Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Likhuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturen återkrävt. Den stackars Myro suckade djupt, och när hon ögnade den
urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var den bästa hon ägde, fällde
hon tårar.
Denna sysselsättning hade upptagit en god del av Myros förmiddag, och det
var först då hon stod färdig att gå ut för att försöka sin lycka för dagen, som
hon åter kom att tänka på sin rumkamrat och vän.
-– Men var är Rakel? Hon, som annars ej kan förmås att lämna kammaren,
så lång dagen är!
Myro började känna allvarsamma farhågor med anledning av Rakels uteblivande.
Hon påminde sig det ovanliga och besynnerliga lugn, som denna under föregående
afton visat. Men Myro ville ännu icke lämna rum för den gruvliga tanke, som härvid
uppsteg hos henne. Själv var hon, i trots av sin usla och föraktliga ställning, rädd
för döden och kunde icke tilltro en varelse av sitt kön tillräckligt mod att frivilligt
störta sig i det dystra Hades. Myro skyndade till sin granne, snickaren, för att höra,
om denne möjligen sett hennes vän; om han visste, vid vilken tid hon gått ut och
åt vilket håll hon avlägsnat sig. Snickaren, som just börjat arbetet på den vagga,
som Myro ville skänka åt sin lille älskling, Rakels son, kunde icke lämna någon
upplysning. Men han skakade på huvudet och menade, att det värsta hade hänt;
han hade väl blott en enda gång sett den stackars judinnan, då han tillfälligtvis
mötte henne i trappan, men han märkte då i hennes ögon någonting, som han
först nu riktigt begrepe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
