Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
hvilket inte blef af. — Jag var en mycket lat och vidlyftig
student.» De kamratdikter af skämtsam art, som han då
författade, synas vara förkomna, men torde icke ha spelat
någon större roll för hans utveckling som skald. Af
betydelse är däremot den uppmärksamhet, som han från och
med nu ägnar den engelska dikten, framförallt Shelley,
Byron och Burns. Den sistnämnde är den skald, som han
torde gifvit platsen allra närmast sitt hjärta. Burns är
också den, som mest inverkat på honom. Då studierna
inte syntes leda till något resultat, återvände han till
Värmland. Efter hans faders död 1881 hade moder och
systrar uppehållit sig där, och nu gå några år, hvarunder
han dels lefver enstöringslif i skogen, dels skämtsamt
deltager i familjens och vänners sällskapslif. Hans lynne, som
starkt påverkats af ärftlig bevägenhet för tungsinne, hade
fördystrats genom vistelsen i Uppsala, och han var tidvis
allvarligt sjuk. Han tynges af medvetandet att vara i den
ålder, då man träder ut i lifvet och dess verksamhet efter
fullbordandet af sina förberedelser, och likväl ej ha gjort
sig beredd för någon plats. Han misstror sig själf och
anser sig duglös.
Under tiden fortsätter han att skrifva vers, som han
börjar offentliggöra 1885, först i den radikala tidningen
Karlstadstidningen. Där blir han fast medarbetare i början
af 1887. Och nu först, mot slutet af åttitalet, då han
således närmar sig sitt trettionde år, börjar han fundera
på att bli skald. Han tvekar och vacklar länge, han är
mycket misstrogen mot sin egen begåfning, han tviflar på
uppriktigheten af den uppmuntran, som han ibland får,
men tror och böjes under hvarje ogynnsamt omdöme om
hvad han skrifver.
Sent vinner han medvetande om sin egentliga kallelse,
och sent vaknar också hans själfständighet. Det är först
1889, som hans egendomlighet bryter igenom, och detta
blir bekant först 1891, då hans första diktsamling »Guitarr
och Dragharmonika» kommer ut. Hvad han skref under
de fem åren 1885—1890 förtjänar emellertid ett något
utförligare omnämnande, och jag vill här dröja vid det som
är mig bekant häraf.
Dikten Ve är så kännetecknande för hans tidigare
verskonst och uppfattning, att jag tillåter mig anföra
den här.
Svenska skalder. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
