7 Ackompanjemang—Adam 8 Aino Ackté. Detalj av måln. av A. Edelfelt. Ateneum, Helsingfors. tister, har framträtt som solist även i U. S. A. (1928—29). Ackompanjemang (fra. accompag-nement, it. accompagnamento), beled-sagning av en melodistämma med harmoniskt och rytmiskt utfyllande stämmor. A. kan vara rent homofont (koralmässigt not mot not, se notex. a), metriskt (b), arpeggierande (c) och figurerat (d): I den polyfona stilen talar man om a. endast i sådana fall, då de kontra-punkterande stämmorna (bimelodierna) är underordnade en huvudmelodi (cantus firmus). Acko'rd (it. accordo, eng. chord, av lat. chorda sträng), samtidigt kling ande toner. Av de ca 320 principiellt olika samklanger, som kan utvinnas ut det tempererade tonsystemets 12 toner, är endast två *konsonanser (d. v. s. sådana som kan bilda slut), nämligen dur- och mollklangen. De övriga är ^dissonanser, om de direkt 1. indirekt kan upplösas till konsonan-ser, 1. *kakofonier, om de överhuvud taget inte är musikaliskt förståeliga. Jfr även H a r m o n i k och Harmo n i 1 ä r a. Ackordisk stil, den enklaste homo-fona stilarten, där en melodi beledsagas med ackord infallande på jämna mellanrum, antingen not mot not (koralstil) 1. sönderdelade i metriska 1. arpeggierande ackord (i instrumentalsats). Se notex. under Ackompanjemang. Ackté, Aino, 1876—1944, finländsk sångerska (sopran). Tillsammans med sin moder, den bekanta sångerskan Emmy Ackté-Strö-m e r, gjorde hon redan vid 18 års ålder turnéer genom hela finska landsorten. Efter konservatoriestudier i Paris, där hon 1897 erhöll operaklassens första pris, debuterade hon på Stora operan ss. Margareta 1897, var därefter engagerad vid Stora operan i Paris, Metropolitan i New York och en rad andra scener samt gasterade vid de flesta betydande operascener i Europa. Hon hörde även till dem, som under ryska väldet i Finland arbetade för en inhemsk operascen. 1938—39 var hon chef för finska operan i Helsingfors. Hon gasterade ofta vid Stockholmsoperan. Acu'ta (it.) ”skarp”, en orgel-mixtur. Adagietto [-djäTtå] (it.) ”litet adagio”, något mindre långsamt än adagio 1. ett kort adagio (t. ex. tredje satsen i Bizets första L’arlésienne-svit). Adagio [-a'djå] (it.) ”bekvämt, behagligt”; som tempobeteckning: långsamt (mellan largo och andante). A. användes även som satsöverskrift vid stycken med a.-tempo och -karaktär. Adam [adä'], Adolphe Charles, 1803—1856, fransk operakompositör, blev 1817 elev vid Pariskonservato-riet, till en början med föga framgång. Först sedan Boieldieu upptäckt hans