Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så smittsamt skojfriskt, men tillämpningen af historien så
allvarligt eftertänklig. I detaljer är den till och med
obarmhärtig, som Selma Lagerlöf stundom är. Eller kan
man tänka något grymmare än moderns sätt emot sin lille
son, som gör allt upptänkligt stordåd för sin mammas
glädje, men städse mötes af hennes reservation, att så
snäll som den döde Ruben är han ändå inte. Det ligger
en svag doft af Ibsens stora samhällssatir öfver denna
lustiga lilla historia om en pojke, som satte sig på en
kall stentrappa, förkylde sig och dog, och sedan vardt
varnagel för flera släktled hvilka med hans minne skrämdes
från all glad och retande odygd.
Ty hvad är det som lärs? Jo, att myten, d. v. s. den
af ålder vördade lögnen är det uppfostrande och maktägande
släktets medel att styra det uppväxande. Lögnen är först
bara den retoriska utsmyckningen, klangramsans konst
att öfvermanna åhörarna, att stufva om innehållet så att
det gör största möjliga effekt på dem som ska påverkas.
Men så blir den tro. Efter att först bara ha varit
kultceremonier, utanverk, blir den dogm, och lögnaren tror att han
talar sanning. Hvarför? Därför, att lögnen behöfs, den är
ett nödvändigt stycke i uppfostran liksom i allt annat
socialt lif. Den enda farliga anarkist, som finns, heter sanning.
Samma syn på tingen återkommer i en af hennes
legender, men i allvarlig och sträng gestaltning, berättad
äfven den med en sällsynt harmoni mellan ämne och form.
Det är »Kejsarinnans kassakista». En munk skall predika
för folket i Charlroi, för de fattiga, de utsugna under en
strejk. Han får inte nämna Gud, försynen, i sin predikan,
ty då slår folket honom fördärfvad. Han talar då om
kejsarinnan Maria Teresia, som besökte Västflandern och
såg all nöden och förstod, att hjälpen måste komma i den
formen, att de stackars människorna fingo något att lita
på. Hon skänkte dem sin kassakista med alla hennes
skatter i, men de måste lofva att inte använda den annat
än i yttersta nöd. Det räddade dem, att de fingo en grund
att bygga på, det sporrade och höll vid lif deras krafter.
Hvad finns då i den hemlighetsfulla, slutna kistan, som
ännu står oanvänd och lofvande? Tjugu dalerstycken —
det är allt. Med denna sägen har munken bibringat sina
åhörare föreställningen om den gudomliga försynen, »denna
makt, som människor håna, därför att de ej se den, som
måste hålla sig undan, emedan den skulle missbrukas i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
