Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inträffar så i ångans tidevarv när ett språng skall tas och
de hästdrivna fordonen på dessa nya räls av järn skall
ersättas av självgående angvagnar? Hur är icke även de
stora teknikerna då fångade av sin lilla praktiks
fördomar som hönorna av kritstrecken! Tänk noga på
detta med adhesion!
— Go West young man and grow up with the country!
— Gå, unge man, till biblioteket och läs!
Det gjorde jag för vi hade ett bra bibliotek i Lincoln
School. Men det hade tagit mig flera dagar innan jag
var säker på att jag verkligen satt mig in i tankarna.
Men så när jag läst noga då insåg jag att man som
lärorikt exempel — ett som Mr. Flourens borde syfta till
— kunde ta rälskonstruktionen till Trevithicks och
Vivians ånglokomotiv för gruvdriften vid Merthyr-Tydvil
år 1804 och vad de skrivit om friktionens roll.
Trevithick och Vivian var goda tekniker. De hade utvecklat de
ångdrivna väg-gående vagnar man redan länge
experimenterat med i Frankrike och Amerika till en verklig
ångdiligens som de patenterat år 1801. Men när de
skulle sätta en ångdriven vagn på räls och ersätta hästar
som drivande kraft i gruvjärnvägen då ansträngde de
sig för att rälerna skulle skapa samma friktion som
vägbanan gjorde. De var nämligen övertygade om — som
de skrev — att mellan två plana ytor är adhesionen
alltför svag; fordonen utsattes därmed för glidning,
hjulen slirar och den drivande kraften går förlorad. Men
det är helt fel. Där skar deras tänkande snett! De
förmådde inte inse att det rullande hjulets friktion är den
starka vilofriktionen, adhesionen, och inte den svaga
glidfriktionen. Deras tänkande följde inte med i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
