137 Bolero—Book 138 rade tonerna A till det två oktaver högre liggande a1. I en tysk orgeltraktat från 900-talet beskriver Notker Labio orgeltangenterna, som betecknades med bokstäver A—G och motsvarade de toner vi numera skulle benämna c d e f g a h. Först hos den något senare Oddo av Cluny fick bokstäverna a—g sin nuvarande användning (i en mollartad i stället för dur-artad tonserie). För att skilja oktavlägena åt begagnade Oddo stora bokstäver för den låga oktavens toner, små för mellanläget och grekiska för oktaven ovanför, vilket av Guido ersattes med dubbelskrivna små bokstäver. Som en förkortning härav uppkom strecket över bokstaven och i analogi härmed 2, 3 och 4 streck för de därpå följande högre oktavlägenas tonbokstäver (därav 1-, 2-, 3-strukna etc. oktaven). — Ur dessa bokstavs-och skifferskrifter uppstod senare orgel- och luttabulaturerna, generalbas-skriften, liksom den notskrift den uppländske prästen Dillner uppfann för sitt psalmodikon på 1830-talet. Bole'ro, spansk dans musikaliskt nära besläktad med *polonäsen. Den lär vara uppfunnen av den spanske dansören Cerezo, som snabbt gjorde den populär. I idealiserad form förekommer b. hos bl. a. Chopin, Mosz-kowski och Ravel. Boman, Per Conrad, 1804—61, tonsättare, musikskriftställare och ämbetsman, elev av Per *Frigel, musikrecensent i Post- och Inrikestidningar samt i Ny tidning för musik, där han medarbetade under tidskriftens hela tillvaro 1853—57. Här skrev han bl. a. En blick på tonkonsten i Sverige, 1857, en utmärkt översikt över svensk musik under 1800-talets förra halvsekel. Av hans kompositioner nådde musiken till sagospelet Ljungby horn och pipa (texten av G- L. Silfverstolpe 1858) stor popularitet. Den är liksom hans övriga verk, kantaten Gustav Vasas dröm, manskvartetter och solosånger, tidiga föregångare till den nationella romantiken i Sverige. Tillsammans med J. N. Ahlström utgav han Valda svenska folksånger, folkdanser och folklekar med svensk och tysk text (1845). Arrigo Boito. Bombardon [-ä'] (fra.) *baryton-horn, *barytontuba, eufonium. Bomhart, oboens basform. Se Pom-m e r. Bononcini [tci'ni], Giovanni B att i st a, ca 1665—1748, son till kompositören och musikteoretikern G. Maria B. (1640—78), it. tonsättare, blev 1688 kyrkokapellmästare i sin födelsestad Modena, 1691 hovviolon-cellist i Wien och verkade omväxlande i Wien och Rom, tills han kallades till London, där han stannade till 1732.1 London var han Händeis värste konkurrent men måste rymma fältet, sedan det påvisats att han utgivit ett verk av Lotti som sitt eget. Han verkade sedermera i Paris, Wien och Venedig. Hans stora produktion (över 30 operor, 6 oratorier, mässor, kantater och instrumentalverk) har delvis blivit mycket hårt bedömd av eftervärlden, men detta omdöme kommer kanske att revideras. Book, Johan F r i d o 1 f, 1836—-1913, violinist utbildad av *d’Aubert, * Joachim och *Lèonard, medlem av hovkapellet 1853—89, från 1882 konsertmästare. Som lärare i violinspelning vid konservatoriet i Stockholm från 1872 (kamrerare från 1890) lär B. snarare ha lagt an på att lära sina elever ett stilfullt föredrag än att utbilda virtuoser. Han var 1884—1904 även musikchef i *Mazerska kvartett-sällskapet.