emottog honom med en omfamning nog
varm för att vara systerlig, och som han återgäldade med den fulla livligheten av en
lidelse, vars väsen han missförstod och på vilken han fördenskull icke lade tyglar.
Klemens var försänkt i ett hav av hänförelse. S:t Johannes var nu alldeles undanträngd av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
