Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord A - Abraham...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gaf honom slutligen nåd, 2 S. 14. Absalom
missbrukade emellertid sin faders godhet;
han började demagogiska stämplingar,
och genom hvarjehanda konstgrepp
»stal han bort männens hjerta»
och lät i Hebron utropa sig sjelf till
konung, 2 S. 15. David drog sig undan
från Jerusalem; Absalom följde
efter, tågade in i staden och öfvade
offentlig blodskam med sin faders frillor,
16:22. I den drabbning som nu
föreföll, blefvo hans trupper nedgjorda,
och han sjelf flydde på sin mulåsna.
Hon körde af under en lummig ek,
hvarvid Absaloms hufud fastnade i
eken, inklämdt mellan grenarne, så att
han blef hängande mellan himmel och
jord, och mulåsnan sprang sin väg. Så
upphans han af Joab och hans män,
hvilka dödade honom och nedgräfde
honom i skogen under en stenhög. David
klagade bitterligen öfver sin olycklige
sons jemmerliga slut, 2 S. 18.
Texten, 18: 9, säger icke särskildt,
att det var Absaloms hår, som fastnade
i grenarna; denna omständighet kom jag
först att beakta nere i Syrien, der jag
flere gånger under ridning märkte hur lätt
det kunde gå att ryckas in mellan de låga
trädens hoptofvade grenar och blifva fast.
Absaloms vård, 2 S.18:18,se Graf.
Ada. 1. Lameks ena hustru, som
födde Jabal och Jubal, 1 M. 4:19 f.
2. En af Esaus hustrur, Elons dotter,
födde Elifas, 1 M. 36:2, 4; kallas
Basmat i 26:34.
Adam. 1. Gemensamt namn för menniskorna
såsom ett slägte, och äfven egennamn för
den första menniskan, stamfadren för vårt
slägte. Efter fullbordandet af de öfriga
skapelsedagarnas verk sade Gud: »Vi vilja
göra menniskan (eb. Adam) efter vårt beläte,
till vår afbild.» »Och Gud skapade menniskan
(Adam) efter sitt beläte. Efter Guds beläte
skapade han dem. Man och qvinna skapade han
dem», 1 M. 5:26, 27. Och Gud välsignade
dem, bjöd dem att vara fruktsamma,
föröka sig och uppfylla jorden och
lägga henne under sig, råda öfver djuren
och föda sig af jordens örter och träd,
v. 28, 29. 1 kap. 2:7 berättas utförligare
om menniskans skapelse: »Herren Gud formade
menniskan (Adam), stoft af jorden (adama),
och inblåste i hennes näsa en lifvets fläkt,
och så vardt menniskan (Adam) en lefvande
själ». Derpå satte han honom i Edens
lustgård att den bruka och vårda, varnade
honom för kunskapens träd, framförde till
honom alla djur att han skulle gifva dem namn
och gaf honom slutligen, danad af ett hans
sidoref, såsom han skådade i drömmen, 2:21,
den qvinna som skulle blifva hans hjelp.
Då sade Adam: » Detta är dock ben af
mina ben och kött af mitt kött. Hon
skall heta maninna (ischa), derföre att
hon är tagen af mannen (isch).» »Fördenskull
skall en man öfvergifva fader och moder och
blifva när sin hustru, och de skola vara
till ett kött.» Och de voro båda nakna och
blygdes icke. 1 M. 3 berättas om huru ormen
besvek Eva till att taga af kunskapens
träd, och hon tog af frukten och åt
och gaf desslikes sin man och han åt,
v. 6. Den heliga oskulden vändes nu
i blygsel och fruktan; de skylde sig
med fikonlöf och gömde sig för Gud.
Fallet följdes af dom: barnafödelsens
smärtor, markens förbannelse,
näringsbekymrets vedermöda och förvisning
från paradiset; men redan före dessa
domars uttalande hade löftet gifvits om
den qvinnans säd, som skulle krossa
ormens hufvud, 1 M. 3:15. Sedan
Kain, den förstfödde sonen, gått bort
i landsflykt efter mordet på sin broder
Abel, födde Adam i sitt 130:de år en
son som var lik hans beläte, och
kallade honom Set, och lefde derefter 800
år och födde söner och döttrar, »så att
hela Adams ålder var 930 år, när han
dog», 1 M. 5:3 f. Namnet Adam,
som Gud gaf menniskan den dag hon
skapades, 1 M. 5:2, är väl lättast att
förklara af adama, jorden, alltså den
jordiske, 2:7.
Såsom Adam var stamfader för ett
syndigt slägte af förbundsbrytare,
Os. 6:7, så blef Kristus stamfader
för ett rättfärdigt slägte, se Ro. 5,
under ett nytt förbund, Eb. 8,
hvarföre han ock kallas den andre Adam,
eller den siste Adam, 1 Kor. 15:45.
»Den första menniskan var af jorden,
jordisk; den andra menniskan är Herren
af himmelen», v. 47.
Adam. 2. Stad vid Jordan nära
Zartan, der Jordans vatten stannade vid
israeliternas öfvergång, Jos. 3.16, eb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
