205 Coriolan—Cortot 206 siteten och det flerstämmiga spelet. Genom sina personliga förbindelser med storheter från hela den musikaliska världen (bl. a. Händel och *Strungk) såväl som genom sina elever (Geminiani m. fl.) kom han att öva stort inflytande på violinspelets utveckling. Han har komponerat 12 berömda concerti grossi (däribland den populära ”julkonserten”), 60 sona-tor a tre (da chiesa och da camera; nytryck hos Bärenreiter-Verlag), 12 sonator för soloviolin samt de populära variationerna över en basso osti-nato La Folia d’Espagna (bearb. av Leonard). Coriolan (us), uvertyr av Beetho-ven (op. 62) till österrikaren H. J. Colins drama C. (icke Shakespeares). Cornamu'sa (it.), cornemuse [kårrnemy's] (fra.) *säckpipa. Cornelius, Peter, 1824—1874, tysk komponist och diktare (ursprungligen skådespelare), studerade kontrapunkt för S. Dehn i Berlin, kom 1852 i beröring med Liszt i Weimar och blev hans ivrigaste förkämpe (i Neue Zeitschr. für Musik). I Weimar lärde han även känna Berlioz och översatte texten till flera av hans operor och oratorier. 1858 uppfördes i Weimar f. f. g. hans mest kända opera Barbe-raren i Bagdad, som blev utvisslad (vilket blev en av orsakerna till att Liszt lämnade staden). 1859 flyttade C. till Wien, där han diktade och komponerade sin andra opera Der Cid (uppförd f. f. g. i Weimar 1865) och råkade under Wagners inflytande. Denna anförtrodde honom reorganisa-tionen av musikskolan i München, där han avled under arbetet på sin tredje opera Gunlöd. — Med högromantikens färgrika harmonik förenar C. en spiritualitet, som i detta avseende ställer honom vid sidan av Rossini och den franska komiska operans mästare. Denna kombination blev emellertid missförstådd av hans samtid, t. o. m. av de vänner (Mottl, Levy och Ed. Lassen), som i bästa välmening instrumenterade om hans operor i Wagners anda. Efter rekonstruktionerna av urversionerna visar det sig, att han har en utpräglad personstil även ss. instrumentatör. Utom de ovan nämnda operorna har Peter Cornelius. Teckning av Fr. Preller 1835. Weimar. C. komponerat sånger (huvudsakligen till egna dikter) och körverk. Cornet [kornä'] (fra., [kåTnet] eng.), co r netto (it.) se K o r n e 11. Cornevilles klockor (Les cloches de Corneville), operett av R. Plan-quette, texten av Claireville och Gabet (sv. övers, av C. G. Michal), uppf. f. f. g. i Paris 1877, i Stockholm 1878 (Mindre teatern). Corno (it.) *horn. Corno di bassetto *altklarinett, *bassetthorn. Corno di caccia [kattca] jägarhorn. C. d. c. förekom även ss. konstmässigt solo- och obligatinstrument under 1700-talet, med en liknande teknik som vid *clarinblåsning. Coro'na (it.) ”krona”, fermat, Cortot [kårtå'], Alfred, f. 26/9 1877, schweizisk-fransk pianist, var elev vid konservatoriet i Paris, där L. Diémer var hans lärare i piano, blev 1907 professor i pianospelning vid Pariskonservatoriet, nådde tidigt europeisk ryktbarhet genom sitt poetiska (stundom t. o. m. poetiserande) föredrag av Chopins, Debussys m. fl. pianoverk, har även framträtt som kammarmusikspelare (tills, med Thi-baud och Gasals) och som dirigent. C. har vid flera tillfällen konsørterat i Sverige. Han har skrivit en piano-skola (Principes rationnels de la teoh-nique de piano, 1928, eng. 1930), har