51 A tempo—Atterberg 52 Kurt Atterberg. byggnad, där symmetrin har brutits genom inskjutna extra taktmotiv 1. genom uteslutning 1. sammanslagning av motiv. Jfr Symmetrisk stil. A tempo (it.) (åter) ”i tempo” (efter rubbning av tempot genom ri-tardando, stringendo etc.). Atona'1 kallas den musik, som saknar tonart i vedertagen bemärkelse. Dylik musik utan ett tonalt centrum uppträder då och då i musikhistorien, t. ex. hos de italienska madrigalister-na omkr. år 1600. Även recitativet är ofta en i denna mening a. form. Som stilprincip förbereddes den a.-a stilen under 1890-talet av impressionisterna, särskilt av deras hittills störste mästare *Debussy, men först omkring 1905 drives den a.-a stilprincipen till sin spets av wienaren Arnold *Schön-berg. Skillnaden mellan impressionismens atonalism och den genom Schön-berg och hans elever skapade nya stil, som har kallats expressionism, var den senares konstruktion av nya ackordformer och avståendet från traditionellt förståeliga klangbildningar som utgångspunkt. Den a.-a stilen har under detta århundrade genom Schön-bergs elever (A. Berg, A. Webern, E. Wellesc o. a.) utvecklat sig i ett flertal underordnade stilriktningar. Till dem som företräder 1. har företrätt de a.-a. principerna hör tyskarna *Hinde-mith, Toch, Butting, ryssarna "Stra-vinskij, *Prokofieff och N. Tjerep- nin, schweizaren *Honegger, fransmännen *Milhaud, *Poulenc, *Auric m. fl., italienarna *Casella och *Piz-zetti, svenskarna H. *Rosenberg och G. *Nystroem m. fl. Atonalismen har av många betraktats ss. ett dekadensfenomen och har otvivelaktigt genom sin okontroller-barhet för vissa av sina företrädare varit ett mer 1. mindre medvetet medel att dölja sin brist på kunnighet och fantasi. Numera, när de flesta av den a.-a stilens förkämpar har anlagt ett mera normalt skrivsätt, kan man dock konstatera, att den ej har saknat sin betydelse för utexperimenterandet av nya harmoniska uttrycksmedel och former. — L it t.: Lotte Kallenbach-Greller, Geistige und tonale Grundlagen der modernen Musik (1930) ; H. Mersmann, Die Tonsprache der neuen Musik (1930); André Cæroy, Panorama de la musique contemporaine (1928); R. Westphal, Die möderne Musik (1928); H. Erpf, Studien zur Harmonie- und Klangtechnik der neu-eren Musik (1927). A tre voci [vå'tèi] (it.) ”för tre röster”, för tre stämmor. Atta'cca (it.) ”anfall!”, övergå till nästa sats utan avbrott! Atterberg, Kurt Magnus, f. 12/12 1887, tonsättare och ämbetsman. Efter studier vid musikkonservatoriet i Stockholm (Andreas Hallén) 1910—11 företog A. studieresor till München, Berlin och Stuttgart 1911 och 1913. Parallellt med sina musikaliska studier var han elev vid Tekniska högskolan (elektroteknik) och anställdes 1912 vid Patent- och Registreringsverket, där han blev byrådirektör 1937. Sedan 1924 är han ordförande i *För-eningen Svenska tonsättare och *Stim och sedan 1940 sekreterare vid Musikaliska akademin. A. hör till våra mest produktiva tonsättare. Med den nationella romantiken ss. utgångspunkt införlivade han redan tidigt högromantiska och t. o. m. polytonala uttrycksmedel med sitt tonspråk. Han har komponerat sju symfonier (I h-moll 1911, II F-dur 1913, III D-dur V ästkustbilder 1916, IV sinf. piccola g-moll 1918, V d-moll funèbre 1922, VI C-dur belönad med Schubertpriset 1928, VII romantica