Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma ögonblick, som den uppenbarade sig i förnimbar
form».
Syna jämförelsen i sömmarna! Det är inte slump, att
kistan innehåller något. Den har verkligen en liten summa,
men summan är futtig och absolut otillräcklig för den
yttersta nöd, i hvilken den först får tillgripas. Det är inte
meningen, att vi bara lefva på illusionen, lögnen, utan vi
ha en liten verklig summa myntadt guld att ty till. Men
visste vi, att vi inte hade mer, då skulle vi förtvifla. Det
gäller att hindra oss från att räkna och ta till kapitalet,
vi måste lefva på vår arbetsförtjänst, och se till att
utgifter och inkomster ungefär väga opp hvarann, ty om
vår förtröstan ger opp spelet så är det kaputt med oss.
Maria Teresia är en välgörarinna. Hon ger människorna
nytt mod att bära lifvet, och enligt Antikrists mirakler
bestod ju stordådet just i detta. Det är alldeles oriktigt
att säga, att hon ger dem fantasins skatt. Den kan ingen
ge och ingen ta, nej, hon ger dem detta bestickande
såkallade reella, som deras sinnen kan få tro på, hon ger
dem lögnens möjlighet, och därmed äro de räddade. Hvad
de behöfde, det var det okända, att tro sig känna. Är
det inte alldeles samma bakgrund som för Gösta Berlings
saga? Kunskapens rike gaf olycka, omedvetenhetens åter
gaf lycka.
En sådan lifsåskådning skulle emellertid vara alltför
hemsk, om den inte fullständigades af andra element. Men
dessa finnas, och i symbolisk form har hon utlagt dem i
»Bland klangrosorna», där det lilla bit sjunger sin hymn
till lifvet med orden: ȁ du vackra lif, jag tackar dig att
jag fått på min lott det lustiga arbetet bland rosor och
solsken. Jag tackar dig, att jag kan njuta dig utan ängslan
och fruktan. Väl vet jag, att spindlar lura och skalbaggar
stjäla, men mitt är det lustiga arbetet och den modiga
sorglösheten. Å, du vackra lif, du härliga tillvaro.»
I detta är Selma Lagerlöf så omodärn, att hon nästan
verkar som en anakronism. Att kalla arbetet lustigt och
prisa den modiga sorglösheten som sitt karaktäristikon,
det är rara plantor i våra dagars författarpsykologiska
örtagård. Men man frestas tro, att hon betraktar en sådan
sinnesstämning som privategendom för sig och ett fåtal,
och misströstar om att fler skola äga dem. Bit — hon
själf — lefver utan ängslan och fruktan, och för henne
är det sommar. Men hur går det för andra? Det är inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
