219 Dannström—Dansmusik 220 antiromantiker, kontrapunktiker men först och. främst musikant, och det är dessa egenskaper, som framför allt blivit förebildliga. Genom sitt samarbete med kyrkomusikern Th. Laub fick han även inflytande på den unga danska kyrkomusiken, särskilt koralbearbetningen. Bland dem som nu fortsätter dessa traditioner må nämnas M. Wöldike (känd även i Sverige som en förnämlig körledare) och organisten N. O. Raasted. Genom Nielsen och hans efterföljare har D. åter kommit att intaga en viktig plats som musikaliskt kulturland, även när det gäller utövande musik. Genom violinlärare som P. Møller och Schlyther har en stam goda violinister växt upp (J. Koppel, Else-Marie Bruun o. a.), bland pianister må nämnas V. Schiø-ler och H. Koppel, bland blåsare bl. a. oboisten Felumb (även dirigent),bland dirigenter Sandby, Th. Jensen etc. och bland sångare den utomordentlige tenoren A. Schiøtz. Det Kongelige Kapel intar en framstående ställning bland Nordeuropas orkestrar och Det Kongelige danske Konservator ium står som undervisningsanstalt inte tillbaka för de stora kulturländernas. I motsats till Sverige har D. redan sedan länge en universitetsprofessur i musikvetenskap (som innehaves av E. Abrahamsen), vartill kommer att konservatoriet står under ledning av den utmärkte Palestrinaforskaren K. Jeppesen. — Litt.: Illustreret Musiklexikon (utg. av H. Panum, W. Be-rend och O. M. Sandvig, 1924, 2 uppl. 1940)', C. Claudius, Samling af gamle Musikinstrumente (1931), E. Abrahamsen, Liturgisk musik i den danske Kirke efter Reformationen (1919), K. Jeppesen, Der Kopenhagener Chan-sonnier (1927), C. Thrane, Fra Hof-violinernes Tid (1908); Vor Tids danske Musikere og Tonkunstnere. Dannström, Johan Is id or, 1812 -—1897, sångare och tonsättare, studerade vid konservatoriet i Stockholm för J. E. *Nordblom (sång), undervisades privat av E. *Drake (harmonilära och kontrapunkt) och Isak *Berg (sång). Från 1837 bedrev han studier i utlandet (bl. a. kontrapunkt för Dehn i Berlin och sång för Foroni i Bergamo och Rubini i Paris). 1841— 44 var han engagerad vid Kungl. Teatern i Stockholm men fortsatte därpå sina studier hos Manuel Garcia i Paris under ett år. Åter i Stockholm etablerade han sig ss. sånglärare och utbildade under årens lopp en rad av våra främsta sångerskor (bl. a. L. *Mi-chaèli och Vendela Andersson). D. vai’ en mångsidig musiker med den hos svenska musiker under romantiken vanliga benägenheten för mångsyss-leri (han var från 1850-talet även musikhandlare), hade lätt för att komponera (utgav en rad sångsamlingar under 1840—60-talen, av vilka särskilt hans koloraturpolskor har haft betydelse ss. etydverk, ett flertal sångspel m. m.) och skrev flera pedagogiska och självbiografiska arbeten). ■—-Litt.-. Några blad ur Is. Dannströms minnesanteckningar (1896, med briljanta karakteristiker av bl. a. Jenny Lind, Christina Nilsson och L. Mi-chaèli). Danse macabre [däs maka'br] (fra.), bekant symfonisk dikt av C. Saint-Saens. Dansform, även kallad sammansatt *1 i e d f o r m, en sammankoppling av två enkla liedformer efter schemat A-B-A. B utgör alltså den mot A kontrasterande mellansatsen (Trio, Alternativo, Menuetto II, Ga-votte II etc.). D. med två kontrasterande mellansatser (A-B-A-G-A) närmar sig i sin byggnad redan rondo-formen. Dansmusik, musik med det praktiska ändamålet att beledsaga dans, torde ursprungligen (liksom ännu hos primitiva folk) ha utgjorts av rytmiskt buller. I och med att den till dans eggande rytmen förbands med melodi (och senare även harmoni) kommer d.-en upp på ett högre konstnärligt plan i medeltidens spelmans-musik (den första västerländska instrumentalmusiken) och dansvisa (ballad, rondeau etc.). Då man under renässansen började sammanbinda danser först till danspar, så småningom även till sviter, skapades utgångspunkten för de instrumentala formerna, som fick sin högsta konstnärliga manifestation i sonatcykeln. Alla de stora mästarna fr. o. m. barocken har skrivit d., visserligen ofta i ideali