155 Bruch—Bruckner 156 som 2:a konsertmästare i förstavio-linstämman. Bruch, Max, 1838—1920, tysk komponist, elev till bl. a. Hiller och *Reinecke, verkade som dirigent i Koblenz 1865—67, i Sondershausen 1867—70, från 1879 i Liverpool och från 1883 i Breslau, var 1891—1910 professor vid Berlinkonservatoriet. Bland de talrika schumannianerna av akademisk läggning var B. den mest formfulländade. Utan att söka gå nya vägar i harmoniskt och formellt avseende bildade han sig dock sin egen melodiska stil, sångbar, klangskön, vek men ändå djärv. Bland de av hans verk, som har överlevt honom må av hans 4 violinkonserter främst nämnas nr 1 g-moll (tillägn. Joachim) som tillhör den violinistiska standardrepertoaren och nr 2 d-moll (tillägn. Sarasate), vidare Schottische Fanta-sie op. 46 för violin med ork., av hans violoncellstycken den populära Kol Nidrei. I Sverige har hans körverk med orkester, främst oratoriet Gustaf Adolf (1898), Frithiof (för manskör 1864), Dos Lied von der Glocke (1878) m. fl., åtnjutit stor popularitet. Han har vidare skrivit symfonier, kammarmusik, pianostycken och 3 operor, däribland Loreley (1863). Hans brevväxling med Brahms är utgiven av W. Altmann. — L i 11.: A. Kleffel i Die Musik 7; A. Ebel i Allgemeine Musikz. 1913. Bruckner, Anton, L 4/9 1824 i Ansfelden (Oberösterreich), d. 11/10 1896 i Wien, måhända jämte Brahms den störste symfonikern efter Beet-hoven. Han växte upp under synnerligen torftiga omständigheter. Fadern, som var byskollärare, gav honom hans första musikutbildning. Efter faderns död blev han korgosse i stiftet S:t Florian. Medan han förvärvade ett torftigt bröd som hjälplärare i Wind-hag bei Freistadt och senare som lärare och vikarierande stiftsorganist i S:t Florian skaffade sig B. huvudsakligen genom självstudier en grundlig skolning i kontrapunktens grunder och utbildade sig själv till en skicklig organist. 1856, när platsen som domkyrkoorganist i Linz blev ledig, stod han utom konkurrens. Redan under åren i S:t Florian hade han börjat taga regelbunden undervisning i kontrapunkt för Simon Sechter i Wien, och 1861—63 studerade han dessutom komposition hos Otto Kitz-ler. 1867 kallades han till Seehters efterträdare som hovkapellorganist och tillika professor i orgel, harmonilära, kontrapunkt och komposition. Från 1875 var han dessutom lektor i musikteori vid universitetet. Under wientiden företog han konsertresor i Tyskland, Frankrike och England. Han nådde på detta sätt världsrykte som organist och improvisatör. Som tonsättare trängde han först långsamt igenom -— han fick t. ex. själv aldrig höra sin 5 och 9 symfoni — men han fick i en grupp unga dirigenter och andra musiker i Wien en entusiastisk lärjungeskara, som långsamt förde hans verk till seger. Det var Josef och Franz *Schalk, *Löwe, *Levy, Hans *Richter, Arthur *Nikisch samt slutligen Gustav *Mahler. Dessa förbindelser blev givetvis av den största betydelse för spridandet av kännedomen om B:s verk. En nackdel var emellertid det inflytande B. råkade under genom sina unga vänner. Deras klangideal var samt och synnerligen starkt wagnerskt betonat och B. som först sent kom i personlig kontakt med orkestern kunde inte frigöra sig från ett starkt beroende av sina elever. Dessa föranledde honom att företaga vissa förändringar i instrumentation och form, som kanske var till fördel för den första kontakten mellan B:s verk och publiken men som satte en wagnersk prägel på hans tonspråk, som det kanske i själva verket inte hade. Först under 1930-talet har två musikvetenskapsmän i Wien, professor Robert Haas och dr Alfred Orel, återställt B:s partitur i deras ursprungliga skick, och det visar sig nu, att B:s klangvärld står vida närmare Schuberts än Wagners, ja, att Bes symfonik bildar en organisk fortsättning på Schuberts. De av Haas-Orel återställda ”urversionerna” är numera allmänt vedertagna över hela världen. B. var som person mycket egenartad, i sitt uppträdande ytterst anspråkslös, vilket inte uteslöt en stark