Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Bröllopet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ynglingens vita kiton fladdra för vinden utanför öppningen till grottan.
Förvirrad och skälvande av förskräckelse hade Klemens åskadat den i
hans grannskap utkämpade striden mellan två i mörkret oredigt
skymtande skepnader, som för hans inbillning antogo jättestorlek
och vidunderliga former.
Det vilda skratt och det lama ragschu gojim, som det
mordiska helgonet utstötte, när det lyckats få tag om sin motståndares
strupe, övertygade Klemens, att den ene av kämparne var Simon, och
påminde honom, tillika med den smärta, han kände i sin hals, om det
ohyggliga uppträdet i grottan och om den dödsfara, vari han nyss svävat.
Fasan kom hans blod att stelna. Mörkret hindrade honom att igenkänna
sin räddare, och när striden var ändad, och den ene av skepnaderna närmade
sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans medvetande
hade klarnat, men blott ett ögonblick, för att omtöcknas av ett varaktigare
mörker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade tillbaka, när Krysanteus
fattade hans hand.
-– Filippos, hördes Krysanteus’ röst, det är jag, din fader. Frukta icke! Uslingen,
som ville mörda dig, är straffad. Följ mig härifrån!
Klemens hörde befallningen, igenkände rösten och lydde. Han lät föra sig vid
Krysanteus’ hand över pelarfältet och genom Kerameikos till huset vid
Tripodgatan. Men de svar han under vägen gav på sin faders frågor vittnade
om själsförvirring.
Och tyvärr var denna icke av övergående slag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
