Hvad Perikles' tid hade varit för skulpturen, blef det 16:e århundradet för målarkonsten. Det föregående seklet hade i många fall banat vägen. Målarkonsten hade uppnått det högsta välde öfver formen och kunde nu med obegränsad frihet egna sig åt återgifvandet af de djupsinnigaste ideer, den mest upphöjda skönhet. Om denna konstens fulländning samlat sig hos en enda mästare, skulle detta varit nog att för alltid skänka det italienska måleriet under denna epok prägeln af klassicitet. Så mycket beundransvärdare visar sig derför detta oförlikneliga tidhvarfs skaparförmåga, då en hel följd af stora konstnärer uppträder, hvilka i lika många betydande riktningar uttogo sista steget mot den ideala skönhetens, den klassiska fulländningens höjder.
1) Lionardo da Vinci och hans skola.
Grundläggaren af denna nya epok inom målarkonsten är Lionardo da Vinci (1452-1519). Denne konstnär var en i alla afseenden sällsynt uppenbarelse, med på en gång hög och behaglig skönhet, af otroliga kroppskrafter samt mångsidigt begåfvad till en grad, som endast ytterst sällan uppenbarar sig hos en och samma personlighet. Icke blott inom skulpturen och målarkonsten lyser han såsom en af de största mästare på sin tid, utan äfven uti flere praktiska och mekaniska färdigheter stod han bland de främste.
År 1482 kallades han af Lodovico Sforza till hofvet i Milano och utförde derstädes sin verldsherömda nattvard (64) uti refektoriet vid Santa Maria delle grazie, ett verk, hvars senare inträffade ödeläggelse alltid skall blifva att beklaga. Det var en i olja utförd väggmålning och framställer den djupa bäfvan, af hvilken lärjungarne fattas vid frälsarens ord: "En af eder skall förråda mig". Denna målning förenar storartad karakteristik med den mest dramatiska kraft i uttrycket och en anordning af det mest fulländade slag, genom hvilka företräden den än i dag framstår som en af konstens evärdliga förebilder.
Sedan Lionardo år 1499 återvändt till sin födelsestad, utförde han i en storartad kartong bilden af en träffning mellan ryttare (nu förlorad), hvilken, liksom hans något tidigare tecknade kartong, den heliga familjen (nu i London), väckte den största beundran. Samlingen i Uffizj förvarar en storartad konungarnes tillbedjan. Sina sista lefnadsår tillbragte den store konstnären i Frankrike vid François I:s hof.
Många arbeten, som gå under Lionardos namn, äro utförda af hans lärjungar; sjelf arbetade han långsamt och lemnade ganska ofta påbegynta verk ofulländade. Hans härliga ideer voro dock nog rikhaltiga att syselsätta en hel skola. Hit höra bland andra la vierge aux rochers i Louvre samt tvenne likaledes i Louvre förvarade qvinnoporträtt af underbar fulländning, i synnerhet den berömda bilden af Mona Lisa, hans vän Giocondos hustru. Dersammastädes finnes äfven den heliga jungfrun i den heliga Annas sköte.
Den sjelfständigaste, men på samma gång trognaste bland hans lärjungar var Bernardino Luini, hvilken sannolikt fulländat den af Lionardo påbörjade Kristos med de skriftlärde, befintlig i nationalgalleriet i London.
Utgången ur den äldre lombardiska skolan, hade Gaudenzio Ferrari mottagit inverkan så väl af den umbriska skolan som af Lionardo da Vinci. Han har utfört betydande väggmålerier i San Cristoforo i Vercelli och flere utmärkta fresker uti kyrkorna Varallo och Saronno. Till Lionardos bästa lärjungar hör äfven Andrea Solario, af hvilken taflor, särdeles behagliga madonnor, träffas i Milano och Paris (Louvre).
Gianantonio Bazzi (omkring 1480-1549), kallad il Soddoma (rättare Sodona), hade äfven från början utgått ur den lombardiska skolan. Han kallades af påfven Julius II till Roma, hvarest han utförde flere väggmålningar i Vatikanen, af hvilka blott en ringa del finnes i behåll. Tvenne hans förträffliga freskomålningar äro deremot bevarade uti Villa farnesina: Alexandros' förmälning med Roxane (65) och Dareios' gemål bedjande Alexandros om nåd. Sina mest fulländade verk skapade denne mästare sedan i Siena. Marias himmelsfärd uti San Bernardino är af hans hand, och i oratoriet till Santa Caterina har han utfört flere väggmålningar. Bland hans taflor är nedtagandet från korset i San Francesco förtjent att nämnas; men i synnerhet hör hans helige Sebastianus uti Uffizj i Firenze, af underbart djup i uttrycket och hänförande skönhet, till sin tids ädlaste skapelser.
2) Michelangelo och andra florentinare.
Michelangelo Buonarroti från Firenze (1475-1564), hvilken vi redan lärt känna som byggmästare och bildhuggare, står äfven i måleriet vid sidan af Lionardo da Vinci såsom grundläggare af den nya tiden; men på samma gång är han för alla tider en af de förnämsta och yppersta mästarne inom sin konst. Ja, man kan om honom säga, att han står oupphunnen uti det upphöjda, väldiga och tankedigra, i djerf rörelse och storartad formbildning. Hos honom är koloriten underlägsen teckningen. Samma titaniska ande, som fylde hans verk inom skulpturen, lefver ock uti hans stora målningar. Stafflibilder voro icke hans sak: hvad som lät utföra sig inom så trånga gränser, högg han hellre i marmor; deremot skapade han allena, utan biträde, de båda största dittills kända freskomålningar.
På begäran af påfven Julius II målade han 1508-1512 taket uti Sixtinska kapellet. Denna takmålning är det mest fulländade verk, den store mästaren utfört, och ett af måleriets väldigaste minnesmärken i alla tider. Hvalfvets långsträckta midtyta innehåller i åtta fält, i omvexling smalare och bredare, de vigtigaste tilldragelserna ur Genesis, från skapelsehistorien till syndafloden. I hvalfvets stora trehörniga fält äro anbragta de sittande gestalterna af profeter och sibyllor, hvilka förebådade frälsarens ankomst; uti de fyra motsvarande hörnrummen skildras Israels folks fyrfaldiga räddning genom kopparormen, Goliat, Judit och Ester. Uti svicklar och fönsterbågar skådar man i sköna grupper gestalterna af Marias förfäder, i stilla väntan afbidande återlösaren. Till denna tankedigra och djupsinniga skara af scener och figurer har han fogat en hel verld af sköna skapelser å postament och andra underordnade ställen, utförda i grått och bronsfärg och hvilka förläna de arkitektoniska lemmarna ett rikt lif, utan att förvirra åskådarens blick. Omkring 30 år senare och redan vid hög ålder målade mästaren, på uppdrag af påfven Paulus III, å altarväggen i samma kapell sin yttersta dom. Djerfvare än någonsin frigör han sig här från alla den kristna konstens traditioner. Lidelsernas storm, uttryckt i menniskokroppens våldsammaste rörelser, ville han lössläppa, och dertill lämpar sig endast det ögonblick, då det förintande budet ljuder: "Gån bort ifrån mig, I förbannade!" Förskräckelse, förtviflan, vanmäktigt raseri, strid mellan fruktan och hopp genombrusa denna ofantliga bild; men det är ej syndiga, saligheten beröfvade kristne, som vakna upp till den förfärliga vissheten, att himmeln för dem är evigt förlorad, utan man tror sig se antikens titaner och giganter, när de af dunderguden Zeus störtas ned i afgrunden.
Hvilket ofantligt studium af menniskokroppen Michelangelo eger framgår i synnerhet af ett hans tidigare verk, den förlorade kartongen för en stor bataljmålning i Palazzo vecchio i Firenze af 1505 (66), bevarad genom äldre afbildningar.
Så rikt var det lyckliga Firenze på konstnärliga krafter, att, vid sidan af sådana jätteandar som Lionardo da Vinci och Michelangelo, ännu andra rikt begåfvade konstnärer kunde göra sig gällande, såsom till exempel Fra Bartolonnneo (Baccio della Porta, 1469-1517). Denne mästares förnämsta arbete är nedtagandet från korset uti Pittigalleriet. Andra utmärkta altartaflor finnas uti Luccas kyrkor. Den något yngre Andrea del Sarto (Andrea Vannucchi, 1487-1531) är bekant såsom den florentinska skolans utmärktaste kolorist genom sina sköna altarbilder och freskomålningar uti Annunziata i Firenze samt åtskilliga stafflibilder i museerna.
3) Raffaele och hans skola.
De stora konstnärer vi hittills behandlat hade utgått ur den florentinska skolan; vi möta nu en annan utomordentlig mästare inom målarkonsten, Raffaele Santi från Urbino (1483-1520), som utgått ur den umbriska. Hvad som i högsta mått väcker vår beundran för denne mästare är jemvigten i hela hans andliga begåfning, en egenskap, som blott sällan återfinnes äfven hos de största konstnärer. Om hos andra konstnärer, äfven de mest framstående, alltid någon viss riktning är den förherskande, vare sig den åt kraftfull karakteristik eller åt hög idealitet, framträder åter hos Raffaele hvart drag af det andliga lifvet förenadt till oförliknelig jemvigt, fulländad skönhet. Sedan Raffaele genomgått Peruginos skola, sökte han tillfälle att tillfredsställa sin längtan efter högre utveckling, och detta fann han i Firenze. Lionardos och Michelangelos kartonger väckte hans hänförelse och eggade honom till ifriga studier. Mottaglig för inflytandet af så väl den äldre som den för tillfället rådande florentinska skolan, låg Raffaeles storhet just uti den andliga kraft, med hvilken han förstod sammansmälta dessa andliga strömningar och genom dem utveckla sin medfödda begåfning till en sjelfständig, honom allena tillhörig stil. Till hans första period hör Maria med barnet samt den helige Francesco och Hieronymus, för närvarande i Berlins museum. På gränsen mellan denna ungdomliga och en senare period står hans berömda Marias giftermål, för närvarande uti Brera i Milano. Maria med barnet, nu uti Pinakoteket i München, tillhör mästarens florentinska tid, äfvenså madonna, kallad la belle jardinière, nu i Louvre, samt den behagliga madonna i det gröna, nu i Belvedere i Wien. Mot slutet af samma skifte målade han sin madonna del baldacchino uti galleriet Pitti i Firenze och den härliga grafläggningen af år 1507 i Palazzo Borghese i Roma.
Vid midten af år 1508 erhöll Raffaele kallelse till Roma af Julius II, för att förse Vatikanens praktvåning med målningar, i hvilka påfvedömets andliga makt skulle förhärligas. Tre rum (stanze) och en stor sal uti Vatikanen äro till hvalf och väggar betäckta af dessa verk, hvilka häraf benämnas de raffaeliska stanzerna.
Uti första rummet (Camera della segnatura) framställas teologien, poesien, filosofien och rättsvetenskapen, summan af dåtidens föreställningar om andlig verksamhet. Teologien skildras i den så kallade Disputà, filosofien uti skolan af Aten; den tredje bilden är parnassen, och å den fjerde väggen är rättsvetenskapen framstäld uti tvenne bilder. Uti andra rumnmet (Stanza d'Eliodoro) äro uti väldig dramatisk stegring skildrade Heliodoros' tillärnade tempelrof, mässan i Bolsena, Petros' befrielse ur fängelset och Attilas fåfänga angrepp på Roma. I tredje rummet (Stanza dell' incendio) skådar man branden Borgo, segern vid Ostia, Leo III:s ed och Karl den stores kröning; och uti den angränsande salen slutligen finnes den väldiga framställningen af constantinusslaget, den största målning öfver ett fältslag, som den moderna konsten kan uppvisa.
Ett annat omfattande arbete var kartongerna till tio tapeter, hvilka Raffaele utförde på uppdrag af påfven Leo X. Dessa tapeter väfdes efter Raffaeles teckningar uti Arras i Flandern för att upphängas såsom väggbeklädnad uti Sixtinska kapellet. Sju af kartongerna finnas ännu i behåll och förvaras uti South Kensingtonmuseet i London; tapeterna sjelfva bevaras uti Vatikanens galleri och andra exemplar uti Berlins och Dresdens museer samt kungliga slottet i Madrid. De framställa de förnämsta punkterna i Apostlagerningarna i stora, dramatiska drag och visa oss Raffaele som en af de största mästare i historisk framställning. En annan följd tapeter efter mindre teckningar framställer bland annat det betlehemitiska barnamordet.
Raffaele ledde vidare, på uppdrag af Leo X, det praktfulla utsmyckandet af loggierna i den af Bramante begynta första gården af Vatikanen. Uti hvalffälten lät han sina lärjungar utföra en cykel scener ur Gamla testamentet samt äfven några utur det Nya, hvilket arbete är bekant under namnet "Raffaeles Bibel".
De gamles gudaverld upplät sina skatter för den outtömligt fantasirike mästaren i scenerna i Villa farnesina, der han först målade Galateias triumf och senare uti en sal i samma villa lät sina lärjungar framställa Psyches historia i en följd af härliga bilder.
Utom dessa vidsträckta väggmålningar, arkitektoniska arbeten, hygnaden af San Pietro och forskningar i det gamla Roma fann Raffaele ändock tillfälle att utföra ett ej ringa antal stafflibilder, större altartaflor och till och med porträtt, bland dessa sitt eget.
I främsta rummet må nämnas hans madonnor och heliga familjer, i hvilka Raffaele gifvit oss det bästa af sig sjelf. Omkring ett halft hundrade madonnor kan med säkerhet tillskrifvas honom, såsom madonna med slöjan (la vierge au linge) i Paris, madonna della sedia i Firenze (galeria Pitti), madonna såsom himladrottningen (madonna di Foligno) i Vatikanen, madonna del pesce uti Madrid. Den högsta grad af förklaring har han dock nått uti sin sixtinska madonna, numera det berömdaste verket i Dresdens galleri. Af framstående betydelse äro äfven tvenne af hans altartaflor: den ena, Kristos bärande korset, kallad lo spasimo di Sicilia, förvaras nu i Madrid; den andra, Kristos' förklaring på Tabor, äfven kallad transfigurationen, är nu det dyrbaraste smycket i Vatikanens galleri (67). Sålunda hann Raffaele under den korta lefnadsåldern af endast 37 år uppmäta och uttömma alla sin tids andliga områden. Vid hans död syntes Roma hans samtida såsom en öken och målarkonsten faderlös.
Den raffaeliska konstriktningen blef snart gemensam för Romas konstnärer, och så länge mästaren sjelf lefde, ingaf och ledde hans ande deras verk. Efter hans död föllo de mest betydande, och bland dem den utmärkte Giulio Romano (Giulio Pippi, 1492-1546), uti en viss öfverdrift. Denne hade tagit största del uti utförandet af mästarens vigtigare verk och skapade äfven sjelf en följd af arbeten i Mantova, nämnligen de stora mytologiska freskerna i hertigliga palatset och i Palazzo del Te, verk af stor djerfhet och liflighet.
4) Correggio och hans skola.
I afgjord motsats till alla föregående företeelser inom konsten, och likväl en af måleriets ypperste, framträder Antonio Allegri från byn Correggio (1494-1534). Han hade utgått ur den uti öfre Italien herskande skolan och betydligt påverkats af Lionardo. Hvad som hos denne store mästare ännu framträdde i knopp, strängt tygladt, blott som ett mildt behag, och fann sitt uttryck i en fin, smältande färg, det erhöll nu sin utbildning genom Correggio. Denne mästare, en af de mest brådmogne, sträfvar i sina verk förnämligast efter att göra den lättrörda känslan, det inre lifvet gällande. Hans gestalter simma i jubel och hänryckning, fyllas af rusande lust och lifsglädje, och sjelfva smärtan får hos honom ett halft ljuft, halft vemodigt uttryck. Han ger oss gestalter mned lifligt uttryck af affekt, fulla af inre känsla och rastlös yttre rörelse. Härvid begagnar han sig mest af ljuset, sådant det, mildt blandadt med skymningen, genomväfdt af fina återsken och genomskinliga skuggor, spelar kring gestalterna såsom ljusdunkel. I genomförandet af detta ljusdunkel, ända in i dess känsligaste skiftningar och grader, är Correggio en af målarkonstens största mästare.
Hans tidigaste verk, redan från hans tjugonde år, är den stora altarbilden, föreställande madonna med den helige Francesco och Antonios, Johannes döparen och Katarina, nu i Dresdens museum. Några år senare utförde han högst omfångsrika fresker i nunneklostret San Paolo i Parma, äfvensom altarabsis och kupolhvalfvet uti San Giovanni och kupolen i domkyrkan derstädes. I dessa verk använde han ända till öfverdrift perspektiviska förkortningar, hvilka skada den monumentala konstens allvar.
Sin förkärlek för den glada, sinliga uppfattningen af lifvet ådagalade han företrädesvis i bilder ur den antika myten. Så i de bekanta Jupiter och Io i Belvedere i Wien (kopia i Berlins museum), Danae i Palazzo Borghese i Roma, Leda i badet i Berlin. Dessutom har han under denna sin yppersta tid målat många utmärkta altartaflor. Närmast märkas flere arbeten i museet i Parma, bland dem madonna med skålen (della scodella) (68). Den helige Hieronymus, eller rättare den tronande madonnan med den helige Hieronymus, en skön engel och Magdalena, är så fyld af ljusets förtrollande skönhet, att den äfven brukar kallas "dagen". En som zingarilla (zigenerska) betecknad hvila på flykten till Egypten finnes i Napolis museum. Dresdens åter eger, bland annat, den utomordentligt fint utförda heliga Magdalena (som nu emellertid frånkännes honom) samt Kristos' födelse (natten). National gallery i London förvarar en storartad ecce homo (törnkrönt Kristos).
5) Venezianerne.
Venezias skola förblef mindre berörd än någon af de andra af den emellan skolorna rådande vexelverkan. De venezianska konstnärerne vandrade derför ostörda fram på den väg, som Giovanni Bellini banat och der färgen är det förnämsta målet. Skolan söker det sköna på sjelfständigt sätt och finner det i tolkandet af den enkla verkligheten, i det lysande och glada lif, som just vid denna tid nådde sitt högsta uttryck af festlig prakt den stolta, rika, hafbeherskande lagunstaden. Målarkonstens mästerverk skänka ett återsken af denna härlighet; men de hafva lyft henne till ideal höghet och evig skönhet. Koloritens ädelhet, en egen försmältning i karnationen äro denna skolas särskilda egendom.
Venezias främste mästare är Tiziano Vecelli (1477-1576). Ett af hans tidigaste verk är den berömnda Kristos med skattpenningen (69), befintlig i Dresdens galleri, utmärkt lika mycket genom den genomförda, klara karakteristiken som den fulländade friheten i utförandet. Med hvilken frisk originalitet mästaren behandlar de antika ämnena, visar bilden Diana och Callisto, flerfaldt upprepad. Bland de dramatiska framställningarna af bibliskt slag är en Kristos' grafläggning i Louvre. Ett annat af hans mästerverk, Marias himmelsfärd, förvaras i Venezia. Uti sin storartade framställning af Petros martyrens mord, i San Giovanni e Paolo, 1867 förstörd genom vådeld, hade denne konstnär uppnått höjden af lidelsefull rörelse.
Men hellre syselsatte han sig likväl med lugnare och huldrikare bilder, såsom hans sköna madonna med barnet, uti Dresdens galleri, ådagalägger.
Att en sådan mästare uti framställandet af ädel och förklarad kroppslighet skulle med särskild förkärlek vända sig till den grekiska olympens glada fabelverld, var naturligt, och derom vitnar också, utom hans nyss nämda bild af Diana och Callisto, ett stort antal framställningar, såsom exempelvis den uti Uffizj i Firenze befintliga, på en bädd hvilande Venus bekransad af Amor. Den himmelska och jordiska kärleken (i Palazzo Borghese) är en allegorisk framställning och äfvenså de tre menniskoåldrarna, flerfaldt repeterade.
Tiziano var dessutom en af alla tiders yppersta porträttmålare, såsom man lätt kan sluta af hela hans konstriktning. Bland sådana verk kunna nämnas: la maîtresse de Titien (falskeligen så kalladt) i Louvre, några andra utmärkta qvinnoporträtt i Wien och Dresden, "Tizianos dotter" i Berlin. Betydande verk af hans hand finnas ock i Madrid.
Jemte Tiziano kan Giorgione (Giorgio Barbarelli, 1477-1511) anses som grundläggare af den nya venezianska skolan. Af honom är Maria med barnet uti Castelfrancos, hans födelsestads, kyrka. En viss fläkt af romantisk poesi hvilar öfver många denne mästares verk, såsom Jakob och Rakel i Dresden och stormnen i akademien i Venezia.
Uti Giorgiones spår, dock med bibehållande af mycken sjelfständighet, trädde Jacopo Palma il vecchio (den äldre), hvilkens förnämsta verk är altartaflan i Santa Maria formosa. Bland andra af denna rika skolas mästare må nämnas Moretto från Brescia, den genom härlig färg utmärkte Pordenone samt Paris Bordone.
En senare epok tillhöra de stora konstnärerne Jacopo Robasti, kallad Tintoretto (1512-1594), och Paolo Caliari, kallad Veronese (1528-1588). Genom storartad skaparförmåga och sann skönhet i framställningen gick denne ryktbare mästare ända inemot slutet af femtonhundratalet i spetsen för den riktning, hvilken den store Tiziano med så mycken framgång begynt.
Kyrkan San Sebastiano i Venezia förvarar en följd af härliga arbeten från Veroneses bästa tid, och Dresdengalleriet lika så en utomordentligt skön bild, konungarnes tillbedjan. Hans mest berömda taflor äro dock de stora gästabuden, förvarade i Louvre, och af dem i synnerhet bröllopet i Kana; en dylik, Levis måltid, fins i akademien i Venezia.
Genremåleriet under denna epok utöfvades af Jacopo da Ponte, kallad Bassano, hvilken man kan anse såsom grundläggare af denna målningsart.
