Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Likhuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han dock icke tillskrev verkligheten, utan sin egen inbillning.
Båtfarten hade från en liten vik, som badade foten av den sluttning,
där Krysanteus’ villa var byggd, blivit utsträckt till grannskapet av
hamnen. När man vände kring en liten sävomkransad holme, öster
om hamnen, hade Karmides, skådande ut över den solglittrande
vattenytan, tyckt sig se ur böljorna uppdyka ett människohuvud,
omgivet av långa, korpsvarta lockar, vars bleka anlete, när det för
ett ögonblick visade sig över det genomskinliga elementet, tedde
dragen av Baruks dotter. Bredvid detta huvud tyckte han sig se ett
annat ... men synen försvann hastigt som den kommit, i skötet av
det proteusartade havet, som alstrar så många underbara bilder.
Karmides förteg sin syn och prisade sig lycklig, att ingen mer än
han haft den. Han vände sig till Hermione, som satt vid hans sida,
för att med henne fortsätta det viskande samtalet om naturens
skönhet, de gemensamma barndomsminnena och kärlekens lycka;
men orden dogo småningom på hans tunga, och han försjönk i en
tystnad, som icke var det lyckliga, drömmande svärmeriets.
Umgänget med Hermione hade icke förfelat att utöva mäktigt
inflytande på Karmides. Han älskade henne nu med en kärlek, fri
från alla beräkningar. Den oväntade upptäckt, som återfört den
förlorade Filippos till hans faders hus, hade låtit Petros frukta, att
Karmides, sviken i sitt hopp att varda den uteslutande arvingen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
