217 Danmark 218 medförde den gregorianska sången, som tidigt fick en inhemsk odling. Trubadur- och minnesång torde ha satt vissa spår i den världsliga visan, som sannolikt bildar utgångspunkten för folkvisan. Även den flerstämmiga musiken vann tidigare än i Sverige insteg i D. Under 1500-talet infördes Josquins stil av dennes elev Coclicus, engelsk lutkonst genom John Dow-land, hovlutenist hos Kristian IV. Under dennes regering framträder också de första inhemska tonsättarna i venetiansk körstil. M. Borchgre-vinck, M. Pedersön och senare Jacob örn. På 1630-talet organiserade H. Schütz det danska hovkapellet, sin första stående operateater fick Köpenhamn 1688 (naturligtvis med italiensk och fransk repertoar), ett offentligt konsertliv uppstod under 1720-talet och under 1730-talet gavs ofta musikaliska soaréer hos Ludvig Ilolberg. Av betydelse för den danska musikodlingen blev också J. A. Scheibe, som kom till Köpenhamn 1740. Med den inhemska musiken konkurrerade ett italienskt operasällskap, som inkallats till hovet 1747 och som 1748—49 leddes av Gluck och från 1754 av G. Sarti. Även fransk musik blev av betydelse för den danska musikutvecklingen genom ett franskt opera- och balettsällskap, som inkallats 1766. På 1870-talet verkade vid skilda tillfällen J. G. Naumann, som för Köpenhamn skrev sin opera Orfeus. Med stiftandet av Det Kgl. danske Akademi 1778 stadgades konsertväsendet, som sedan dess står högt. Av de tyskfödda musikerna J. E. Hartmann (stamfader för den under 1800-talet berömda komponistsläkten) och J. A. P. Schulz m. fl. skapades det danska sångspelet. Genom dessa båda till vilka även slöt sig Rahneck och Kunzen) anknöts den danska folkliga visan till den mera konstnärliga liedtyp, som utvecklades av Berlinskolan. Under romantiken fick visan en starkare nationell prägel genom C. E. F. Weyse, som även (jämte H. Rung, A. P. Berggreen m. fl.) var verksam vid Grundtvigs försök att ge psalmsången en mera folkligt nationell stil. Den tidiga romantikens störste instrumentalmusi- Francisco d’Ändrade som Don Juan. ker i D. var den tyskfödde D. F. R. Kuhlau, som även skrev sånger och manskvartetter samt operan Elverhöi (1828), den danska nationaloperan. En central ställning inom danskt musikliv intog från 1840-talet J. P. E. Hartmann som organist, dirigent, lärare och tonsättare (instrumentalmusik, operor, baletter samt solo- och körsånger) liksom senare hans måg N. W. Gade, som även fick inflytande på svensk musik. Jämsides med honom verkade P. A. Heise (operor och folkliga visor). Vid sekelskiftet 1900 verkade i samma anda P. E. Lange-Müller, C. F. E. Hornemann (son till viskomponisten J. O. E. H.), A. Ha-merik, H. Matthison-Hansen, Chr. Barnekow, A. Winding, R. Bergh, O. Mailing, Aug. Enna m. fl., senare A. Tofft, E. Bangert, R. Henrichsen, J. L. Emborg, P. von Klenau, P. Schierbaek, R. Simonsen, Louis Glass, Fini Henriques (d. 1940), P. Gram, L. Nielsen och H. Börresen. Hade Gade mer 1. mindre varit förebilden för alla dessa tonsättare från senromantiken, blev C. Nielsen det i mycket högre grad för den nu verkande generationen (K. Riisager, J. Benzon, H. Koppel, F. Høffding, H. Sandby m. fl. fram till den unge L. Kayser). Även Nielsen stod visserligen på den folkliga visans grund, men hans inställning till hela sin konst var en helt annan än föregångarnas. Han var