169 Byrd—Byström 170 Wagner, som blev av både stimulerande och. ödesdiger betydelse för hela hans kommande liv och verksamhet. Hos Liszt i Weimar utvecklade han sig slutligen till en av samtidens största pianister. Han hade redan då begynt sin dirigentbana som kapellmästare i Zürich och S:t Gallen. 1855 blev han förste pianolärare vid Stern-sches Konservatorium i Berlin, 1858 preussisk hovpianist och belönades redan 1863 med hedersdoktorat i Jena. 1857 hade han ingått äktenskap med Liszts dotter (med grevinnan d’Agoult). 1867 kallades han av Lud-wig II till München som ”Vorspieler des Königs” för att reorganisera konservator iet efter Wagners sinne. Här ledde han urpremiärerna på Tristan 1865 och Mästersångarna 1868. Sedan hans hustru övergivit honom för Wagner slog han sig ned i Florens sjuk och missmodig, men redan 1872 for han åter på långa konsertresor bl. a. till U. S. A. 1877 blev han hovkapellmästare i Hannover, 1880 i Meiningen, ledde samtidigt de filharmoniska konserterna i Berlin, Hamburg och Petersburg och utbildade ett stort antal pianister, redigerade klassiska pianoverk och ingrep genom brev och uppsatser i hela det europeiska musiklivet. B. var den förste av de stora dirigenterna och blev för sin samtid och eftervärld idealet för studiedirigentens typ (i motsats till den tidigare vanliga rutindirigenten). Utrustad med ett fantastiskt minne och en otrolig förmåga att behärska orkestern blev hans tolkningar av Beet-hoven, Wagner och senare Brahms normgivande för generationer framåt. Hans tolkningar av de klassiska pianoverken blev av kanske ännu mera genomgripande betydelse och blev ett verksamt medel för utrotandet av det självsvåldiga virtuosherradömet under romantiken. Även här har hans betydelse varit stor för eftervärlden genom hans mönstergilla utgåvor av klassiska verk. — B:s talrika brev har utgivits i olika samlingar av hans andra maka Marie von B. f. Schanzer m. fl. Litt.: H. Reimann, H. v. B. (ty. 1908); R. Du Moulin-Eckart, H. v. B. (ty. 1921, en ensidig framställning från wagneriansk horisont). Byrd (Bird, B y r d e, Byred) [börd], William, 1543—1623, engelsk tonsättare, ”den engelske Palestri-na”, studerade hos *Tallis, blev 1563 organist i Lincoln, 1569 sångare i det kungl. kapellet och från 1575 titulärorganist därstädes. B. var en betydande katolsk kyrkokomponist men har också skrivit utmärkta virginalkompo-sitioner och var den förste, som i England skrev madrigaler. Hans vokalmusik föreligger i nytryck i ”Tudor Church Music” band 2 och i andra samlingar, hans virginalstycken bl. a. i *Fitzwilliam-Virginal-Book (nytryck 1894). — Litt.: E. H. Fellowes, W. B. (eng. 1923, 2 uppl. 1929), W. H. Hadow, W. B. (eng. 1923), Fr. Howes, W. B. (eng. 1928). Byström, Märta Linnea, f. 13/6 1908, konsertsångerska (sopran), utbildad av Ellen Gulbranson i Oslo, Melano Kurt i Berlin, Clary Morales och John Forsell i Stockholm, Kristina Nilssonstipendiat 1933. Efter sin debut 1930 som Irma i Charpentiers Louise vid Kungl. Teatern har fru B. framträtt som oratorie- och romanssångerska i Stockholm och landsorten samt i radio. Byström, Oscar, 1821—1909, andre son till Thomas B., svensk tonsättare, officer m. m., blev kapten vid Svea artilleri 1857, var 1867—72 inspektor vid konservatoriet i Stockholm, 1872—76 dirigent för musikföreningen i Äbo och grundade 1881 ett musikinstitut i Stockholm. På förslag av musikaliska akademins preses, sedermera konung Oscar II erhöll B. i uppdrag att samla och bearbeta äldre svensk kyrkomusik och företog med statsanslag studieresor till England, Frankrike och Italien 1886. Han har utgivit Den svenska, psalmsångens mest begagnade melodier, 1892, Luthers Kirchenlieder nebst ihren Melodien, Leipzig 1897, Profmelodier, 1885, Sekvenser, antifoner och hymner, 1899 och Ur medeltidens kyrkosång, 1903. Under 1880- och 90-talen gav B. tusentals orgel- och motettaftnar i hela landet och bidrog i hög grad till att förbereda våra tiders kvrkomusikaliska