9 Adam av Fulda—Afrika 10 melodiska begåvning gjorde han större framsteg och erhöll Romstipendiet 1825. Efter en rad smärre framgångar slog han igenom med Postiljonen från Lonjumeau (1836), vilken liksom Nürnbergerdockan (1852) och Konung för en dag (Si j’étais roi, 1853) har uppförts i Stockholm, där den sistnämnda ännu förekommer på repertoaren. I sin stil är A. visserligen mindre rytmiskt och harmoniskt intressant än sin äldre samtida Auber, men han har melodisk uppfinningsförmåga, esprit och grace. Adam av Fulda, sydtysk komponist och musikteoretiker under senare hälften av 1400-talet. Han komponerade hymner och antifoner samt skrev musikteoretiska arbeten. — Lit t.: Kirchenmusikalisches Jahrb. 1897 (H. Riemann) och 1902 (W. Niemann). Adam av S:t Victor, diktare och tonsättare i Paris under 1100-talet, en av den senare ^sekvensens mest produktiva företrädare. Grenom sin folkligt symmetriska form nådde hans sekvenser stor popularitet, och han fick talrika efterföljare. — Lit t.: Aubry-Misset, Les proses d’Adam de St Victor, Paris 1900. Adam de la Hale [adä' dö la a'11], ca 1220—1287, kallades också le Bossu d’Arras (puckelryggen från Arras), trovère-diktare och -kompositör. Jämte sångspel, bland dem Jeu de Robin et de Marion, har A. skrivit chansons i organalstil samt trestämmiga *ron-deaux och *motets. Adèle, sopranparti i Joh. Strauss d. y:s operett ^Läderlappen. Ä deux mains [döma'] (fr.) ”med två händer” (vid pianospel). Jfr Ä quatre mains. Adiafon [-få'n] (av gr. adia'plto-non, ”som inte förlorar stämningen”), stämgaffelklaver, uppfunnet av Fritsch och Fischer i Leipzig, patente-rat 1882, har dock inte förmått hävda sig i konkurrensen med *celesta. Adler, Agnes, 1865—1935, betydande dansk pianist, lärare i piano-och ensemblespel vid Köpenhamns konservatorium samt medlem av Peder *Møller-ensemblen. Adler, Gu i do, 1855—1941, österrikisk musiklärd av judisk börd. A. blev 1880 dr phil. och efterträdde Guido Adler. 1898 E. *Hanslick ss. ord. professor vid Wienuniversitetet, vilken befattning han uppehöll till 1927. Bland hans talrika musikvetenskapliga verk av betydelse har särskilt utgåvan av DTÖ och den av honom redigerade ”Handbuch der Musikgeschichte” (2 uppl. 1930) blivit musikhistoriska standardverk. A du'e (it.) ”för två”. A due voci för två röster 1. stämmor; a due mani för två händer (vid pianospel) ; aduecordepå två strängar; a due stromenti för två instrument. A-dur, tonart med a som grundton och a-dur-klangen (a-ciss-e) som *to-nika samt med tre kors (för f, c och g) vid klaven. Den rena a d.-skalan består av tonerna a-h-ciss-d-e-fiss-giss-a- etc. Aerofoner [aerofå'-], gemensam term för instrument, vilkas toner frambringas med luft, alltså utom biåsinstrumenten orgel, dragspel, säckpipa etc. Affa'bile (it.) ”smekande” Affettuo'so (it.) ”med känsla”. Affretta'ndo (it.) ”påskyndande”. Afrika är från musikalisk synpunkt inte något enhetligt begrepp. Den egentliga negermusiken (karakteriserad av egenartade tonsystem med inblandade ytterst små intervaller, xylofoner, handtrummor och andra slaginstrument) har undersökts av