Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bara tron på lögnen att man har något att lita på, som
ger mod att lefva. Det är ännu en lögn som kan förläna
lefnadsfröjd: känslan af att man behöfs. I »Gamla
Agnete» har hon gifvit den bilden, den stackars ensamma
gumman, som bodde vid fjällets fot, hon som ingen behöfde,
ingen älskade, ingen hade glädje af, och som af en
munk inbillades, att de döda, som blifvit osaliga, färdades
kring på den eviga snön i en evigt frysande kyla. Hon
arbetar dubbelt mot förr, bara för att kunna få råd att bjuda
de osaliga andarna på flammande ljus och en sprakande brasa
hvar natt, och hon dör lycklig i känslan af att omgifvas
af tacksamhet och vänliga känslor, att ha behöfts.
Hvad räddar henne? Illusionen — att vara afhållen.
Tränger man in i det innersta af denna kärlek, som gamla
Agnete behöfver, så är det inget annat än känslan af att
icke vara ensam.
Grundvalen för hennes känslolif är denna illusion.
Den ger henne lifsmöjlighet genom att ge henne
arbetsglädje, genom att låta henne känna att hennes gärning
har ändamål, tjänar ett syfte. Hon är åldrad och för
henne är arbetet inte i sig själf lustigt, och sorglösheten
kan hon inte känna, ty hon tryckes af ensamhet. Det är
något helt annat än känslan hos individerna af massan i
»Kejsarinnans kassakista» och hos massan i »Jerusalem».
Men det är återigen samma känsla som hos ett par
enstaka personer: eremiten Hatto i »Legenden om
fågelbot» och Jofrid i »Stenkumlet». Kanske ställer sig frågan
olika hos individen betraktad för sig, och hos individen
i konglomeratet massan. Den enskilde behöfver känna
sig oumbärlig på något sätt, och massan behöfver något
högre att lita på. Individen behöfver någon mer af sitt
eget slag, och kollektivet människa behöfver något af
starkare virke.
I Jerusalem har Selma Lagerlöf behandlat både
individen och massan med mera omsorg om hvardera än i
sina föregående verk. Hon har aldrig genomskildrat en
person så som Ingmar Ingmarsson. Hon har aldrig låtit
oss följa personerna på så nära håll som hela denna
dalallmoge. Men visserligen har hon heller aldrig skött dem
så patriarkaliskt som här. Ty om det är vanskligt nog
att vara indeterminist i allmänhet och med afseende på
ens eget lif, så är det fullkomligt omöjligt att vara det
med afseende på figurerna i Jerusalem. Deras fatum heter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
