79 Barmas—Bas 80 Béla Bartök. Barmas, I s s a y, f. 1872, rysk violinist och pedagog. Sedan 1900 har han verkat ss. pedagog vid olika konserva-torier i Tyskland. Han har bl. a. skrivit Die Lösung des geigentechnischen Problems (1913) och har även utgivit nyupplagor av äldre och nyare violin-musik. Barocken, den musikaliska, sammanfaller på det hela taget med generalbastiden (ca 1600—1750). Den utgör alltså ingen enhetlig stil, eftersom under barocktiden utvecklar sig såväl operan och andra monodiska former (vilka ju egentligen är att betrakta ss. renässansföreteelser), som den vene-tianska skolans utlöpare ute i Europa (Schütz, M. Praetorius, Anders Düben m. fl.), det italienska violinspelet fram till Tartini, det tyska orgelspelet (som närmast sammanhänger med den medeltida gotiken) etc. Först högbarocken, som uppträder under 1700-talets förra hälft jämsides med den känslosamma och den galanta stilen och som når sin konstnärliga höjdpunkt ungefär samtidigt med den nya instrumentalmusikens uppkomst, kan uppvisa en egentlig barockstil, när gotikens monumentalitet och renässansens af-fektivitet smälter samman till en syntes hos mästare som Bach, Hände!, Rameau m. fl. — L i 11.: S. Broman, Stilbrytningar i 1600- och 1700-talens musik (STM årg. 9, 1927). Bartök [ba'rtåk], Béla, 1881—-1945, ungersk tonsättare och folkmusiksamlare, var 1899—1903 elev vid musikakademin i Budapest (Koessler), där han 1907 blev professor i piano-spelning. I sina tidigare verk anslöt han sig till atonala riktningar men anlade senare ett mera moderat tonspråk. Genomgående var lians anknytning till ungersk folkton, som han behandlade personligt och med genial form. Han komponerade operor, orkesterverk, pianokonsert (1926), kammarmusik (däribland 2 stråkkvartetter), pianostycken och sånger. Av hans hand föreligger också talrika utgåvor av ungersk, rumänsk och slovakisk folkmusik, som han även behandlat i ett flertal avhandlingar och uppsatser. •—- L i 11.: Edw. v. d. Null, B. B. (1930). Baryton (it. baritono) 1) mansröst i mellanläge, alltså hög bas (basb.) 1. låg tenor (tenorb.). Medel omfånget är G—g1 (se Oktav 2). 2) ett med *viola d’amore besläktat stråkinstrument med 6 spelsträngar och 9 a 24 resonanssträngar under stallet. Dess stämning sammanfaller med gitarrens 1. ligger ett tonsteg djupare. —• Lit t.: Daniel Fryklund, Viola di bardone (STM 4, 1922)'. Barytonhorn, eufonium, '•'by-gelhorn i barytonläge och vanligen i tubaform. Barytonklav, F-klav på notsyste-mets tredje rad. Se Klav. Bas (lat. bassus, it. basso, fra. basse) 1) den lägsta mans stäm man, som i blandad kör liar omfånget F—f (se Oktav 2) men i manskör ofta sträcker sig djupare (D 1. t. o. m. C) och hos solister kan gå ännu djupare (basso prof ondo). 2) i flerstämmig sats den djupaste stämman, som utgör harmonikens fundament. Basstämman fordrar kraftigare rörelser och fördrar språng lättare än mellanstämmorna. I den enklaste instrumentalsatsen (t. ex. improviserade lut- och gitarrackompanje-mang) rör den sig mest mellan ackordens grundlägen, i mera konstfull stil även på ackordens övriga beståndsdelar (se Baslägen), varvid man dock har att iaktta de regler, som gäller kvartsextackordets användning,