Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samtal under vàgon.
341
lyckliga, nej lycksaliga! Himmelens fröjd förenade
sig med jordens i deras rena bröst.
»Låt oss nu gå till din far!» sade Yngve,
»ännu denna afton måste allt vara sagdt. För att
kunna fördraga tanken att nu skiljas på långt
afstånd från dig måste jag kunna tänka, att jag i
vår kan återfordra dig som min maka.
Hertha skakade sorgset hufvudet, och måste
nu bereda Yngve på de svårigheter, ja, det
motstånd, som de sannolikt skulle röna af Herthas
fader. De hade att vänta långa uppskof, möjligen
afslag. De måste väpna sig med tålamod.
Yngve ville icke höra härpå; han kände sig
otålig och retad vid tanken att en qvinna, sådan
som Hertha, vid hennes ålder och ined en henne
ensamt tillhörig förmögenhet icke skulle få
bestämma öfver sin hand eller sin framtid. »Det är
orimligt, otänkbart,» sade han, »att din far skulle
vägra dig det!»
Men den visshet som Hertha hade att detta
icke blott var möjligt utan äfven troligt,
meddelade sig småningom till Yngve och gjorde honom
nedstämd. Vissheten om deras hjertans innerliga
förening och tanken på det förbund som de knutit,
var icke nog att uppehålla hans glada mod i denna
stund, då den förestående skilsmessan dessutom
’äg som ett tungt moln öfver hans himmel.
Den sednare delen af vägen tillryggalades
under tystnad. Då de kommo nära Kullen sade
Yngve:
»Jag har en bön till dig, Hertha. Jag har
småningom låtit komma till Solberga prestgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
